Född dum – Kapitel 13


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Helgen som kom förflöt ganska så lugnt för Gunnar. Han ägnade stor del av tiden åt sina bröder och lyckades även komma ifrån en stund på söndagen som han tillbringade på konstmuseet. Han hade inte glömt hur han blivit anklagad för fusk i skolan, men trots det så kunde han ändå behålla sitt goda humör när han var tillsammans med sina bröder eller besökte museet. Det var stunderna däremellan som han tänkte på skolan och vad han råkat ut för där. Det gjorde honom sorgsen. Han förstod fortfarande inte vad som hade hänt och han hade ingen aning om vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig i en situation som denna.

Gunnar hade ingen tanke på att försöka prata med någon om sina problem, han hade aldrig gjort det förut. Han visste inte ens om att man kunde prata ut om sina problem med någon nära person och för Gunnar så var det ett problem i sig att han inte hade någon att anförtro sig till. Hans föräldrar försökte nog hjälpa honom, men deras sätt att hjälpa stämde väldigt dåligt överens med det stöd Gunnar egentligen var i behov att få. På ungefär samma sätt så ställde Gunnars egen vilja till det då han inte ville vara till besvär och egentligen aldrig talade om, frågade eller på annat sätt försökte påvisade sina problem.

Hans föräldrar hade ett sätt som gjorde att dom mer eller mindre kommenderade honom och när dom upptäckte att det inte fungerade, så lät dom honom vara utan att försöka ta reda på varför han inte klarade av att göra som han blev tillsagd. Dom frågade honom heller aldrig om problem i skolan, då det var något dom helst inte ville veta av. Det gjorde att Gunnars problem alltid var något han själv måste försöka hantera.

Visst hade det förekommit tillfällen då Gunnars oförmåga visat sig så att det påverkat andra som i sin tur reagerat. Men det var mer sällan och då hade man bara sett till att få sina egna problem ur världen, det var ingen som egentligen tänkte på Gunnar och att även kunde ha problem. Folk i allmänhet, inklusive hans föräldrar, såg nog Gunnar som en person som vandrade genom livet utan några som helst bekymmer alls och många trodde nog att han helt enkelt var för dum för att kunna ha bekymmer. Om Gunnar hade varit mer fysiskt spröd och klen så kanske man hade tagit mer hänsyn till honom, men det var han ju inte. Gunnars yttre företräden gjorde tyvärr att nonchalansen mot honom förstärktes istället.

Gunnar hade hört allt rektorn sagt till honom, men problemet var att han inte riktigt förstod innebörden av fusk och att ljuga förstod han inte heller, Gunnar var en alldeles för ärlig person för det. Att han däremot kunde förtiga saker om ingen frågade honom, det var en annan sak. Det var inte att ljuga eller fara med osanning och det hade definitivt inget med fusk att göra. Som det nu var så kunde Gunnar inte förmå sig att göra någonting åt saken, han kunde bara vänta och se.

När Gunnar på måndag morgon kom till skolan igen, så blev han än mer hånad än förut. Att han hade fuskat hade nu kommit ut i hela skolan och det var igen som var intresserad av om det var sant eller ej. Eivor hade förstått att utnyttja situationen till sin fördel. Hon hade helt enkelt meddelat sina kollegor om Gunnars resultat på matematikprovet med tillägget att det här inte kunde vara riktigt och att något inte stämde, då nivån på provet låg långt över Gunnars kapacitet. Att hon skulle få medhåll var helt naturligt. Dom andra lärarna kände väl till Gunnar och hur han var.

Nästa steg att informera rektorn blev då en självklarhet och i samband med det så hade Eivor presenterat en del noga utvalda övningar Gunnar tidigare gjort som bekräftade hans oförmåga. Eivor hade även låtit förstå att hon hade haft med sig och arbetat med matematikprovsfrågorna i skolan och att det eventuellt kunde ha varit möjligt att någon tagit provet ur hennes väska och skrivit av. Men Eivor var noga med att inte försöka beskriva exakt hur det i så fall skulle ha gått till, hon ville bara få fram att möjligheten i så fall funnits för Gunnar eller någon annan som hjälp honom fuska.

Eivor hade också rätt i sin bedömning att Gunnars resultat skulle framstå som mer otroligt än det tveksamma i att han kunnat fuska. Hon hade också bedömt Gunnars chanser att försvara sig som obefintliga och att hans föräldrar inte heller skulle vara kapabla att reda ut situationen. I och med det så förväntade hon sig också att skammen för Gunnars föräldrar skulle bli så stor, att dom skulle gå med på att flytta Gunnar till en annan skola för att undvika konfronteras med henne, övriga elever och deras föräldrar i fortsättningen. På det sätt som Eivor hade räknat ut det hela, så skulle hon själv komma i skym undan och inte vara den som direkt anklagade Gunnar för fusk, den stämpeln ville hon undvika att få på sig.

