Född dum – Kapitel 11


© Li Sam Writing. All rights reserved.

När Louise kom ner till lärarrummet igen så hade nästan hela rasten gått åt i hennes jakt på en kamera. Utan att hennes kollegor eller Eivor hunnit öppna munnen, så talade Louise om att hon inte tänkte följa sitt schema för lektionerna resten av dagen. Det som var planerat för dom tre klasserna tillsammans tänkte hon inte ändra på, men dom schemalagda ämnena för hennes klass tänkte hon stuva om något. Hon frågade Eivor när hon skulle besöka deras klass och fick till svar att Eivor tänkte komma dom två lektionerna efter lunch, då skulle det bli ungefär lika mycket tid hos varje enskild klass. Det tyckte Louise lät bra och hon lämnade lärarrummet utan att säga någonting mer, men med en rad frågande blickar riktade efter sig. Louise lärarkollegor som alla kände henne väl, kunde se att hon hade något på gång och att hon inte hade tid med dom just nu. Dom lärare som satt tillsammans med Eivor tyckte nog att det hela var lite genant, då Louise just nu inte verkade ha tid med deras gäst. Men det var inget någon kunde göra någonting åt för tillfället.

Louise gick till sitt skåp och började plocka bland sina saker och när hon var klar så gav hon sig av till sitt klassrum igen. Eivor som hade börjat blivit nyfiken på Louise och hennes sätt, frågade lite försiktigt Louise båda kollegor om henne. Dom berättade att Louise bara arbetat på skolan i två år och det här var hennes tredje. Hon var tjugofem år och hon hade tidigare arbetat på en annan skola för handikappade barn på landsbygden. Hon var ursprungligen från stan men hade inte kunnat få något jobb där när hon blev klar med sin lärarutbildning. Så när det blev en ledig plats i deras skola så hade hon sökt och fått tjänsten. Dom berömde henne för att vara mycket duktig och dom sade att hon lyckats mycket bra med sin klass som innan hade varit en problemklass på skolan.

Det ringde in till nästa lektion och dom fick bryta upp för att gå till var sina klassrum. Louise var redan där och hon satt och bläddrade i sina böcker och skrev små lappar när hennes elever kom in och satte sig. Hon märkte av att det var en förväntansfull stämning i klassen och hon kunde se att i alla fall hennes egna elever var mycket nöjda med dagen så här långt i alla fall. När alla satt sig ner så berättade Louise att hon tänkte ändra i schemat lite. Hon ville att deras gäster skulle få vara med och se hur dom arbetade i den här skolan och hon ville göra det på ett lite annorlunda sätt.

Louise berättade att den här skolan var speciell så till vida att man inte hade speciella ämneslärare och att man inte skilde klassen åt även om eleverna hade olika specialämnen. Däremot så var det så att klassen hade två helt egna salar där dom för det mesta höll till i. Den ena var den skolsal där dom befann sig i nu. Den andra var en större arbetssal där var och en kunde syssla med något dom kallade för egenarbete. Andra gemensamma salar var gymnastiksalen där det fanns en hjälplärare som fungerade som en slags gymnastiklärare. Och naturligtvis också matsalen och ett antal små läsrum och ett bibliotek, som dom kanske allaredan besökt och bekantat sig med.

Louise berättade också att klassen även hade tillgång till några gemensamma hus på skolområdet där dom kunde boka tid om det var något speciellt dom ville göra, dom lokalerna utnyttjades också till föräldramöten eller liknande. Eftersom klassen höll ihop och var tillsammans vissa kvällar, så brukade dom boka en sådan lokal att ha fest i ibland, berättade Louise. Och hon talade om att hon skulle ordna så dom fick tillfälle att träffas i sådan lokal dom två timmarna efter lunch. Alla blev nyfikna på vad dom skulle göra där, men Louise ville inte säga någonting mer, det fick bli en hemlighet än så länge.

Louise förklarade att hon nu skulle dela in klassen i tre grupper och varje grupp skulle få arbeta med ett ämne var. Varje elevpar skulle få en liten uppgift att lösa och sedan presentera den på tavlan för de andra. Ämnena var matematik, samhällskunskap och engelska. Det var dom ämnen som ansågs mest viktiga efter svenskan som dom haft timmarna innan. Anledningen att Louise ville göra på det här sättet, var att hon blivit intresserad av hur hennes elever och deras gäster presenterade sina uppgifter tillsammans. Det hade gått upp för henne efter den övning dom haft i svenska, att många presentationer hade varit riktigt bra och att det verkade som om hennes elever ibland hade lättare att förstå en förklaring som var enkel men kanske inte helt korrekt, än en förklaring som slaviskt följde läroboken och som då skulle var både korrekt och uttömmande. Louise tyckte nämligen att det i sådana fall var bättre att hennes elever förstod någonting även om det kunde bli lite fel ibland, istället för ingenting då förklaringen blev så krånglig att dom inte hade en chans att begripa.

Därefter så skulle dom förflytta sig till salen för egenarbete och där skulle hennes elever få visa vad dom gjorde där och vad som stod till buds att göra. Hon hoppades också att deras partners ville vara med och ta del i något som passade just dom. Louise sade att lektionstimman innan lunch var avsedd att visa gästerna runt på skolan, men att hon hade tänkt hålla arbetssalen för egenarbeten öppen för dom som ville vara kvar. Louise kunde inte höra några protester utan såg bara glada och förväntansfulla miner framför sig, så det var bara att fortsätta som hon hade tänkt.

Louise började med att dela in klassen i dom tre grupperna, och därefter så delade hon ut var sin uppgift till varje elevpar. Dom fick en kvart på sig att lösa uppgiften, vilket var gott om tid då uppgifterna inte alls var svåra på något sätt. Louise ville inte att dom skulle känna sig pressade, hon var mer intresserad av deras arbete tillsamman.

Om nu allt hittills hade gått Gunnars väg, så blev det inte så nu. Eva och Gunnar hade hamnat i gruppen som fått ämnet engelska. Gunnar tänkte inte mer på det än när han skulle ha engelska i sin vanliga klass och egentligen inte behövde göra någonting. Men nu var det så att Louise elever mer eller mindre förlitade sig på att gästerna inte skulle ha några problem med det dom fått i uppgift att göra. Detta var också Louise avsikt, hon ville att hennes elever skulle få hjälp av sin partner med uppdraget och inför klassen på ett annat sätt lära ut än så som hon tidigare gjort.

