Född dum – Kapitel 14, slutet


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Efter helgen så kom Gunnar iväg tidigare till skolan än vanligt. Det verkade som om Kent nu tagit på sig att passa Jonas på mornarna när han vaknade. Varken Gunnar eller Jonas tyckte det var någon trevlig stämning runt frukostbordet och dom fick knappt prata med varandra längre. Lena hade under gårdagen talat om för Gunnar att Kent fått ändrade arbetstider och att han skulle hämta hem Lars och Jonas från fritids och dagis hädanefter. Det fanns inte mycket Gunnar kunde säga, han kunde bara se på och acceptera.

Dagen i skolan förflöt som vanligt om man nu kan säga så. Gunnar fick ta emot spott och spe, men han försökte ändå göra sitt bästa, även om det kunde kännas svårt ibland. Som vanligt numera på måndagar efter skolans slut, så åkte Gunnar iväg till Bodalskolan för att träffa Eva och Louise. Här däremot möttes Gunnar av vänliga ansikten och det gjorde honom glad. När dom satt och fikade tog Gunnar fram en liten trave med papper som han visade för Eva och Louise.

- ”Jag har skrivit lite till dig”, sade han till Eva.

Eva blev både överraskad och glad, men hon förstod inte riktigt. Men om nu Eva blev överraskad, så var det inget emot vad Louise blev. Visserligen trodde hon att Gunnar skulle skriva något till Eva som han lovat, men det här var ju massor med papper fulla med text. Hon kunde också se att det var mycket välskrivet och att det inte skulle var några svårigheter för Eva att läsa Gunnars handstil. Louise blev alldeles överväldigad.

- ”Men Gunnar, vad har du gjort? Har du suttit med det här hela helgen?” Utbrast Louise, samtidigt som hon bläddrade igenom högen med papper Gunnar lagt upp på bordet framför henne och Eva.

Gunnar tittade vänligt tillbaka på Louise och sade att hon också fick läsa om hon ville. Louise tackade Gunnar med att resa sig och ge honom en vänlig kram till svars. Louise förklarade för Eva att hon bett Gunnar skriva något till henne som hon kunde använda när hon övade sig att läsa och att hon trodde att Gunnars berättande var mer intressant läsning för henne än alla andra tråkiga övningsböcker som skolan tillhandahöll. Eva uppskattade gesten då hon inte skämdes för sitt handikapp inför Gunnar och han fick en vänskaplig kram av henne med. Louise var så nyfiken på vad Gunnar skrivit att hon frågade om det gick bra att hon satt och läste medan dom fortsatte med Evas tavla. Det hade Eva och Gunnar inget emot. Så när Eva och Gunnar fikat klart, så förflyttade dom sig till sin hörna vid fönstret där dom brukade vara.

Eva hade kommit en bra bit på sin tavla och nu gick det inte att ta miste på likheterna med Gunnars tavla på konstmuseet längre. Men fortfarande så var det ingen kopia. Eva kände sig mycket nöjd med vad dom åstadkommit hittills och hon kunde se på Gunnars reaktion att även han uppskattade vad hon gjort. Tavlan och deras arbete tillsammans betydde mycket för Eva. Det var stunder då hon kom till ro, tid och rum betydde inte så mycket. Gunnar å sin sida beundrade Evas tavla så som den växte fram på flera sätt. Han såg Eva framför sig när han tittade på den. Han kunde se att Eva lade ner hela sin själ i sitt måleri och han uppskattade mycket att hon gjorde det inför honom. Han kunde också känna att Eva uppskattade honom med på det sätt hon målade, vilket han tacksam tog till sig. Det var inte ofta Gunnar fick ta emot uppskattning från någon och hos Eva kunde han känna att hon var alltigenom ren och ärlig gentemot honom. Att dom två trivdes tillsammans var det ingen tvekan om och Louise kunde se banden mellan dom bli starkare och starkare för var gång dom sågs.