För Gunnar blev skoldagen en plåga. Lektionerna gick väl an, men på rasterna hade han svårt att hålla sig undan. Förut hade det inte gjort honom något om dom retade honom för hans utseende och sätt, det hade han vant sig vid. Men att bli anklagad och hånad för fusk när han hade trott att alla skulle bli nöjda med honom, det klarade han inte av. Att han tog illa vid sig det syntes. När nu Gunnar inte heller kunde förmå sig att göra något åt situationen så hade han inga alternativ, utan han fick helt enkelt genomlida dagen. Den enda ljusglimt han hade var att han skulle träffa Eva och Louise efter skolan och det övervägde allt det andra.

När så skolan slutade för dagen så gav sig Gunnar iväg till Bodalskolan och det kändes som en befrielse för honom att komma iväg. När han kom fram så hade Louise även denna gång med sig fika och precis som förra gången så tog det inte lång stund innan Eva och Gunnar var igång med sitt arbete. Det som Louise sysselsatte sig med, var mer en terapi vars avsikt var att det skulle se ut som hon hade någonting att göra. Förra gången hade hon kommit på sig själv med att sitta och lyssna till Gunnar istället för att ägna sig åt sitt och hon gjorde likadant den här gången. Men hon var noga med att inte tränga sig på och riskera att störa.

Louise hade förstått att Gunnar berättade om en plats, men hon kunde inte begripa att det fanns så mycket att berätta om på den här platsen och ändå så upprepade han sig aldrig. Gunnar varierade sig hela tiden, som om han betraktade saker ur olika perspektiv eller beroende på vilken situation han befann sig i. Louise kunde heller inte låta bli att förundras över sättet han berättade på. När Gunnar pratade eller försökte samtala med någon så lät det helt annorlunda. Hon anade sig till att när han berättade om den här platsen eller om något som betydde mycket för honom, så släppte spärrar som annars hindrade honom att uttrycka sig fritt.

Precis som förra gången så fick Louise avbryta när det var dags att skjutsa hem dom båda. Och precis som förra gången när Louise släppte av Gunnar utanför fritids så var personalen framme vid fönsterrutorna och glodde. Gunnar klarade sig även denna gång från att förklara vem Louise var, då ingen riktigt visste hur dom på ett fint sätt skulle börja fråga.

Tisdag och onsdag flöt på ungefär som måndagen börjat. I skolan så hade man diskuterat igenom fallet Gunnar och hur man skulle förfara med honom. Eivor hade hävdat att han var ett dåligt föredöme för klassen och att det avspeglades på deras arbete. Hon påpekade också att om ingenting gjordes så var hon ju tvungen att acceptera Gunnars resultat på skrivningen, vilket då skulle kunna få oanade konsekvenser. Både rektorn och dom andra inblandade lärarna förstod vad hon menade och att alla andra elever i skolan skulle reagera om man såg mellan fingrarna med fusket, så alla var ense att dom måste agera i frågan. Alla var också medvetna om sin delaktighet och att det redan nu var allmänt känt att Gunnar fuskat och att det inte skulle bli så lätt att ändra på ett så etablerat faktum.

Rektorn hade bestämt att man skulle vänta några dagar innan man kontaktade Gunnars föräldrar, han ville ändå ge Gunnar en chans att förklara sig, även om han inte trodde att så skulle ske. På det sätt som Gunnar hade blivit anklagad, så hade han inga möjligheter att varken förklara eller försvara sig. Hur skulle han kunna förklara att han faktiskt hade klarat av att lösa alla talen själv utan att fuska? Hur skulle han kunna förklara att han innan det här provet varit sämst i hela skolan och nu helt plötsligt kunde allting? Även om Gunnar förändrats genom den stimulans han funnit i sin tavla och kunnat finna fram till lösningar på annat sätt än vad skolan lärde ut, så var han fortfarande samma person och personlighet som förut. Hela hans mentalitet, utseende och sätt att vara hade inte förändrats och som den person Gunnar nu var, så klarade han inte av att bemöta alla argument emot honom.

Även om Gunnar förstod att man på skolan förväntade sig en förklaring från honom, så kunde han inte ge någon och han gick heller inte till rektorn då han inte kunde komma på något att säga. På torsdagen så sammanträdde rektor och lärare i skolan, där det bestämdes att Gunnars föräldrar skulle informeras och att rektorn själv skulle göra det på grund av allvaret i ärendet. Man beslöt också att om inget ytterligare kom fram som förklarade händelsen och på något sätt ursäktade Gunnars handlande och ovilja att medverka till en förklaring, så skulle man verka för att få honom förflyttad från skolan.