Vad Eva och Gunnar hade fått i uppgift var att översätta var sina två små stycken från både engelska och svenska. Även om Gunnar alltid försökte göra sitt bästa i alla lägen, så var han numera mer medveten om vad han kunde och inte kunde. När nu Eva frågade honom till råds, så talade Gunnar om för henne att han inte kunde engelska. Eva förstod inte vad han menade och Gunnar försökte förklara.

- ”Jag kan bara översätta en del ord, men att översätta hela meningar blir bara fel. När jag översätter engelska till svenska så blir meningarna jätte konstiga och jag förstår ingenting. Och när jag översätter svenska till engelska så blir det ändå mer fel. Och föresten så kan jag inte läsa engelska heller, dom andra i klassen skrattar oftast åt mig få”, förklarade Gunnar.

Eva blev förvånad över det Gunnar sade. Hon förklarade för honom att hon också var dålig på engelska, men att det inte var någon som skrattade åt henne för det. Louise som satt bakom katedern och blickade ut över klassen, såg på Gunnars dystra min och deras sätt att tala tyst till varandra att något inte var som det skulle. Louise gick tyst fram till Eva och Gunnar, böjde sig ner och frågade hur det var fatt. Eva tittade allvarligt upp på Louise och sade att Gunnar inte kunde engelska. Louise visste inte vad hon skulle säga. Den uppgift dom hade fått borde vara en barnlek för någon från hans skola. Det enda hon kunde få ur sig var att dom i alla fall kunde försöka.

- ”Det gör vi Gunnar, vi försöker i alla fall”, sade Eva uppmuntrande till Gunnar.

Louise rättade på sig och gick fundersamt tillbaka till sin plats. Som tur var för Gunnar så hade han sitt goda humör att lita till och han ville i alla fall försöka göra sitt bästa. Eva och Gunnar försökte hjälpas åt så gott dom kunde och dom fick väl ihop några rader tillslut.

När tiden gått ut och det var dags för presentationen, så fick dom som tidigare parvis gå fram till Louise och göra sina presentationer och förklara hur dom löst den uppgift dom fått. Louise hade placerat sig lite vid sidan av, så att hon hade bra utsikt över både framförandet och klassen. Hon lyssnade intresserat och det var klart så att hennes egna elever gjorde mycket bättre ifrån sig med det stöd dom fick från sin partner. När det så var Eva och Gunnars tur, så var det Eva som började med att först försöka läsa det stycke hon skulle översätta och sedan översättningen. Styckena var inte långa, men det gick mycket knackigt och med mängder av fel. Louise hörde förvånat på. Eva lät precis som hon brukade göra när hon skulle läsa och översätta Engelska helt själv. Det enda som skilde var att hon fått med alla orden även ord som inte skulle med och översättningen blev helt galen. Ingen i klassen sade någonting. Louise kunde se på Gunnars klasskamrater att dom mycket väl förstod hur fel alltihop var, men som dom gäster dom var så höll dom god min. Louise var dock tvungen att säga någonting, hon kunde bara inte låta detta passera utan att rätta Eva för alla felaktigheter hon gjort.

Louise gick fram till katedern och tavlan där Eva och Gunnar stod, hon skev upp meningarna och deras översättning samtidigt som hon läste högt och hon försökte också förklara översättningen så som hon brukade. Eva tog inte illa upp, det var som det brukade vara när dom hade sina lektioner för sig själva. Louise stod kvar bredvid Eva och Gunnar när det sen blev Gunnars tur att framföra sina översättningar. Gunnar hade inga problem att läsa den Svenska texten, men när han försökte läsa den översättning till engelska han gjort, så lät det värre än när Eva läste och översättningen var helt galen, precis så som den Eva lyckats prestera. Louise som ömsom tittade på Gunnar och ömsom tittade ut i klassen såg att Gunnar verkligen försökte göra sitt bästa. Hon såg också att hennes egna elever blev mycket förvånade när dom hörde Gunnar försöka läsa engelska och att Gunnars klasskamrater satt och skämdes som hundar. Men Louise tappade inte fattningen för det, hon rättade Gunnar på samma sätt som hon rättat Eva och därefter fick dom gå och sätta sig. Louise gick tillbaka till sin plats och lät nästa par komma fram och fortsätta. Resten av övningarna gick bra utan några som helst intermezzon och när lektionen var slut så fick dom gå ut på rast.

Eva tog även den här gången med sig Gunnar ut. Det pratades en hel del i korridoren när dom gick ut, men det var i mer normala tongångar nu. Gunnar var lite förvånad över att ingen påpekade för honom hur dålig och dum han varit och att han hade gjort bort sig nu igen. På sista tiden hade det blivit till en regel att hans klasskamrater kommenterade och kritiserade honom efter varje engelsklektion. Det gällde även andra lektioner om han fått någon anmärkning eller gjort något annorlunda som inte gillades av läraren. När dom kom ut på skolgården så delade dom upp sig igen, Gunnars klass för sig och Evas klass för sig.

Dom andra grupperna bland Gunnars klasskamrater fick snabbt reda på hur han hade gjort bort sig igen. En del av Gunnars klasskamrater som hade varit med, hade till och med tyckte att Gunnar var sämre än alla dom andra eleverna i den här skolan. Gunnars klasskamrater vill inte kalla dom andra eleverna i skolan för dumma längre som en del trott innan dom kom dit. Dom hade redan börjat märka att dom i grund och botten inte var så olika dom själva när det gällde alla andra vardagliga ting. Gunnars klasskamrater verkade omedvetet börja acceptera deras handikapp som inte så mycket mer med det, spelar roll, ungefär. Att Gunnar gjort bort sig både skrattade och skämdes dom åt, för Gunnar fanns inga ursäkter. Deras klass skulle ju vara så mycket bättre i allt, och så kommer Gunnar, som till och med var sämre än alla dom andra tillsammans, det kändes som lite svårsmält för Gunnars klasskamrater. Men dom ville inte ge sig på honom här då dom såg att ingen annan gjorde det, så dom lät honom vara ifred.

Det hade också pratats en hel del bland Gunnars klasskamrater om Eva som han då verkade ha fått ihop det med. I början kunde dom inte begripa vad hon med hennes utseende såg i fule Gunnar. Nu när dom andra fått höra att även hon gjort bort sig i engelska, så ville man tro att hon nog var lika dum som Gunnar och när allt kom omkring, så kanske passade dom ihop i alla fall.