Men nu däremot så var Louise upptagen med annat än att studera dom två. Hon satt djupt koncentrerad kvar vid fikabordet och läste det Gunnar skrivit. Emellanåt så såg hon upp från bladen hon hade framför sig, för att närmare betrakta den unge man som skrivit det hon läste. Hon hade svårt att förstå hur han, Gunnar, lyckats återge sitt berättande i skrift så som han gjort. Hon var fullständigt medveten om att hon själv inte skulle kunna skriva någonting liknande. För henne var det otroligt vacker skrivet och hon kunde bara sitta där och njuta av det hon läste. Louise förstod att det fanns en handling, men hon blev inte riktigt klok på om hon tolkade den rätt eller ej. Hon fick en känsla av att Gunnar ville visa någonting, det fanns någonting bakom texten som hon inte kunde få fram. Det här gjorde Louise än mer nyfiken och intresserad av Gunnars berättelse. Att han bara kunnat hitta på någonting sånt här begrep hon inte och han hade skrivit avsevärt mer än hon kunnat drömma om.

Det var heller inte lite att läsa igenom och när Louise var klar så var dom sena. Det fanns ingen tid för Eva att visa Louise hur långt dom kommit med tavlan den här gången, det fick vänta tills på torsdag. Louise gav Eva papperna som Gunnar skrivit och sade åt henne att ta väl hand om dom. När dom satt i bilen på väg hem till Eva så kunde Louise inte låta bli att berömma Gunnar för det han skrivit. Hon var också noga med att tala om att Gunnar inte gjort några stavfel, språkfel, eller andra fel heller för den delen och att det inte kunde vara mer korrekt skrivet. Hon talade om för Gunnar att hon trott han kunde, men att han nog fortfarande var lite för blygsam för att tala om hur duktig han egentligen var.

När dom släppt av Eva och var på väg hem till Gunnar, så kunde Louise inte låta bli att fråga om handlingen. Hon talade om att hon hela tiden hade en känsla av att det låg någonting mer bakom berättelse än det han beskrev i text. Gunnar log, han förstod att Louise läst så som han avsett och han förstod också vad hon menade.

- ”Jag är så dålig på att förklara hur jag menar, men Eva kan förklara det bättre”, svarade han.

- ”Hjälper du Eva läsa om hon inte kan?” Tillfogade Gunnar för att försäkra sig själv.

- ”Det vet du att jag kommer att göra”, svarade Louise med ett vänligt leende.

När dom närmade sig fritids där Louise hade tänkt släppa av Gunnar som gångerna innan, så talade han om för henne att han inte skulle hämta sina bröder idag. Louise tittade undrande på honom och frågade var han i så fall bodde, så att hon kunde släppa av honom där.

- ”Det behövs inte, det går bra om du släpper av mig vid parken där framme, det är inte långt att gå därifrån” svarade han.

Louise gjorde som Gunnar sade, men hon kände något sorgset komma över Gunnar när han klev ur bilen. Hon dröjde en stund med att köra iväg för att följa Gunnar med blicken där han sakta vandrade in i parken utefter en dovt upplyst parkväg. Det hade börjat bli lite kyligt och regnet hängde i luften. Louise inte bara rös av kylan när Gunnar öppnade bildörren, det var någonting mer med Gunnar som gjorde henne orolig.

Efter att ha följt efter Gunnar med blicken en stund så åkte hon iväg. När hon vänt bilen vid nästkommande korsning och var på väg tillbaka, så såg hon att Gunnar hade stannat upp och vänt sig om för att följa bilen när hon körde förbi. I skenet från en parklykta så fick Louise en glimt av Gunnar så som hon inte sett honom tidigare, men hon fortsatte. Gunnar såg ledsen ut vilket förbryllade Louise, då Gunnar för henne var den godmodigaste, gladaste och trevligaste unge man hon träffat på och nu så här hade hon aldrig sett Gunnar förut. Gunnar hade under alla dom stunder dom träffats enbart spridit glädje kring sig och när hon nu såg honom, så kände hon en viss förtvivlan spridas inom sig. Det var något i Gunnar ansiktsuttryck som gjorde henne orolig.

Gunnar kom lagom hem till middag och sedan så fick Gunnar ta hand om Lars och Jonas medan Lena och Kent åkte in till Gunnars skola för mötet med skolans rektor. När deras föräldrar lämnat lägenheten så föreslog Gunnar att dom skulle läsa en saga tillsammans. Det ville Lars och Jonas gärna, men innan dom började så frågade både Lars och Jonas Gunnar varför deras mamma och pappa var så arga på honom för. Gunnar förstod att ingen hade sagt något till dom och han försökte förklara att rektorn på skolan sagt att han fuskat på ett matematikprov dom haft och att han trodde att det var därför som deras föräldrar var arga på honom.

- ”Hade du fuskat då?” Frågade Lars.