Rektorn gick tillväga så att han skulle begära ett möte med Gunnars föräldrar på måndag kväll redan veckan efter. Han hade på inrådan från Eivor tänkt skicka en lapp med Gunnar hem. På lappen så hade han inte gett någon förklaring till orsaken för mötet, utan enbart angivit att han önskade diskutera Gunnars fortsatta skolgång.

Gunnar fick den här lappen av Eivor senare samma dag och hon var inte särskilt diskret när hon gav honom den. Hon gjorde det inför hela klassen och hon talade om han skulle lämna den till sina föräldrar. Det var ingen tvekan om att alla då förstod vad som var på gång och på rasten efter så fick resten av skolan veta det med. När Gunnar gick till dom två sista lektionerna i teckning, så var dom andra eleverna i skolan inte så aggressiva mot honom som förut. Fortfarande så hånade man honom, men nu ville man avvakta och se hur etablissemanget skolan skulle ta sig an ärendet och vilket straff Gunnar skulle få.

Att delge Gunnar den här lappen på det sätt som gjordes och att ge honom i uppdrag att överlämna den till sina föräldrar, var Eivors förslag. Hon hade fått det att låta som en välgärning, att det skulle ge Gunnar ytterligare en chans att tillsammans med sina föräldrar ta initiativ till att reda ut saken. Att hon var säker på att så inte skulle bli fallet behöll hon för sig själv. Eivor var mycket nöjd med hur saker och ting utvecklade sig. Som hon såg det nu, så var Gunnar så gott som borta ur hennes klass och sättet hon agerat på hade gjort att hon ytterligare stigit i respekt hos sina kollegor. Man avundades henne inte att vara den som hade att ta hand om problemet Gunnar, men att hon hittills gjorde det på ett både korrekt och riktigt sätt vara alla överens om. Den främsta orsaken till att man lovordade Eivor, var nog innerst inne att ingen ville bli indragen och riskera kritik, så man gick helt enkelt med på allt som Eivor och rektorn föreslog för att slippa delaktighet och ta ansvar.

Det var också så att man från lärarnas sida hade börjat uppmärksamma att Gunnar mer och mer blev utsatt för mobbning på skolgården, men i och med Gunnars fusk så såg man mellan fingrarna med det och många lärare tog omvägar för att slippa konfronteras med det hela. Man överlämnade tyst ett eventuellt agerande till Eivor på så sätt att om hon agerade, så ansåg dom andra att även dom kunde ingripa om det då ansågs nödvändigt. Men Eivor gjorde som alla andra och undvek nogsamt att komma i kontakt eller ens befinna sig i närheten av Gunnar på rasterna. Hon hade alla slags skäl i världen att befinna sig någon annan stans när dom andra eleverna gav sig på honom. Hon såg inget skäl till att hjälpa Gunnar, den enda hjälp han skulle få av henne var att komma bort ifrån skolan.

Lappen som Gunnar nu fick gjorde honom än mer ledsen. Det var ytterligare en bekräftelse på att han inte hört fel och att man tänkte fortsätta hävda att han fuskat. Gunnar fortsatte att göra ingenting dom två sista teckningstimmarna han hade för dagen. Han orkade helt enkelt inte tänka på lappen han måste ge till sina föräldrar. Gunnar började allt oftare fly bort i sina fantasier och nu satt han och fantiserade om Eva och den tavlan dom höll på med. Han var glad över att han skulle få komma dit och träffa Eva och Louise efter skolan igen. Det var en av dom tre ljusglimtar som trots allt verkade finnas kvar i hans liv, så som saker och ting var nu. Han uppskattade också väldigt mycket att få vara tillsammans med sina bröder och det hade utvecklats ett mycket fint förhållande dom emellan. Men framför allt så uppskattade han sina besök på konstmuseet som numera hade blivit regel efter skoldagens slut, utom måndagar och torsdagar då förstås när han skulle träffa Eva och Louise.

Gunnar kom iväg till Bodalskolan utan vidare intermezzon. Eva öppnade för honom och Louise bjöd på fika som tidigare. Även här hade det utvecklats en slags samvaro ungefär som med sina bröder, vilket Gunnar uppskattade mycket och trivdes med. Han hade inga som helst problem att komma bort ifrån sina bekymmer när han var tillsammans med Eva och Louise och det var inte bara Gunnar som uppskattade deras möten, Eva såg verkligen fram emot att Gunnar skulle komma hon med. Louise hade frågat Eva någon gång om hon inte kunde fortsätta måla på sin tavla under den ordinarie skoltiden när Gunnar inte var där. Men Eva hade då förklarat för henne att det inte gick. Visserligen var det hon som målade, men hon klarade inte av att göra just den här tavlan själv. Hon hade sagt till Louise att Gunnar målade precis lika mycket som hon, det var han som hela tiden visade henne vägen genom sitt berättande och gav henne inspiration att måla som hon gjorde.