Eva hade tagit med sig Gunnar bort till sina kamrater som stod i en liten grupp för sig själva på skolgården. Gunnar hade egentligen inga problem med att han så totalt misslyckats, det var han alltför van vid även om han inte tyckte det var roligt. Han kände sig dock lite missmodig över att han inte kunnat hjälpa Eva på samma sätt som han förstod att hans klasskamrater hade hjälpt dom andra. Gunnar ville inte att Eva skulle vara missnöjd med honom, ungefär på samma sätt som han ville försöka vara alla till lags. Men Gunnar hade också börjat fatta tycke för Eva, hon var snäll och hon pratade snällt med honom som ingen annan flicka i hans ålder gjort tidigare. Gunnar var egentligen en mycket fåordig och svårtillgänglig personlighet, men Eva hade på nått sätt lyckats träffa rätt utan att förstå det själv och fått Gunnar att släppa på lite av sin återhållsamhet.

Det hör till saken att Eva och hennes kamrater inte var särskilt blyga av sig när dom var tillsammans. Skolan dom gick i hade med avsikt gjort dom medvetna om sina problem och dom talade öppet om sina svårigheter. Man ville att det skulle pratas om deras problem på ett normalt sätt och få dem att förstå att det var inget att skämmas för och inget man retade någon annan för heller. Här på skolan var det meningen att man skulle hjälpa varandra istället, vilket många av eleverna gjorde.

En av Evas kamrater frågade Gunnar om han hade samma problem i skolan som dom hade. Gunnar blev förvånad över frågan och visste inte vad han skulle svara, så Eva gjorde det åt honom istället.

- ”Han kan inte engelska”, förklarade hon helt ogenerat.

I vanliga fall så skulle vilken annan som helst i Gunnars skor vilja sjunka genom jorden. Men Gunnar var den han var och lyssnade istället lugnt på när dom andra diskuterade hans problem. Han hade visserligen varit med om att det diskuterats om honom många gånger tidigare i hans skola, men då oftast med tillägget att han inte begrep nått eller var för dum. Skillnaden nu var att dom här ungdomarna diskuterade honom utan några misskrediterande tillägg som exempelvis att han var dum eller så. Han tyckte att dom lät snälla när dom pratade om honom och kanske så var dom inte så missnöjda med honom trotts allt.

En annan av Evas kamrater frågade Gunnar om han hade andra problem i skolan.

- ”Nej, inte vad jag vet”, försökte Gunnar svara.

- ”En del är väl sämre än andra på prov och så där”, lade Gunnar till efter en kort paus.

Eva frågade Gunnar om han inte fick extrahjälp som dom fick i hennes skola om dom inte kunde. Gunnar visste heller inte vad han skulle svara på det, utan han ryckte bara på axlarna som om han inte visste och lät förstå att han inte fått någon hjälp.

Direkt efter lektionen så hade Louise gått ner till lärarrummet för att träffa och prata med dom andra lärarna som var engagerade i Eivors klass. Hon var mycket fundersam när hon slog sig ner vid bordet där dom samlats. Louise öppnade munnen först och frågade Eivor rakt på sak om Gunnars problem med engelskan. Det var nästan så Eivor sken upp som en sol, men hon höll masken och försökte se allvarligt på saken. Hon hade hoppats på att Gunnars brister i skolan skulle uppmärksammas och att på så sätt få hjälp med att få honom förflyttad. Eivor förklarade i mycket negativa ordalag för Louise om Gunnars alla problem och att alltihop berodde på hans föräldrar som vägrade honom någon extrahjälp. Hon förklarade också att man från hennes skolas sida försökt göra allt för att hjälpa Gunnar ändå. Men som Eivor tillade, så hade ju deras skola inga resurser för att ta hand om Gunnars alldeles speciella problem och att man då föreslagit att Gunnar skulle få byta skola, men att hans föräldrar inte gått med på det heller.

Både Louise och hennes kollegor tyckte att det hela lät mycket märkligt. Hur kunde ens föräldrar göra så mot sina barn undrade dom. Dom fortsatte diskutera Gunnar i samma sorts ordalag med Eivor som referens tills det blev dags för nästa lektion.

Louise reste sig lika fundersam som när hon kom. Hon gick bort till den arbetssal där hon sagt dom skulle mötas för nästa lektion. Alla elever var samlade utanför. Louise låste upp och lät sedan sina elever med kamrat gå in först och visa runt till sina arbetsplatser. Det var en stor sal med arbetsbänkar avsedda för olika sorts aktiviteter. Louise uppmanade sina elever att visa sin partner runt och visa vad slags aktiviteter dom höll på med här. Om deras gäster ville hjälpa till eller hitta på något eget att göra så gick det bra. I annat fall så skulle dom säga till så skulle hon visa på något att göra. Både Gunnar och hans klasskamrater blev mäkta imponerade över lokalen och alla saker som fanns där. Det fanns verktyg, maskiner och material för att sy, snickra, måla, rita, skulptera och även arbeta i metall om någon nu ville det. Det fanns byggsatser så dom som ville kunde ägna sig åt att bygga modeller, bilar, båtar, flygplan, med mera. Kort sagt det fanns massor att göra här.

När Gunnar och hans klasskamrater gick runt och fick se vad dom andra eleverna valt att arbeta med, så blev många klart imponerade av vad en del kunde och hade gjort. Flera av flickorna var mycket duktiga på att sy, en del sydde egna kläder eller ändrade om sina gamla. Två av pojkarna var mycket duktiga på träarbeten och som Eva redan visat, så var hon mycket duktig på att både teckna och måla. Det verkade som om alla Louise elever hade upptäckt något som dom var riktigt bra på och intresserade av att ägna sig åt här. Louise kunde se att det inte var några som helst problem för Gunnars klasskamrater att hitta saker att göra här heller. En del parförhållande bröts upp och det verkade som om alla Louise elever hjälpte till för att hitta något, eller någon som höll på med något som intresserade Gunnars klasskamrater att göra. Antingen tillsammans med någon eller några andra, eller själv om nu någon skulle önska det.