- ”Nej, det hade jag inte, men det tror dom inte på”, svarade Gunnar.

Det blev tyst en liten stund tills Jonas utbrast.

- ”Jag tror på dig i alla fall, så det så!” Sade han trotsigt i hög ton.

Lars instämde omedelbart därefter och därmed så var saken utagerad för deras del. Gunnar tog fram en ny sagobok han lånat och började läsa som förut med alla tre sittandes i Jonas säng tätt tillsammans.

Under tiden så var hans föräldrar på väg till Gunnars skola. Dom sade ingenting till varandra där dom satt på bussen. Det utbyttes heller inga ord när dom åkte vidare med tunnelbanan och dom såg både dystra och arga ut på samma gång. När dom kom fram till skolan och klev in i rektorns ämbetsrum, så hade deras ansiktsuttryck skiftat till mer allvarliga drag. Rektorn själv var allvarlig när han tog emot. Ingen ville dra ut på tiden det skulle bara förlänga plågan, så rektorn förklarade kort vad som hade hänt och hur han såg på det hela. Han talade om att man på skolan gett Gunnar flera chanser att förklara sig, men att så inte skett. Han förklarade att som saker och ting utvecklat sig, så såg man ingen annan utväg än att förflytta Gunnar till en annan skola.

Både Lena och Kent bara satt där och tog emot. Ingen av dom frågade efter något bevis eller försökte ställa upp för Gunnar på något vis, dom bara satt där och accepterade allt som sanning så som rektorn beskrev det. Då Lena och Kent inte opponerade sig, så talade rektorn om att det kanske skulle ta någon vecka eller så innan dom visste vilken annan skola Gunnar skulle flytta till, men att han skulle meddela dom så fort han visste något. Gunnars föräldrar ifrågasatte inte heller det, vilket betydde att dom accepterade vilken skola som helst.

När rektorn hade informerat Gunnars föräldrar klart, så avslutade han mötet. Lena och Kent ursäktade sig inför rektorn, men utan att ursäkta Gunnar på något sätt. Dom hade heller inte behövt komma med någon förklaring eller någonting avseende Gunnars fusk och hur det gått till, då rektorn aldrig frågat. Rektorn ville heller inte fråga, då misstanken naturligtvis fanns där att Gunnars föräldrar varit inblandade på något sätt, vilket i så fall bara gjorde saken värre och besvärligare att hantera. Så oavsett vad så ville rektorn inte befatta sig med Gunnars föräldrar, utan bara avsluta det hela så skyndsamt som möjligt.

Om Lena och Kent var dystra och arga på väg till skolan, så var dom det än mer nu på väg hem. Det var en skam att bli kallade till skolan på det här sättet och att vara tvungna att ursäkt sig inför skolans rektor beroende på Gunnar, kändes svårsmält. Det kanske värsta av allt var nog att det här med all säkert skulle komma ut i området där dom bodde, vilket kanske redan skett. För Lena och Kent så kändes detta som något av en katastrof. Dom skulle med all sannolikhet ses som medskyldiga till Gunnars fusk och det skulle dom förmodligen få leva med resten av sitt liv. Dom skulle få skämmas vart dom än gick, vem dom än träffade eller vad dom än gjorde, några ursäkter fanns inte.

För Lena och Kent spelade det ingen roll vad som var sanning eller lögn, det enda som betydde något i deras värld var vad omgivningen trodde på. Både Lena och Kent insåg att den status och respekt dom lyckats bygga upp i deras bostadsområde och på var sina arbetsplatser nu var som helt bortblåsta. Folk skulle komma att se ner på dom och deras familj, det behövde inte sägas något, det skulle bara räcka med en blick för att få dom tappa ansiktet. Ingen av dom sade någonting där dom satt på väg hem igen, men båda tänkte dom samma sak.

Lena och Kent var på uruselt humör när dom kom hem igen och utan förklaring så avbröt dom Gunnars sagoläsande och hänvisade honom in på sitt rum. Lars och Jonas fick göra sig i ordning och sedan gå och lägga sig och några protester ville dom inte veta av.