Louise förstod nu att Gunnar påverkade Eva mycket mer än hon tidigare trott och hon hade märkt att Eva blivit som en annan människa sedan hon träffat Gunnar. Eva hade blivit mycket mer behagligare att ha och göra med och hennes ibland så häftiga temperament var som helt bortblåst. Det var som om hon på några veckor blivit vuxen och det klädde henne tyckte Louise. I och med Evas totala omvändning, så hade Louise allt mer börjat inse att Eva på ett sätt inte längre hörde hemma i den här sortens skola, men hon insåg också att hon inte skulle klara av en vanlig skola heller. Eva kunde fortfarande varken läsa eller skriva tillräckligt bra och Louise visste att det handikappet förmodligen skulle följa henne livet ut. Evas stora problem, som hon hade tillsammans med dom andra eleverna i skolan, var att dom saknade intresse av att lära sig läsa och skriva, då det inte gick lika lätt som för andra så kallade ”normala” barn. Det gick heller inte att få dom intresserade som det verkade. Louise hade mer och mer börjat komma fram till att det var detta ointresse som gjorde att dom blev hämmade på så många andra områden i livet och inte bara när det gällde skolan. Så som samhället såg ut och utvecklades, så verkade det bli allt mer omöjligt att fungera normalt om man inte kunde läsa och skriva.

Det hade också blivit så att Louise och Eva kommit mycket närmre varandra tack vare Gunnar. Från en lärare och elev förhållande, så hade dom mer börjat umgås på ett sätt som vuxna umgås med varandra och båda hade upptäckt att dom trivdes i varandras sällskap. Båda var pratglada och dom vekade inte ha några som helst problem att finna på något att prata om. Att dom pratat mycket om Gunnar var en självklarhet och ju mer samtalen kom in på relationer och om Gunnar då förstås, ju mer öppna blev dom inför varandra.

Det var heller inte så konstigt att dom båda frågat ut varandra om vad dom tyckte om Gunnar. Eva hade förklarat att hon inte riktigt visste, men att hon tyckte hemskt mycket om honom tvekade hon inte en sekund på, även om allt var så annorlunda med Gunnar. Hon hade haft flera pojkvänner förut som hon avverkat i rask takt, men dom gick inte att jämföra med Gunnar. Eva hade berättat för Louise att då dom var tillsammans så hade hon känt att Gunnar visste saker om henne som hon inte själv hade en aning om. Hon berättade att Gunnar inte bara berättade utifrån sig själv längre, utan ur ett annat perspektiv så som hon själv kände det.

- ”Jag vet att det inte låter klokt, men han gör det! Han säger saker som jag inte trodde om mig själv. Men när jag målar så känner jag att det han berättar passar in”, hade Eva förklarat för Louise.

Louise förundrades över vad Eva berättat för henne och frågat om hon inte blev rädd av att höra någon annan berätta om henne på det där sättet. Eva hade svarat att hon inte kände sig rädd inför Gunnar, och för första gången så hade Eva kommenterat Gunnars utseende.

- ”Han må se ut som han gör, men det finns ändå något vackert i honom med och det är vad jag bryr mig allra mest om”, hade Eva sagt med ett leende på sina läppar.

Louise hade blivit förvånad över hennes svar, men egentligen bara kunnat hålla med. Louise hade aldrig tänkt på Gunnar på det sättet, men när hon hört Eva säga det, så insåg hon att Eva hade rätt.

Louise å sin sida hade förklarat att hon själv var fascinerad av Gunnar och hon erkände för Eva att hon suttit och tjuvlyssnat på honom och hans berättelser när dom två arbetade tillsammans med Evas tavla. Louise var också snabb med att påpeka att det var svårt att låta bli att lyssna på Gunnar där han satt. Eva hade smålett lite blygt och sagt att det inte gjorde något om hon lyssnade på dom. Louise hade förklarat för Eva att hon aldrig hört någon berätta något liknande förut. Louise talade också om att Gunnars sätt att berätta var det vackraste hon hört och att hon riktigt längtade till deras stunder tillsammans för att få höra mer. Eva kunde inte annat än att hålla med.

Tiden som Eva och Gunnar hade tillsammans gick fort och som gången innan när det började bli dags att åka hem, så visade Eva Louise vad dom gjort och hur långt dom kommit.