Eva höll sig fortfarande till Gunnar och visade honom runt så han också fick se vad dom andra höll på med. Gunnar var mäkta imponerad och tyckte allt var jätte fint. Eva visade också vad hon höll på med och Gunnar tyckte mycket om dom teckningar och målningar som Eva visade upp. Eva frågade Gunnar vad han gjorde i sin skola och han talade kort om att han hade teckning som tillval. Det tyckte Eva lät intressant, men Gunnar sade att det var bara för att han var så mycket sämre på allting annat och att han egentligen inte kunde teckna alls.

Gunnar var mer intresserad av Evas arbete och frågade om hur hon bar sig åt. Han var mycket imponerad av att hon kunde få fram dom bilder hon kunde, bara genom att rita på ett papper eller tavla som hon visat tidigare. Ur ett skåp i närheten tog Eva fram även annat som hon arbetade med när hon märkte att Gunnar var intresserad. Hon visade honom några målningar som hon försökt sig på och dom båda tycktes fastna där för sig själv småpratandes om hennes olika arbeten och vad hon försökte åstadkomma. Eva blev lite förvånad över att Gunnar trots allt kunde en del om konst trots att han sade att han inte kunde teckna. Anledningen till att Gunnar och Eva kunde kommunicera så bra om hennes stora intresse målning, var att Gunnar med sin uppsats om tavlan på museet, hade läst in och lärt sig en hel del om måleri och konstnärskap, fast då på Gunnars sätt förstås.

Louise som fanns tillhands överallt i lokalen för att hjälpa till, kunde se att Eva och Gunnar skilde ut sig från dom övriga. Dom satt lite för sig själva och småpratade och gjorde inte så mycket väsen av sig. Louise som kände Eva väl kunde se att hon trivdes med vad hon och Gunnar höll på med, så hon ville inte störa. Efter ett tag en bit bort, så såg hon Eva börja plocka fram sina målarsaker och förflytta sig till en hörna vid ett fönster där hon brukade hålla till. Hon letade upp en stol åt Gunnar som hon ställde bredvid. Louise blev nyfiken och kunde inte låta bli att gå dit i alla fall och fråga vad dom hade tänkt göra för något. Eva berättade för Louise samtidigt som hon gjorde i ordning sina saker, att Gunnar inte kunde något av vad dom sysslade med där. Louise såg förvånat på Gunnar.

- ”Jo men någonting kan du väl?” Frågade Louise lite nyfiket.

- ”Det går inget bra”, försökte Gunnar förklara och sträckte försiktigt fram sina händer i en menande gest att allt blev så fumlig när han försökte göra någonting.

Louise såg förvånat på Gunnar och trodde att hon förstod. Eva fortsatte göra ordning sina saker utan att låta Louise fråga vidare.

- ”Jag frågade Gunnar om han ville berätta mer om den där bilden känsla för mig medan jag målar, jag tyckte Gunnars berättelse var så fin”, avbröt Eva med att säga.

Louise kunde se på Eva att det inte bara var av artighet som hon frågat Gunnar, utan därför att hon verkligen ville. Eva fortsatte och förklarade att Gunnar hade lovat att göra det och att han hade tyckt det skulle bli roligt att se på när hon målade, vilket Gunnar bekräftade med en glad nick. Louise log tillbaka mot dom båda och tyckte att det var en bra idé. Därefter så gick hon tillbaka till dom andra med huvudet fullt av frågetecken. Vad var det som Gunnar berättat för Eva som gjort sånt intryck på henne? Det hade Eva inte talat om och det verkade som om hon inte berättat det för någon annan heller. Det var ju bara Evas version om ordet känsla som presenterat, inte det Gunnar berättat för henne. Och med tanke på hur Gunnar framfört och berättat om ordet evig, så förstod Louise att det måste vara något mycket speciellt med Gunnars version. Louise tänkte också att det var underligt att Eva lät Gunnar sitta där och se på medan hon målade, de var ytterst sällan som hon lät någon annan se på.

Lektionstimman fortsatte och det ringde ut till rast. En del hade funnit sig så väl tillrätta att dom fick fortsätta, då Louise lovat att dom som ville fick stanna kvar även timman därpå. Louise såg bort mot hörnan där Gunnar satt på sin stol bredvid Eva som stod och målade. Ingen av dom verkade ha reagerat på att det hade ringt ut till rast. Eva var helt koncentrerad på sitt måleri samtidigt som hon lyssnade till Gunnar som tillsynes satt där och berättade om någonting och såg ut att var i en annan värld.

Louise lät Eva och Gunnar hållas, men när det blev tid för lunch så var hon tvungen att gå och säga till. Dom andra hade redan gått ut och det var bara dom kvar i lokalen. När Louise närmade sig för att påminna om tiden, så visade Eva henne hur långt hon kommit. Duken var stor och målningen var långt ifrån klar, men hon kunde känna igen vissa drag från den teckning som Eva hade gjort där framme på tavlan förut. Louise kunde också se att det här var något helt annorlunda än något Eva åstadkommit förut och hon tyckte att det såg väldigt lovande och bra ut.

När Eva till slut släppte blicken från sin tavla så frågade hon Louise utan att ha frågat Gunnar först, om han inte kunde få komma och hälsa på efter sin skola så att hon tillsamman med Gunnar kunde få göra tavlan färdig. Gunnar såg förvånad upp på Eva som glädjestrålande tittade tillbaks på honom. Louise som inte riktigt visste vad hon skulle säga, frågade Gunnar om han ville det. Gunnar nickade jakande till svar.

Gunnar hade haft en högtids stund där tillsamman med Eva. Han hade inga som helst problem med att flyta bort i sin fantasivärld och samtidigt berätta för Eva hur han upplevde den. Eva störde honom inte med frågor och det behövde hon inte heller. Gunnar kom ofta tillbaka till samma ställe och berättade om mer och fler nyanser och skiftningar i den bild han såg inom sig. Louise kunde inte med att säga nej, det var hon allt för nyfiken för och hon lovade att försöka hjälpa till.