Så som det nu blev så verkade Gunnars föräldrar inte bry sig om honom längre. Han blev ställd utanför familjens gemenskap ungefär som olämplig att umgås med. Att Gunnar inte tilläts vara tillsammans med sina bröder längre var nog det värsta. Om det bara varit så att dom själva ägnade sig åt Lars och Jonas och att det då inte fanns tid över för Gunnar, det var en sak. Men Kent hade argt talat om för Gunnar att han skulle hålla sig borta från hans barn och att det inte var bra för dom att umgås med honom. Gunnar tog det hela mycket hårt, även om han försökte låta bli att visa det. Kent hade i samma ordalag även förbjudit Lars och Jonas att leka med Gunnar mer. ”Dom behövde inte leka med Gunnar, det fanns andra lekkamrater som passade bättre”, hade han sagt.

Det blev också så att Lena och Kents farhågor om att Gunnars fusk skulle komma ut i deras bostadsområde besannades, då det bodde barn där som gick i samma skola som Gunnar och dom hade varit snabba med att sprida ryktet. Och i och med att Gunnars föräldrar varit i skolan och accepterat rektorns förslag till förflyttning av Gunnar, så hade alla tidigare rykten nu besannats. I och med att Gunnars straff blivit känt, så blev han inte trakasserad på samma sätt i skolan längre, men det pratades desto mer och det var svårt för honom att undvika allas blickar. Lena och Kent kände sig också anklagande, vilket gjorde att dom isolerade sig allt mer.

Gunnar hade numera inget att se fram emot hemma eller i skolan, så han tillbringade sin påtvingade fritid med att åka in till museet efter skolan och efter middagen hemma vara ute för sig själv tills det var dags att gå och lägga sig. Det hände förstås att han då och då på avstånd stod och såg på när Lars och Jonas lekte med sina andra kamrater i parken. Förut hade det alltid varit så att hans föräldrar velat att han skulle se efter dom när dom var ute och lekte, men inte nu mera. Det var inte så att Lena och Kent tagit Gunnars plats på något vis och var med ute för att passa barnen. Numera så fick Lars och Jonas vara ute helt själva.

Gunnar fortsatte att skriva till Eva när han var på museet och han hade lyckats få ihop en hel del mer när han kom till Eva och Louise på torsdagseftermiddagen. Gunnar var på gott humör, som han alltid var, när han fick vara tillsammans med dom. Louise hade tänkt mycket på Gunnar sedan dom sist skildes, men när han nu kom innanför dörren och såg nöjd och glad ut precis som vanligt, så ville hon inte fråga hur det egentligen stod till. Deras diskussioner rörde sig bara om glädjande saker och Louise kände att det kanske inte var riktigt rätt läge.

Eva berättade för Gunnar att hon med Louise hjälp hade läst igenom allt Gunnar skrivit flera gånger. Gunnar log. Louise berättade för honom att Eva inte hade gjort annat än läst och alla skrattade dom åt att Eva även suttit hemma och läst på kvällarna så att hennes föräldrar trott att det var något fel på henne och frågat om hon inte skulle gå ut snart som hon brukade. Louise berättade också att det gick bättre och bättre för Eva att läsa. Louise log lite skämtsamt mot Gunnar och sade att Eva hade berättat för henne om det där hon frågat honom om. Gunnar förstod att Louise menade, vad mer som låg bakom den berättelse han skrivit. Eva förstod också vad Louise menade och hon frågade Gunnar.

- ”Berättelsen var om mig, va? Visst var den det?”

Gunnar nickade samtidigt som han lite blygt såg ner i bordet dom satt runt.

- ”Men hur kunde du veta allt det där om mig, en del saker visste jag inte ens själv? Att det du skriver stämmer, det visste jag så fort jag hade läst det”.

Både Eva och Louise såg frågande på Gunnar.

- ”Jag vet inte riktigt, jag ser det när du målar”, svarade han.

- ”Men kan du inte vissa oss vad du ser? Eva och jag har pratat om det mycket och Eva säger att du känner henne bättre än hon gör själv. Hon har talat om för mig att dina berättelser, när ni sitter och målar, verkar komma utifrån henne själv. Både Eva och jag skulle bli hemskt glada om du vill visa oss”, frågade Louise snällt.

Gunnar hade inget emot det. Han kände sig trygg tillsammans med Eva och Louise och han ville gärna dela med sig om han kunde. Dom satte sig alla tre framför Evas tavla vid fönstret och Gunnar berättade vad han såg. Tavlan var nästa färdig nu och det verkade bara vara detaljer kvar. Men Gunnar talade inte om vad tavlan föreställde, utan istället så visade han på detaljer och vissa motiv och berättade sedan om hur Evas sätt att måla passade in i sammanhanget. Ju mer Gunnar visade och beskrev Eva utifrån hennes målning, ju mer började det gå upp för Louise att hela Evas personlighet fanns där på duken.