Louise skjutsade hem dom som vanligt och när hon släppt av Eva hemma hos sig och var på väg till fritids där Gunnar skulle hämta Lars, så frågade Louise om han brukade skriva någonting. Gunnar förstod att Louise inte menade det han skrev på dagarna i skolan, men han visste inte riktigt vad hon menade då för någonting. Louise förklarade för Gunnar att hon hade ett litet problem som hon undrade om han kunde hjälpa henne med.

Louise berättade för Gunnar om Evas läs och skrivsvårigheter och att det var svårt att få henne intresserad av att lära sig läsa och skriva. Louise lät Gunnar förstå att hon trodde att Eva kanske skulle vara mer intresserad av att läsa något som Gunnar skrivit själv och kanske på så sätt få henne att börja öva och lära sig läsa ordentligt. Utan att Gunnar hunnit säga någonting, så fortsatte Louise. Hon talade om för honom att hon skulle hjälpa till med stavningen så att det blev rätt och så där, men att det viktigaste var att det var hans ord som kom fram. Gunnar tittade lite blygt ner i sättet där han satt och sade.

- ”Jag gör nog inga stavfel”, sade han tyst.

Louise hade tänkt fortsätta prata när Gunnar avbröt henne.

- ”Vad säger du?” Frågade Louise förvånat.

Gunnar rätade på sig något.

- ”Jag gör nog inga stavfel” upprepade han i samma tonläge som förut.

Gunnar hade med tiden blivit mer och mer medveten om sin förmåga och han visste att han inte gjorde några stavfel längre.

Louise blev så förvånad att hon blev alldeles tyst, hon visste inte riktigt vad hon skulle tro, hon hade inte kunnat tänka sig ett sådant yttrande komma från Gunnar. Hon trodde att han var ungefär lika dålig på att skriva som en del andra av hennes elever, efter att ha demonstrerat sina urusla kunskaper i Engelska den dagen då han och hans klasskamrater besökte hennes skola. Hon trodde att hon härigenom skulle kunna hjälpa både Gunnar och Eva på ett nytt sätt och nu visste Louise inte vad hon skulle säga.

Det blev tyst så pass länge att det var Gunnar som tog initiativ och fortsatte.

- ”Jag kan läsa, skriva och räkna, men jag kan ingen engelska”, sade han i samma tysta ton och ställning som förut.

Louise som så smått hade börjat hämtat sig igen och just tänkt säga någonting, blev tyst igen. Hon hade lärt känna Gunnar och förstod mycket väl att han inte skulle säga någonting sådant om det inte var sant.

- ”Jag skriver gärna något till Eva om du tror att hon skulle tycka om det”, fortsatte Gunnar efter ännu en paus dom emellan.

När nu Gunnar sagt det han ville ha sagt, så satt han stilla och tyst som innan utan att vända sig om mot Louise. Louise hade ömsom förvånat tittat på Gunnar och ömsom på den väg där hon körde. Hon kunde se att Gunnar menade allvar med det han sagt och på något konstigt sätt så kände hon att hon inte tvivlade på hans förmåga längre. Gunnar hade under hela tiden dom varit tillsammans överraskat henne och just nu så kände Louise sig bara lycklig över att Gunnar kunde allt det där han sagt och hon kunde inte annat än glädjas med honom, hon tvivlade inte längre.

- ”Du Gunnar, om du bara visste hur glad jag tror Eva skulle bli. Även jag skulle bli glad om jag också fick läsa det du skriver. Du skall veta att det inte spelar någon roll vad du skriver eller berättar, både Eva och jag skulle inte kunna bli lyckligare än om vi fick läsa något du skrivit själv”, svarade Louise med lite glädjegråt i halsen.

Gunnar rätade på sig och log tacksamt tillbaka mot Louise, men utan att bli generad över hennes vänliga ord den här gången, Louise som knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Hon tog Gunnars hand och kramade den hårt en lång stund medan hon körde. Dom sade inget mer till varandra under en lång stund, det var bara Louise små snyftningar som hördes. När dom svängde upp och stannade framför fritids, så kunde Louise inte hålla sig längre. Hon kramade om Gunnar ordentlig och grät några glädjetårar och när hon väl släppte greppet, så smekte hon honom lätt på kinden samtidigt som hon talade om att han skulle sköta om sig. Efter det så klev Gunnar ur bilen och tog farväl.

På något sätt så blev Gunnar var varken förvånad eller generad över Louise reaktion den här gången, det var på något sätt som om det passade in, och som Gunnar kände det, så var Louise uppriktig mot honom på det sätt hon reagerat på. Louise hade utan att tveka accepterat det Gunnar talade om för henne. Han behövde inte bevisa någonting och hennes reaktion var bevis nog att hon verkligen menade det. Gunnar kände sig mycket tacksam mot Louise där han stod kvar vid sidan av parkeringen ett tag, hon hade gett honom det bästa erkännande han kunnat få.