När Eva plockat ihop sina saker så gick hon och Gunnar till matsalen för att äta. Det var mycket lugnare och trevligare här än i Gunnars skola. När dom ätit tog Eva med sig Gunnar för att visa resten av skolan och området omkring. På något sätt så hade dom funnit varandra trots att dom var så helt olika. Det fanns någonting där som gemensamt berörde dom båda. Louise som kände Eva väl hade förstått att det utvecklats någonting mellan dom, något annorlunda och mer än bara vänskap, som hon aldrig sett förut. Det hade ingenting med relation pojke och flicka att göra, det kände hon sig helt säker på. Det var någonting annat som hon trodde hade med Gunnar själv att göra, som Eva upptäckt men förmodligen inte visste vad. Louise visste heller inte vad det var, men på något sätt så fanns det nått där som kopplade dom samman. Louise hade sina aningar och gissade att det måste ha någonting med Gunnars berättande att göra, någonting som hon inte upptäckt hos Eva ännu.

När frukostrasten var slut så samlade Louise sina elever utanför en annan liten byggnad som hon anvisat innan frukostrastens början. Eivor var också där. När dom kom in i lokalen som Louise bokat, så förstod hennes elever genast vad som var på gång. Louise hade ställt i ordning till en liten fest tillsammans, vilket hennes klass brukade ha lite då och då. Louise presenterade Eivor för sina elever och förklarade att Eivor skulle vara tillsammans med dom nu innan det var dags för dom avslutande tävlingarna. Louise hade under frukostrasten introducerat Eivor i sina planer och hon hade på uppmaning av Louise fått hjälpa till att ställa saker och ting i ordning. Eivor förstod nog idén med det hela, men hon såg nog lite bortkommen ut då hon inte varit med om något liknande förut.

Dom fester som Louise brukade arrangera för sin klass var till för att både förnöja och lära. Hon ville så väldigt gärna att hennes elever skulle klara sig så bra som möjligt i samhället och då även socialt. Som ny i skolan hade Louise därför introducera små tillställningar med både mat och dans i syfte att försöka få sina elever lära uppföra och klä sig och umgås med varandra på ett mer vuxet sätt. Det här hade med tiden blivit mycket uppskattat och även dom som hade haft svårt för musik och takt hade börjat försöka dansa och tycka det var roligt dom med.

Gunnar och hans klasskamrater blev förvånade, nyfikna och lite rädda när dom fick höra vad som var på gång. Dom var inte rädda för Louise elever så, dom hade snabbt börjat lära sig uppskatta sina nya kamrater som vilka andra ungdomar som helst, utan istället så var dom mer rädda för det där med dans. Flera av pojkarna i Gunnars klass hade aldrig provat på att dansa förut och någon liknande fest som den här, det hade dom aldrig hört talas om förut. Men Louise som uppmärksammat några tveksamma miner, försäkrade att dom hade absolut ingenting att vara rädda för här tillsammans med dom.

Det tog inte lång stund innan Louise med hjälp av sina flickor valt ut musik som ganska så omgående började ljuda ut över det dansgolv som Louise med hjälp av Eivor gjort i ordning. Eivor såg lite skeptisk ut där hon stod lite vid sidan av, men Louise var det fart på redan från första stund. Hon var runt bland sina elever när musiken tog fart och uppmuntrade dom att bjuda upp och visa vad dom gick för, ingen skulle få smita undan.

Det fanns ingen chans för Gunnar och hans kamrater att gömma sig eller komma med ursäkter och snart var alla ute på dansgolvet och dansade. Lite ojämna par förvisso, men det gjorde ingenting. Dom här tillställningarna var det roligaste Louise visste och hon var lika mycket med som dom andra och dansade och försökte lära ut hur det skulle gå till. Eivor däremot dansade inte och Louise propsade inte heller när det gällde henne. Ville Eivor, så var det bara att bjuda upp precis som hon gjorde.

Louise och några av flickorna i hennes klass tog sig ann dom pojkar som inte kunde och aldrig hade dansat förut så att dom skulle lära sig dom med. Det tog ett tag, men till slut så förstod dom idén att här fanns det inget att skämmas för och började dansa dom med, även Gunnar. Det var inte lätt att försöka lära Gunnar dansa, men alla i Louise klass hjälpte till och han var ofta ute på dansgolvet med Louise eller någon av hennes flickor. Gunnars stil var oefterhärmlig och flera drog på mungiporna när han försökte allt vad han kunde. Det var till och med så att Eva inte kunde hålla sig för skratt och det smittade av sig. Men det var inget elakt skratt och till slut så började även Gunnar dra på mungiporna när han inte klarade av att hålla takten.

Den musik som spelades erbjöd flera olika danser, men mest populärt var när dom fick hålla om varandra. Det var hela tiden en blandning av lunga låtar och låtar med mer fart i, så danserna skiftade hela tiden. Det hade tagit Louise ett tag att introducera sina elever i dom mer klassiska danserna, men när dom väl börjat lära sig, så var dom danserna dom mest populära. Många av Louise elever var riktigt duktiga och flera av flickorna i Gunnars klass hade aldrig haft så roligt som nu då dom fick dansa med pojkar som verkligen ville och kunde. Det blev ett fasligt håll i gång, men samtidigt med stil, ordning och reda.

Louise hade varit förutseende och sett till så det fanns dricka med lite tilltugg, för alla blev snabbt lite svettiga och törstiga och behövde en paus lite då och då. Eivor hade tagit på sig att servera dricka när någon ville ha, så hon satt inte sysslolös hon heller. Eivor började mer och mer förstå vad Louise höll på med och hon kunde själv se att det var ett alltigenom lyckat koncept, men tyvärr det var liksom inte hennes stil. Något liknande skulle hon inte orka med eller vilja arrangera som Louise gjorde.

Tiden bara flög iväg och dom måste sluta för att hinna packa ihop och göra i ordning innan dagen skulle avslutas med dom förut aviserade tävlingarna. Eivor som hela tiden hade suttit och sett på, tyckte att det i och för sig hade varit en lustig tillställning. Hon hade tyvärr inte fått chansen att ytterligare nedvärdera Gunnar, då Louise hela tiden hade drivit på för att hinna med alla förberedelser som skulle göras. Eivor hade av sina elever hört talas om Eva, den flicka Gunnar fått till partner, och hur dom gjort bort sig med engelskan. Men trots det, så blev Eivor ändå lite överraskad av att se en så sött flicka hålla om Gunnar när dom dansade och det såg ut som om dom hade roligt. Det begrep inte Eivor, men det gjorde henne heller ingenting. Dom hade ju båda gjort bort sig och det var bara det som räknades.