Eva och Louise satt där länge och lyssnade till Gunnar som verkade kunna se hur mycket som helst i Evas tavla. Men efter ett bra tag så avbröt Eva honom och frågade var han fanns någonstans? Hon förklarade att hon känt att allt hon målat inte enbart kom ifrån henne, det var hon säker på.

Gunnar hade då lite blygt svarat att hon hade rätt i det, men han trodde inte att dom var intresserade av honom.

- ”Men snälla Gunnar, hur kan du tro det. Både Eva och jag har inget som är viktigare för oss än att träffa dig. Du har fått Eva att visa vem hon egentligen är. Och mig blir du inte av med så länge jag lever, om du nu står ut med mig vill säga. Du måste förstå att vi tycker om dig Gunnar, vi trivs att vara tillsammans med dig”, utbrast Louise uppriktigt på ett sätt som bara hon kunde.

Louise förstod att hon generade Gunnar, men hon ljög inte och hon verkligen ville att han skulle veta sanningen. Eva höll med Louise i allt hon sade med en alltigenom lika uppriktig blick som Louise. Gunnar kände sig mycket tacksam för det han fick höra. Han rätade på sig något och såg blygt tillbaka på Eva och Louise som log vänligt tillbaka mot honom.

Gunnar började då så sakta berätta att han inte fanns med i tavlan på samma sätt som Eva. Hans närvaro bestod i att Eva hade målat på ett sätt han tyckte om och kunde finna glädje i. På det sätt som Gunnar nu beskrev tavlan så fick både Eva och Louise en känsla av att han fanns där någonstans, även om det inte direkt gick att se. Men trots det, så gick det inte att skilja Gunnar från tavlan, på något sätt så måste han finnas där i bakgrunden för att lyfta fram Eva. Ingenting var målat av en slump, allt som Eva målat hade en mening.

Som Gunnar betraktade tavlan så fanns han där enbart genom Evas sätt att måla så som hon visade sig för honom. Hon visade vem hon var och utan att förstå det själv, så visade hon även förhållandet dom emellan. För Gunnar var deras förhållande inte något sexuellt, det var inte så han menade. Den längtan Eva utstrålade genom sin tavla var mer än längtan av liv och att få leva, vilket på många sätt harmoniserade med Gunnar och stämde överens med den längtan han såg i sin tavla på museet. Att olikheter kan bli till en enhet beskrev Gunnar som träd och växters rötter som flätas samman och bildar den mark vi står på. Att växter kan vara så olika ovanför marken hindrar inte att några växer upp tillsammans tätt alldeles bredvid. Dom livnär sig av samma jord, samtidigt som dom också delar med sig av den gemensamma kraft dom skapat när dom dör. Men dom dör inte som en sten när den spricker, vittrar sönder och blir till sand. Nej, istället så återuppstår dom igen, var för sig, men av samma skäl att återse varandra igen och att få vara tillsammans.

- ”Jag tror längtan är en plats vi inte kan se och då heller inte känna igen förrän vi är där. När vi är där så dör längtan vi känner liksom sakta ut, ungefär som om den har uppfyllt sitt syfte. Jag ser Evas längtan i det hon målar och jag försöker bara berätta om platsen där den är”.

Som Gunnar nu beskrev sig själv och sin del i tavlan, så kunde han inte ha uttryckt sig bättre om han velat tala om för Eva hur mycket han tyckte om allt han såg, den person hon visat sig vara.

Gunnar tystnade sakta när han kände av att Eva och Louise började förstå vad han menade. Louise började snörvla och hon hade svårt att hålla tårarna borta, medan Eva satt tyst och betraktade sin tavla tillsammans med Gunnar, fast nu på ett helt annat sätt än förut. Louise var tvungen att gå och hämta något att snyta sig i. Samtidigt som hon letade reda på en näsduk i sin väska en bit ifrån, så kunde hon se dom båda bara sitta där tysta tillsammans och titta på tavlan. Hon förstod nu att dom inte behövde säga någonting till varandra, deras sätt att vara tillsammans sade allt. Den tavla, den bild Eva målat, förenade dom båda och knöt dom samman även om hon inte riktigt kunde förstå hur.