Gunnar gick glad och nöjd in till fritids för att hämtade Lars. Därefter gick dom båda till dagis för att hämta Jonas. Men den här gången slapp Gunnar inte undan personalens nyfikenhet. Alla hade dom sett när Gunnar kom och alla hade dom sett den ömhet som östs över honom. Det var inte tal om att vara fin i kanten nu längre, utan nu var det Gunnar som blev insläpad in i personalens fikarum så fort han visade sig innanför dörren. Britta, som förestod dagis och kände Gunnar väl satte på fika och tog fram bröd, medan en av dom yngre flickorna ur personalen följde med Lars bort till Jonas och sysselsatte honom där.

- ”Nu får du inte narras med oss längre Gunnar, vem var det där som du fick skjuts med hit?” Frågade Britta nyfiket.

Om inte Gunnar blev generad förut, så blev han det desto mer nu. Han hade haft det där fånigt glada leendet över hela ansiktet när han kom för att hämta Lars och han hade behållit det hela vägen in till dagis för att hämta Jonas och nu på Brittas direkta fråga, så blev han alldeles högröd i ansiktet. Gunnar blev plötsligt medveten om att alla hade sett på när Louise kramade honom och smekte honom på kinden och nu blev han oerhört generad.

- ”Det var Louise”, sade han, samtidigt som han såg ner i fikabordet där han blivit placerad.

Han kunde inte låta bli att le lite när han nämnde Louise vid namn, trotts att han samtidigt och med stor ansträngning försökte sluta le på det sätt han gjorde.

- ”Louise? Och vem är Louise då? Nu får du lov att berätta Gunnar, jag kan inte sova i natt om jag inte får veta”, fortsatte Britta leende.

Britta var på ett sprudlande humör och Gunnar kunde inte låta bli att göra henne till viljes. Han berättade att Louise var lärare på Bodalskolan och att han besökte henne där efter skolan på måndagar och torsdagar för att arbeta tillsammans med en av hennes elever där. Britta visste mycket väl vad Bodalskolan var för en skola och hon fick en känsla av att hon kanske hade gått lite för långt i sin utfrågning av Gunnar. Så hon fick det hela raskt att övergå till ett mer normalt samtal dem emellan, vilket Gunnar tycktes uppskatta.

Brittas utfrågning tog dock en stund innan hon kände sig nöjd med det hon fått veta och Gunnar kom hem senare än vanligt med sina bröder. Maten stod på bordet och deras föräldrar satt och väntade på dom. Gunnar förklarade att personalen på dagis bjudit på fika och att det blivit sent innan dom kom därifrån. Både Lena och Kent accepterade ursäkten efter ett tag, om än motvilligt.

När dom ätit klart och barnen lämnat bordet och Lena och Kent dukat av, så gick Gunnar tillbaks in i köket med lappen rektorn talat om att han skulle ge sina föräldrar. Gunnar hade inte glömt bort den och han var mycket orolig för hur hans föräldrar skulle reagera. Dom läste lappen båda två och frågade sedan Gunnar vad det var frågan om då lappen inte gav några ledtrådar. Gunnar försökte förklara så gott han kunde. Han sade att rektorn talat om för honom att han fuskat på ett matematikprov dom haft.

Det räckte. Gunnar behövde inte säga mer. Både Lena och Kent uppfattade orden, han hade fuskat.

- ”Vad har du gjort sade du?” Utbrast Lena förtvivlat.

- ”Jag har inte fuskat”, försökte Gunnar förklara tyst.

- ”Om du nu inte har fuskat. Hur kommer det sig då att du fått den här lappen med dig hem?” Kommenterade Kent argt.

Gunnar kunde inte svara.

- ”Vad är det här för något, vad har du nu ställt till med?” Tjöt Lena.

Gunnar hade ingen chans att ens få förklara sig, han bara stod där förskrämd och tog emot den ena salvan skäll efter den andra. Efter ett tag så skickades han in på sitt rum, då hans föräldrar tröttnat att se honom bara stå där framför sig.

Det blev inget sagoläsande den här kvällen för Gunnar. Lars och Jonas fick bara veta att Gunnar gjort något mycket dumt och att han därför fick stanna på sitt rum. Lars och Jonas blev mycket dämpade och frågade inget mer då dom märkte att deras föräldrar var mycket irriterade och arga.