Dom sista avslutande tävlingarna för dagen skulle äga rum i gymnastiksalen. Det var en ganska så stor gymnastiksal och alla tre klasserna med deras gäster fick väl plats. Det skulle bli lagtävlingar och det skulle gå till så att dom tävlade så som dom var uppdelade, klass mot klass uppdelat på pojkar och flickor. Dom skulle först ha en liten innebandy turnering och därefter skulle alltihop avgöras i en dragkamp mellan lagen.

Louise och hennes kollegor hade ordnat så att det fanns tävlingsdräkter till alla deltagarna och dom hade också sett till att det fanns dushmöjligheter efteråt för dom som så ville. Alla var spända inför evenemanget och alla tyckte det skulle bli roligt. Det var uppgjort så att klasslärarna skulle vara lagledare för var sitt både pojk- och flicklag. Eivor skulle tillsammans med den lärare som förestod gymnastikhallen agera domare, vilket betydde att Eivor förde protokoll och den andre dömde.

När reglerna hade förklarats för samtliga, så gick pojkarna till ett av omklädningsrummen tillsammans med dom två manliga lärarna för att byta om, flickorna följde med Louise till ett annat omklädningsrum. När dom var klara så samlades dom klassvis ute i hallen för att försöka gå igenom någon form av taktik. Louise kom ut på planen med sina flickor först och därefter fyllde pojkarna på. Louise klass med gäster var fortfarande uppspelta efter deras dansövningar och det var ett fasligt liv där dom samlats. Men var fanns Gunnar någonstans? Några av Louise pojkar sade fnissande att det inte var så lätt att hitta några kläder som passade Gunnar och att dom andra lärarna höll på och letade igenom hela förrådet. Deras fnissande smittade av sig och alla såg med spänning fram till Gunnars entré.

Gunnar kom ut efter ett tag med dom andra båda lärarna efter sig. Dom kläder han hade på sig passade inte riktigt, men det verkade som om det skulle kunna fungera i alla fall. Tröjan som ursprungligen var stor, såg inte så särskilt stor ut och den stretade konstigt på ställen där den liksom inte borde göra det och byxorna passade inte riktigt heller. Det såg i alla fall ut som om dom hittat vettiga skor till Gunnar som han kunde använda.

Allas blickar riktades mot Gunnar när han kom ut ur omklädningsrummet och omedelbart då han visade sig så hördes ett jubel från Louise elever och när dom hejade på Gunnar, så kände dom andra sig tvungna att göra likadant. Eva och några av flickorna sprang spontant fram och mötte Gunnar som var på väg i deras riktning. Dom hoppade runt honom och hejade allt vad dom orkade, som om det var mästaren själv dom alla väntat på. Gunnar blev generad men trots det, så log han uppskattande tillbaka mot dom.

När Louise båda lag samlades och lugnat ner sig lite, så förklarade Louise hur hon hade tänkt att det hela skulle gå till. Hon talade om att hon ville att alla skulle få vara med och att dom skulle försöka byta så ofta som möjligt. Ingen opponerade sig, men Gunnars klasskamrater såg lite konstigt ifrågasättande på honom som om skulle det gälla Gunnar med? Dom visste att Gunnar var fullständigt värdelös när det gällde bollsporter, men sade inget. Dom accepterade Louise beslut och tyckte i och för sig att det skulle bli roligt att se alla andras miner när Gunnar kom in på planen för att vara med. Även Gunnar själv såg märkbart skeptisk ut och det var nästan så han öppnade mun för att säga någonting, men Louise hann före.

- ”Jo, du också Gunnar, du skall också vara med som alla andra. Ingen ska slippa undan här inte.”

Louise nästan skrek ut den sista meningen för att peppa och få alla med sig och hon fick ett rungande medhåll av alla hon samlat kring sig, från Gunnars klasskamrater med, om nu inte så mycket från Gunnar själv förstås som aldrig varit med om något liknande förut. Dom andra lagen reagerade nyfiket på hur Louise klass bullrade och skrek, vilket smittade av sig. Det gjorde att stämningen var hög redan innan första matchstart.

Den första matchen började utan något av Louise lag på planen och det var pojkarna som började. Det blev en mycket intressant match och det var klart så att Gunnars klasskamrater inte på något sätt var överlägsna när det gällde sport. Självklart så var det så att dom individuella prestationerna varierade högst betydligt, men en av dom absolut bästa var Lars, en av dom pojkarna som Gunnar träffat på skolgården när han först kom till deras skola. Lars lag vann matchen med 7 mot 3 och mycket tack vare just honom. Det var tydligt att dom andra båda lagen som spelat inte hade lagt upp samma taktik som Louise tänkte genomföra. Alla fick visserligen vara med och spela, men dom som visade sig vara bäst fick vara inne längst.

I nästa match var det dags för Louise flickor att spela. Det blev på ett sätt roligare spel och minst lika spännande som den förra matchen. Flickorna i Gunnars klass hade knappt prövat på att spela innebandy någon gång, vilket gjorde att diverse konstiga situationer kunde uppstå. Louise flickor däremot hade spelat mycket mer och var klart bättre. Men det spelade ingen roll och Louise var mycket bestämd på att alla skulle få spela lika mycket och hon ville se att alla fick vara med i spelet. Louise envisades med att dom skulle gå ut på planen och kämpa och ha roligt, det var det viktigaste, allt annat fick komma utav sig självt om dom skulle råka vinna eller så.

Louise taktik var svår att förstå för Gunnars klasskamrater, men Louise flickor visade vad hon menade med sitt engagemang. Även om Louise flickor var bättre än flickorna i Gunnars klass, så envisades dom hela tiden med att passa Gunnars flickklasskamrater hela tiden. Det spelade ingen roll om dom tappade bollen eller spelade fel. Istället för att klaga på varandra om någon gjorde fel, så blev det så att man skrattade åt misstagen istället och jublade desto mer när bollen gick deras väg. Louise pojkarna som satt och såg på, både jublade och skrattade dom med. Till och med Gunnar kunde inte låta bli att dra på munnen även om han inte riktigt förstod, men det tog ett tag för pojkarna i Gunnars klass att uppskatta taktiken så som Louise flickor spelade. Det byttes hela tiden i flygande fläng och det spelade ingen roll om det ibland bara råkade vara dom sämsta inne på plan samtidigt, man skrattade och hejade desto mer.