Louise såg på klockan att det snart var dags att åka och hon påminde Eva och Gunnar om tiden. Men innan dom åkte så tog Gunnar fram ännu en hög med papper som han skrivit och gav till Eva. Att Eva var nyfiken på vad han skrivit den här gången rådde inga tvivel och det var hon inte ensam om. Nu visste både hon och Louise vad dom skulle sysselsätta sig med tills nästa gång dom sågs.

Louise släppte av Eva hemma hos sig och Gunnar skulle hon släppa av på samma ställe som han hänvisat sist, då han inte heller den här gången skulle hämta hem sina bröder. Louise och Gunnar var på bra humör hela vägen dit och Louise kom inte att tänka på hur det kändes sist när hon lämnat av honom där. Men precis som förra gången när hon släppte av Gunnar och tagit farväl, så fick hon den där kusliga känslan igen. Och precis som förra gången så kunde hon se en skymt av Gunnars sorgsna ansikte följa henne med blicken när hon vänt för att köra hem till sig.

När Gunnar kom hem så var alla dom andra redan hemma och dom skulle snart äta. Gunnar gick in på sitt rum för att vänta på att maten skulle bli klar. Efter en stund så kom Lena in i hans rum. Gunnar kunde se på henne att hon inte var glad.

- ”Kent har fått höra på dagis att du varit på en annan skola på måndagar och torsdagar som idag. Vad är det för någonting? Vad gör du där?” Frågade hon strängt.

Gunnar försökte förklara att han hjälpte en lärare med en av hennes elever där. Men Lena lyssnade inte och avbröt honom tvärt.

- ”Det där är en skola för mentalt störda barn och du har ingenting där att göra, förstår du det! Och dessutom så ska du fråga om lov innan du gör någonting hädanefter”.

Lena gick ut ur Gunnars rum utan att vänta på någon form av svar. Gunnar kunde bara sitta och ta emot. När dom satt till bords allihopa var stämningen den sämsta tänkbara och Gunnar hade tappat all aptit, han bara satt där och petade i maten. På tillsägelse att äta upp ordentligt, så gjorde han det och när han fick lov att gå ut, så gjorde han det. Gunnar var mest ute på kvällarna nu. Han kom hem när Lars och Jonas hade gått och lagt sig och han försökte göra så lite väsen av sig som möjligt. Han smög också upp lite tidigare på morgonen därefter för att undvika att störa Kent och Jonas när dom skulle äta frukost.

Han hade gott om tid på sig när han kom ute så här tidigt på morgonen, det var knappt att det hunnit börja ljusna. Vintern hade definitivt kommit och det var kallt. Gunnar som förr kunde njuta av den här årstiden med, kände ingen glädje längre. Han gick längs den lilla parkvägen som han brukade gå till bussen. Gräset skiftade i vitt på några ställen efter nattens frost. Han stannade och titta på fåglarna ett tag som satt tätt tätt ihop inne i en av parkens buskar och burrade upp sig. Han gick och småsparkade på några större stenarna som låg på parkvägen. Men inget Gunnar försökte fördriva tiden med kände han någon glädje i längre.

Resan in till skolan gav heller ingen stimulans. Trotts allt så hade han uppskattat sin skola som det var innan, men inte nu längre. Det var bara en tidsfråga innan han skulle bli förflyttad därifrån. Att han överhuvudtaget gick dit, begrep han inte själv. På dom lektioner han hade den här fredagen, så arbetade han på som förut, men det fanns ingen glädje i det han gjorde. Efter skolan så åkte han in till museet igen och satte sig i sin hörna. Gunnar var mycket nedslagen, men här kände han sig hemma. Han tittade sorgset på sin tavla som hängde där. Den var lika vacker för honom nu som alla gånger innan. När Gunnar suttit där en stund utan att göra någonting, så reste han sig och gick därifrån. Gunnar tog tunnelbanan hem igen. Han var hemma mycket tidigare än han brukade den här gången och han gick runt i parken utan att göra något särskilt.

När det började mörkna något så såg Gunnar Kent komma gåendes med Lars och Jonas i var sin hand. Kent syntes ha bråttom och det såg mest ut som om han släpade Lars och Jonas efter sig. Gunnar höll sig undan så dom inte skulle se honom. Han kunde höra hur Jonas protesterade och det gick inte att ta miste på hur arg Kent var. När dom gick förbi en plats där några andra barn lekte, ville varken Lars eller Jonas följa med Kent hem längre och dom protesterade vilt. Kent blev så irriterad att han lät dom stanna där och gick sedan själv vidare hem. Dom flesta andra barnen där var i Lars ålder och några av dom brukade han också leka med ibland. Gunnar stod och såg på från sin undanskymda plats. Det såg ut som om dom hade roligt trotts allt.