Gunnar gick som vanligt till skolan dagen efter. Kent hade gått upp tidigare än vanligt och Gunnar och Jonas fick inte den stund för sig själva som dom brukade få på morgnarna. Det pratades inte alls runt frukostbordet den här morgonen, till och med Jonas var tyst. Gunnar kom iväg tidigare än vanligt, då det var uppenbart att han inte var önskvärd där hemma. Resten av dagen i skolan verkade förlöpa på samma sätt. Det var uppenbart att han inte var särskilt önskvärd där heller.

Eivor däremot var nöjd. Hon brydde sig inte om att fråga Gunnar om han hade lämnat lappen till sina föräldrar eller ej, det hade ingen som helst betydelse nu. Även om han inte gjort det, så fanns det ingenting som kunde stoppa processen nu som det såg ut. Det fanns dock en sak som fortfarande retade henne oerhört och det var Gunnars sätt att fortfarande sköta sig och försöka göra sitt bästa på alla hennes lektioner. Det verkade inte spela någon roll hur mycket hon än försökte få honom ur balans, Gunnar fortsatte göra bra ifrån sig.

Eivor ville inte att det skulle komma fram någon form av bevis på att Gunnar verkligen kunde och var så duktig som han var. Hon hade stoppat alla prov och andra övningar i sin klass, tills dess att saken med Gunnar var avklarad. Hon hade även fått dom andra lärarna med sig att göra detsamma, med motiveringen att inte riskera mer fusk innan man hade fått klarhet i vad som föregicks när det gällde Gunnar. Det fanns inget som helst förlåtande i Eivors agerande gentemot Gunnar som det var nu. Om han någon gång fick en fråga, så var det en nonsens fråga avsedd att göra honom till åtlöje inför klassen. Några frågor som eventuellt skulle kunna avslöja hur duktig han var, var det inte tal om.

Efter skolan så åkte Gunnar till konstmuseet igen. Hans närvaro där hade blivit en följetong. Han förnöjde en del och irriterade andra, men så länge som han hade en vän i Rolf så fick han vara ifred. Innan Gunnar gick till museet så gick han in i en bokhandel och frågade efter skrivpapper. Han hade lyckats samla ihop en hel del pengar utav hans nya veckopeng. Han stod länge och valde innan han till slut fastnade för ett lite större format av brevpapper som han tyckte såg bra ut. Brevpappret var av bra kvalité men gick bara att köpa i större förpackningar och en förpackning kostade därför en hel del, men så länge som Gunnars pengar räckte så var han nöjd.

Brevpapperna skulle han ha för att skriva till Eva på. Efter att ha satt sig ner på sin plats bredvid sin tavla, så satte han omedelbart igång att skriva. Gunnar var inspirerad och han tyckte att det skulle bli roligt. Vad han skulle skriva om var inga problem, hans oändliga fantasi tycktes aldrig ta slut. Även om hans tavla var referens till mycket, så tänkte han inte alls skriva om den. Genom den energi tavlan tycktes kunna förmedla, så var det som om Gunnar känslomässigt kunde sträcka sig längre bort och på många andra plan dit där medvetandet inte når. Genom att sitta med Eva och arbeta med hennes tavla, så lärde sig Gunnar mer om henne än hon hade en aning om själv. Gunnar såg i Eva en känslomänniska, ungefär som Louise, och på sätt och vis också en romantiker, fast på ett annat sätt än vanligt då förstås. Dom här sidorna hos Eva satt djupt begravda i hennes undermedvetande och det var det här som Gunnar ville skriva och berätta för henne om.

Sättet som Gunnar gick till väga på när han skrev, var som att ge Eva en röd tråd att följa, något som tog henne med och visade vägen genom ett helt galleri av upplevelser som han generöst berättade om. Hans sätt att skriva liknade i mångt och mycket små sagoberättelser där en saga ledde till en annan och så vidare. Gunnar hade nu läst så många sagor för sina bröder att han nära nog skrev som han läste och såg berättelserna utvecklas framför sig som på film. På senare tid så hade Gunnar lärt sig utnyttjade sagoböckerna mer som referens, istället för att läsa direkt rakt ur som han gjort i början. Han lade hela tiden till egna stycken och kunde göra många och långa utsvävningar för att på ett mer målande sätt berätta, trotts att den tryckta texten inte fanns där. Även om hans bröder nu inte kunde förstå sättet Gunnar läste på, så hade dom börjat uppskatta hans sagoberättande allt mer och mer. Tid spelade liksom ingen roll när dom satt där tätt tillsammans och flöt bort med Gunnar i sagans värld.