Det gick ändå rätt så bra för Louise lag, flera av hennes flickor var riktigt duktiga och det var nära att dom lyckats få oavgjort, men nu så förlorade dom istället med udda målet 5 mot 6. Men det gjorde ingenting, Louise lag var det gladaste laget i alla fall. Både Eivor och hennes elever förundrades över att Louise lag kunde ha så roligt även då dom förlorade, det hade dom aldrig varit med om förr. Det var ett liv och kiv utan like och alla hejade och peppade varan.

I den tredje matchen var det Louise pojkar som skulle spela och det var inte tal om att Louise skulle ändra taktik, det skulle gå till på samma vis som när flickorna spelade. Gunnars klasskamrater både log och skakade på huvudet, men dom brydde sig inte längre sedan dom sett flickorna spela. Det blev mycket mer spel nu när pojkarna spelade beroende på att Gunnars klasskamrater ofta spelade själva, vilket inte flickorna gjorde.

Louise såg till att dom byttes av ofta och det dröjde inte länge innan Gunnar skulle in på planen. Eva jublade, hejade och skrek på Gunnar och hon fick alla sina klasskamrater med sig. Gunnar blev ytterst generad, men han log uppskattande tillbaka mot dom. Gunnar var helt hopplös, han blev som ett stort rundningsmärke där ute på planen. Han rörde sig oftast åt fel håll och kom för det mesta i otakt med hur han rörde fötterna och sitt sätt att hantera klubban, det såg för det mesta helt dråpligt ut. Eva och hennes kamrater fullkomligt vrålade så fort bollen kom i närheten av Gunnar och Louise skrattade så tårarna rann.

Även pojkarna i Louise klass som var inne på planen och spelade tillsammans med Gunnar tyckte att det var så roligt att se Gunnar i aktion, så dom försökte passa honom så ofta som möjligt när det inte gjorde så mycket om han tappade bort bollen. Dom gånger han lyckades träffa bollen blev det ett jubel utan dess like. Gunnar förstod att det var honom alla hade så roligt åt, men han kände också ett stöd och en uppskattning som han inte gjort förut. Han tog inte illa upp och han försökte på alla sätt göra sitt bästa hur fel det än blev. Han kunde till slut själv inte låta bli att le lite. Gunnar kämpade och var alldeles röd i ansiktet beroende på hur han ansträngde och försökte koncentrera sig. Så generad som Gunnar kände sig nu hade han nog aldrig gjort förut, men samtidigt så var han glad och hade lika roligt som dom andra.

Ungefär så här flöt matchen på. Pojkarna i Louise lag byttes av i ett rasande tempo, vilket gjorde att spelet i och för sig blev lidande, men desto roligare, då spelet skiftade hela tiden. Och varje gång Gunnar kom in på planen så stegrades jublet. Att Louise pojklag förlorade med ganska så mycket brydde dom sig inte om. Till och med Gunnars klasskamrater tyckte att det var roligt, dom som annars brukade sura ordentligt vid minsta felpass.

Det var en härlig stämning och alla hade roligt, skrattade och skrek. Louise båda lag kom sist i turneringen, men det brydde dom sig inte om. Nu såg man istället fram emot den avslutande dragkampen. Där var det meningen att alla i klassen skulle vara med på samma lag, flickor och pojkar inklusive tränare. Att lagen var något ojämna i antal deltagare spelade ingen roll och att två av lagen innehöll var sin fullvuxen karl att jämföras med Louise spelade heller ingen roll.

Det skulle genomföras tre dragkamper för att avgöra vilket lag som var bäst, näst bäst och sämst. Louise lag skulle vara med i den första och sista kampen och det var ingen tvekan om att Louise skulle placera Gunnar som ankare längst bak i deras ände av repet. Han var ojämförligt störst och vägde garanterat mest av alla i hennes lag. När lagen hade placerat ut sig på båda sidor om repet och domaren gett signal till att dragkampen kunde börja, så blev det ett hiskligt liv.

Louise lag drogs sakta en säkert i fel riktning och alla skrek. Eva som var i mitten på repet vrålade allt vad hon kunde, ”DRA GUNNAR DRA!” Louise som var bakom Eva stämde in. Gunnar drog och drog, men han var inte van vid att ta i så där, han hade liksom aldrig gjort det förut och han hade svårt att släppa loss. Men ju mer han försökte, samtidigt som han hörde alla andra skrika och heja på honom, så började hans hämningar att släppa allt mer. Motståndarlaget började känna att repet spändes och det gick allt trögare, samtidigt som alla bara skrattade och skrek. Det hade blivit en jämn kamp nu helt plötsligt och repet stod stilla och liksom vägde.

Gunnar var inte bara stor och oformlig, han var kraftig också, även om han inte såg sån ut, han hade helt enkelt fel kroppsbyggnad. Även om Gunnar inte tränade någonting, så hade han tillräckligt med kondition och viljan var det absolut inget fel på. Eva och Louise skrek och hejade på Gunnar och dom andra hängde på för att så mycket som möjligt försöka psyka sina motståndare. Om nu Gunnar hade ett märkligt minspel i alla andra sammanhang, så visade han nästan ingenting alls nu. Det såg nästan ut som om han inte ansträngde sig särskilt mycket.

Även om nu Gunnar tog i allt vad han orkade, så hade han fortfarande inte utvecklat alla krafter han hade inombords och Gunnar hade heller ingen aning om teknik. Men Gunnar försökte att ta nya grepp, luta kroppen än mer bakåt och spjärna emot och sakta, sakta så började repet förflytta sig åt rätt håll för Louise lag. Alla i Louise lag både skrattade och skrek på Gunnar. Nu var det ingen tvekan om att det var Gunnar som drog, det kändes i hela repet varifrån kraften kom ifrån någonstans. Jublet blev öronbedövande när repets märke passerade gränsen och domaren förklarade Louise lag som segrare i denna första kamp.

Efter en kort vilopaus så var det dags för den andra dragkampen. Den var också väldigt jämn men efter ett tag så orkade förmodligen inte Louise motståndarlag längre och dom förlorade även denna kamp och kom därmed sist i turneringen. Det skulle alltså bli en riktig final, någon tidtagning behövdes inte längre. Det blev återigen en paus så att dom som vunnit den här kampen skulle få en chans att ta igen sig och samla krafter på nytt.