Efter ett tag så kom det några andra barn dit. Dom var något äldre och dom tyckte att det var mycket roligare att förstöra än att leka. Efter ett tag så blev det bråk och dom äldre pojkarna började knuffa dom andra mindre pojkarna och försökte köra iväg dom därifrån. En del av barnen gick därifrån med en gång, men Jonas som var minst blev bara argare ju mer dom knuffade på honom. Han tog upp en sten och slängd den rakt i huvudet på en av dom äldre pojkarna som bråkade värst.

Det tog inte lång stund innan alla dom andra äldre pojkarna var över Jonas. Lars stod vid sidan av och skrek och grät, medan alla Lars och Jonas kamrater springandes försvann därifrån.

Gunnar som hade sett det hela stod inte längre kvar på sin plats, han var på väg i full fart fram till Lars och Jonas det snabbaste han kunde. Gunnar han fram innan dom hunnit göra Jonas illa. Gunnar föste undan dom från Jonas. Pojkarna blev först rädda och backade när Gunnar kom farande som dom aldrig sett honom göra förut. När dom sedan fick se att det bara var dumme Gunnar, så morskade dom upp sig ordentligt. Det haglade glåpord över honom och när inte det hjälpte och dom såg att Gunnar var på väg därifrån med Lars och Jonas, så började dom kasta sten och andra saker dom kunde hitta på marken runt omkring.

Både Jonas och Lars skrek till när dom blev träffade. Gunnar ville få slut på stenkastandet, så han vände sig om och rusade rakt emot dom och fick tag i en av pojkarna som stod närmast. Det var samme pojke som hade försökt ge sig på Jonas innan. Men samtidigt som Gunnar fick tag i pojkens arm där han höll en stor sten som han hade tänkt kasta, så kom några andra ungdomar farande på sina mopeder. Dom hade också hört att det gapades och skreks och var nu nyfikna på att se efter vad som stod på. En av dom större pojkarna kom körandes fram till Gunnar som fortfarande höll pojken med stenen hårt i armen.

- ”Släpp min bror!” Uppmanade han Gunnar, samtidigt som han klev av mopeden och gick fram till dom.

Gunnar gjorde som han blev tillsagd.

- ”Vad bråkar ni om?” Frågade den äldre pojken sin yngre bror.

- ”Den där lilla skiten som står därborta kastade en sten i huvudet på mig”, förklarade han och pekade på Jonas.

Den äldre pojken gick bort till Jonas och samtidigt som han sade åt Jonas att han skulle ge fan i hans bror, så sparkade han till Jonas på ena benet så att han skrek och började grina. Gunnar reagerade omedelbart och fortare än någon kunnat ana, så rusade han fram mot den äldre pojken som sparkat Jonas. Gunnar fick fatt i honom bakifrån innan han ens hunnit börja vända sig om. Gunnar som bara var något större höll honom i ett järngrepp över bröstet. Den äldre pojken försökte slå sig loss, men Gunnar var både arg och rädd på samma gång och han tog i allt vad han förmådde.

Pojken Gunnar höll slutade sparka och slå efter bara några sekunder och om han kunnat skrika så hade han gjort det. Gunnar höll kvar och kramade så hårt han bara kunde, med alla andra ståendes som förstenade runt omkring. Alla blev så överrumplande av Gunnars våldsamma angrepp och med den kraft han tog tag i deras kamrat, att ingen kom sig för att göra någonting.

Något slagsmål var det inte tal om då pojken Gunnar höll runt bröstet inte rörde sig längre och om Gunnar hade kunnat se pojken i ansiktet, så hade han sett att han började bli alldeles blå. Gunnar släppte greppet först när allt var lugnt omkring honom, ingen vågade säga eller göra någonting. Pojken som Gunnar hållit fast föll handlöst rakt ner på marken. Gunnar tog omedelbart Lars och Jonas i handen och gav sig snabbt därifrån, medan alla andra strax därefter skyndade fram för att se efter hur det var fatt med deras kamrat.