Nu helt plötsligt, i och med att Louise frågat, så fick Gunnar möjlighet att skriva något utifrån sig själv, något han inte tänkt på förut. Gunnar hade känt att Eva bar en längtan inom sig, men att hon inte riktigt kunnat hitta rätt och ta till vara på den harmoni och stillhet som han kunde känna fanns där. Och kanske var det därför som Eva innan upplevts som irriterad, frustrerad och arg, som då kunde resultera i dom vredesutbrott han hört några av hennes klasskamrater tala om. Gunnar själv var inte riktigt säker, men han trodde han förstod och det var det han tänkte skriva om.

När nu Gunnar satt och skrev, så satt han visserligen där fysiskt på bänken, men det var egentligen inte där han befann sig. Gunnar satt på sin sommaräng och blickade ut ur sin tavla. Där kunde han se Eva stå och måla, men han kunde se så mycket längre än så. Han beskrev henne så som han såg henne därifrån han satt och han försökte få med hennes drömmar på ett sätt som gjorde att dom framträdde än mer verkliga. Att Gunnar var så totalt borta från verkligheten, fast han satt och skrev, gick inte att ta miste på.

Rolf som hade tagit till vana att kontrollera Gunnars hörna innan det var dags att gå hem, fick nu se Gunnar sitta där som uppslukad och skriva, vilket han inte sett förut. Rolf satte sig tyst ner bredvid honom och tittade på ett tag medan Gunnar skrev. Han textade tydligt och det var inga svårigheter att läsa, samtidigt som det gick ganska så fort. Gunnar skrev nästan helt utan några synbara uppehåll.

Men Rolf ville inte sitta där och tjuvläsa, utan efter ett tag så gjorde han Gunnar påmind om sin närvaro. Gunnar tyckte som vanligt om att träffa Rolf och han hade inget emot att han först nu upptäckte honom sittandes där bredvid sig. Rolf frågade Gunnar vänligt vad han höll på med och då för första gången berättade Gunnar om Louise och Eva. Han talade inte om allt för Rolf, det skulle ha tagit för lång tid. Men Gunnar lyckades i alla fall berätta att Louise var Evas lärare och hon hade bett honom skrivna något som skulle hjälpa Eva att lära sig läsa bättre.

Gunnars sätt att beskriva saker och ting kunde ibland vara ganska så kryptiska och Rolf visste inte riktig hur han skulle tolka det hela, men han accepterade det Gunnar sagt och tyckte att det var snällt av honom att hjälpa till. Att sedan Rolf uppfattade Gunnars beskrivning av Eva som en liten flicka i småskolan, det förstod inte Gunnar. Rolf smålog för sig själv åt Gunnars förklaring och trodde nog att han senare skulle få klart för sig hur det hela låg till, på ungefär samma sätt som annat Gunnar försökt förklara för honom.

Gunnar åkte hem och när han kom till fritids så tog personalen emot honom förvånat. Dom talade om att Kent redan varit där och hämtat Lars och Jonas. Gunnar blev lika förvånad han och förstod ingenting, ingen hade sagt någonting till honom. Så han hade bara att gå hem utan sina bröder. När så Gunnar kom hem innanför ytterdörren, så rusade Jonas glatt på honom direkt.

- ”Pappa säger att vi skall åka till ett badhus imorgon med rutschkanor och allt och att du inte kan följa med, men det kan du väl Gunnar? Du kan väl följa med? Snälla?” Bad Jonas.

- ”Nej, det kan han inte!” Ropade Kent argt inifrån köket.

Gunnar förstod då att han inte fick följa med och försökte förklara för Jonas att han kanske kunde följa med en annan gång, vilket gjorde Jonas ledsen. Gunnar blev ledsen han med och speciellt då han hörde Kents arga rop inifrån köket. Hela den kvällen så höll Gunnar sig undan på sitt rum. Han var ute en stund för sig själv, men när han kom hem så hade Kent bestämt att det inte blev något sagoläsande av den här kvällen heller. Det var inte bara Gunnar som blev besviken, Lars och Jonas blev minst lika besvikna dom med och dom kunde inte förstå varför deras föräldrar var så arga på Gunnar för.

För Gunnars del så blev det så att han fick vara för sig själv hela helgen. Både Lena och Kent tillsammans eller turades om att ta hand om Lars och Jonas och försöka sysselsätta dom med både det ena och andra vare sig dom ville eller ej. Det gick inte att ta miste på att avsikten var att hålla dom borta ifrån Gunnar. Gunnar däremot förstod inte vad detta nya förhållningssätt gentemot honom gick ut på, han kunde bara konstatera att dom övriga i familjen inte ville eller fick vara tillsammans med honom längre som det verkade.

Istället så tillbringade Gunnar helgen på konstmuseet där han satt och skrev. Rolf arbetade inte på helgerna men för Gunnars del så verkade det inte göra så mycket om han skulle glömma bort tiden och komma försent hem. Det verkade som om han inte hade några tider att passa längre.