När det så var dags igen, så ställde dom båda finallagen upp sig längs repet. Louise placerade naturligtvis Gunnar längst bak igen. Den här gången när domaren gav signal så tvekade inte Gunnar och kunde släppa loss allt han hade på en gång och motståndarlaget hade ingen chans. Jublet ville inte ta slut och Louise manliga lärarkollegor kom fram och klappade glatt om Gunnar och tackade för god match. För dom så var det ingen tvekan om vem som hade dragit hem segern.

Gunnar blev hyllad som han aldrig blivit hyllad förut. Han var alldeles högröd i ansiktet så generad var han och han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Men det hade börjat bli sent och skoldagen var snart slut och det var dags att gå och duscha av sig. Louise sade åt Gunnar att han skulle vänta på henne utanför gymnastikhallen om han blev klar före henne.

Gunnar gick ner till omklädningsrummet för att duscha med dom andra, han var alldeles svettig han med. Gunnar fick höra uppskattande tillrop från nästan alla håll och man skrattade fortfarande åt hans innebandy spel samtidigt som man förundrades över hans styrka, det var bara hans egna klasskamrater som höll sig avvaktande att fira Gunnar som dom andra gjorde.

När Gunnar var klar gick så han ut. Han kunde inte se Louise någonstans, så han väntade. Efter att ha väntat en stund så kom Eva ut till Gunnar. Hon förklarade att Louise ville att dom båda skulle vänta på henne medan hon avslutade dagen med Eivor och sina lärarkollegor. Efter ett tag så kom också Louise ut med dom andra. Hon sade farväl och tackade än en gång Eivor för hennes initiativ att besöka deras skola. Eivor hade fått mycket beröm av Louise och hennes lärarkollegor och dom hoppades att det inte var sista gången som deras skola fick besök på detta sätt. Eivor var mycket nöjd över deras beröm och hon tyckte nog också att besöket hade varit lyckat på flera sätt. Hennes elever hade fått en helt annan syn på ungdomarna dom varit tillsammans med och Gunnar hade ju definitivt uppmärksammats som udda och inte passa in i hennes klass i alla fall.

Eivor, Louise och dom andra två lärarna skildes och Louise gick bort till Gunnar och Eva. Hon föreslog, om dom hade tid förståss, att åka bort till ett konditori som hon visste fanns i närheten. Louise hade bil och hon lovade att köra hem både Eva och Gunnar efteråt. Varken Gunnar eller Eva hade någonting emot det. Louise skyndade in till lärarrummet en kort vända för att göra sig iordning för hemfärd och när hon kom ut igen så gick dom alla tre bort till hennes bil på skolans parkering och for iväg. Det var ganska lugnt på konditoriet och dom fick sitta för sig själva. Gunnar och Louise tog kaffe med wienerbröd medan Eva tog en läsk och en smetig chokladkaka.

Louise berättade att hon ordnat så att dom kunde få arbeta med Evas tavla efter skolan på måndagar och torsdagar om dom ville. Louise måste dock finnas med i lokalen, men hon sade att hon i vilket fall som helst hade skolarbete att göra efter skolan och hon kunde lika gärna göra det där i skolan tillsammans med dom. Eva sken upp och ville börja redan nästa dag. Gunnar tyckte själv att det lät spännande och ville hemskt gärna vara med och se Eva göra klart sin målning.

Louise frågade Gunnar hur hans schema såg ut och när han slutade skolan. Hon förstod på Gunnars svar att det skulle passa in bra med när Eva och hon själv slutade deras skoldag. Louise frågade också lite om Gunnar hemförhållanden, så att det inte skulle bli problem där heller på något sätt. Efter vad Eivor berättat om Gunnars föräldrar, så ville Louise inte på något sätt ställa till det för honom. Louise förstod, efter att ha pratat med Gunnar ett tag, att han inte pratade särskilt mycket med sina föräldrar och förmodligen inte alls om dom problem han hade i skolan. Gunnar berättade om sina bröder som han måste hämta hem från fritids och dagis varje dag, men det skulle i vilket fall som helst ge Eva och Gunnar minst ett par timmar att arbeta ihop då dom träffades.

Dom satt och pratade med varandra ganska länge och Louise slutade liksom aldrig att förundrades över Gunnar. Han var på ett konstigt sätt barnslig, samtidigt som det fanns många andra vuxna drag i honom. Han var trevlig och snäll och Louise tyckte att det var både roligt och rogivande att konversera med både honom och Eva. Louise tyckte sig också märka att Eva tagit till sig lite av Gunnars vuxna sätt, vilket var till hennes fördel.

När alla var nöjda och fikat klart, så satte dom sig i Louise bil igen och åkte först hem till Eva där Louise släppte av henne utanför det hus där hon bodde. Det blev mycket köra för Louise. Eva bodde långt från Gunnar och en bra bit från skolan i ett fint litet villa område för mer välbeställda familjer. Efter att ha släppt av Eva så fortsatte Louise och Gunnar hem till honom. Louise hade valt att släppa av Eva först för att få lite mer tid med Gunnar för sig själv.

Louise hade förstått att Gunnar var en fåordig ung man och att han inte pratade av egen vilja hur som helst, men han var inte avvisande mot henne och hon ville väldigt gärna ha klarhet i en del saker och ting om honom. Louise började med att frågade lite försiktigt om hans problem i skolan. Gunnar, som kände sig trygg i hennes sällskap försökt förklara så gott han kunde, men det gjorde inte saken bättre. Det var inte alltid så lätt att förstå sig på Gunnar. När han ibland försökte förklara någonting, så blev allt bara värre och istället för att få klarhet så uppstod nu än mer frågor. Louise ville inte pressa Gunnar när hon märkte att ämnet kändes obekvämt för honom. Hon trodde dock av det hon nu hört från Gunnar och det Eivor tidigare sagt, att han låg långt efter alla andra i sin klass. Vad Gunnar inte berättade för Louise, var vad han tyckte gick bra i skolan då hon inte frågat. Hon hade ju bara frågat om hans problem och när han inte själv riktigt förstod sina problem, så lät det hela värre än det egentligen var.

Louise fick nöja sig med dom svar hon fick och hon körde Gunnar vidare till fritids, där hon släppte av honom så han kunde hämta hem sina bröder. Hon tackade Gunnar så mycket för att han ville ställa upp och hjälpa Eva. Hon sade till honom att hans hjälp troligen skulle betyda mycket för Eva. Därefter skildes dom och Louise åkte hem till sig.