Gunnar skyndade hem så fort han kunde med Lars och Jonas. När dom tre kom inrusandes innanför dörren med buller och bång, så kom Lena och Kent förvånat ut från köket för att se efter vad som stod på. Alla tre hade smutsiga kläder efter allt som kastats på dom. Lars hade fått en sten i huvudet och blödde lite.

- ”Vad i hela friden har ni gjort”, utbrast Lena.

Både Lars och Jonas försökte samtidigt förklara att det var flera andra pojkar som hade bråkat med dom när dom lekte och att dom hade kastat sten och andra saker på dom. Lena och Kent lyssnade inte så särskilt mycket på vad Lars och Jonas sade. Dom hjälpte istället till att klä av och tvätta av dom och körde sedan in dom i deras rum samtidigt som dom såg surt på Gunnar. Gunnar som inte riktig visste vad han skulle säga eller göra klädde efter ett tag sakta av sig han med och hängde upp sina kläder på en krok. Han stod fortfarande kvar i hallen när Lena och Kent kom ut ur Lars och Jonas rum.

- ”Vad har du nu ställt till med!” utbrast Lena surt efter att ha stängt dörren till Lars och Jonas rum.

- ”Vi har ju sagt åt dig att låta Lars och Jonas vara i fred och om du hade gjort det, så hade inget av det här hänt”, fortsatte Kent argt.

Gunnar gavs ingen chans att förklara sig, han blev istället hänvisad till sitt rum han med tills maten var klar. Lars och Jonas hade hört på inne i sitt rum när deras föräldrar skällde på Gunnar och när maten var klar och dom satte sig ner för att äta så var det först alldeles tyst tills Jonas började mumla tyst för sig själv.

- ”Det var dom andra pojkarna som var dumma. Gunnar var inte dum, han hjälpte Lars och mig”.

- ”Du skall vara tyst vid matbordet Jonas”, rättade Lena honom.

Men Jonas tystnade inte, utan han fortsatte i samma ton och upprepade återigen att det inte var Gunnar som var dum utan alla dom andra. Både Lena och Kent såg strängt på Jonas där han satt och glodde surt tillbaka, samtidigt som han fortsatte sitt mumlande.

- ”Nu får det vara nog! Om du inte är tyst så får du gå härifrån utan någon mat!” Utbrast Kent och höjde rösten ordentligt.

Jonas blev ilsken och slängde sina bestick på golvet.

- ”Det är inte Gunnar som är dum, det är ni som är dumma!” Skrek han rakt ut.

Kent reagerade direkt. Han reste sig och slog näven i bordet.

- ”Vad i helvete är det här för något!”

Han reste sig, gick runt bordet och tog Jonas i armen och förde honom skrikande in i hans rum. När Kent kom tillbaka sade han åt Lars och Gunnar att dom skulle lämna matbordet dom med och gå till sina rum.

Varken Lars eller Gunnar hade sett Kent så här arg förut. Dom lämnade matbordet och gick till sina rum utan att säga någonting. Det tog ett bra tag innan Kent lugnat ner sig. Men barnen skulle fortfarande stanna i sina rum utan mat. Gunnar hade hört att Lena varit inne hos Lars och Jonas och skällt på Jonas hon med. Jonas i sin tur hade skrikit tillbaka att hon var dum och att det bara var Gunnar som var snäll. Lena hade gått ut och argt slagit igen dörren efter sig, då det uppenbarligen inte gick att prata med Jonas så som han bar sig åt nu.

Lite senare på kvällen så ringde det på dörren. Det var ytterst ovanligt att någon ringde på hemma hos Gunnars familj och speciellt då dom inte väntade något besök. Både Lena och Kent gick för att öppna. Där ute stod en man som presenterade sig som Martin Berg, pappa till Jan.

- ”Jaha?” Svarade Kent frågande.

- ”Jo det är så att jag kommer direkt från sjukhuset, min son Jan blev inlagd där idag och det har kommit till min kännedom att det är er son Gunnar som är orsaken”.

Både Lena och Kent blev alldeles stumma av förvåning. Mannen som stod framför dom såg inte ut att vara arg på något sätt, han såg snarare bekymrad ut. Han fortsatte förklara att det tydligen hade blivit bråk om någonting och att Gunnar på något sätt lyckats bryta sönder fem revben på hans son Jan. Läkarna hade talat om för honom att Jan trots allt haft tur och att det kunnat sluta riktigt illa så som han såg ut när han kom in, men som det verkade nu så skulle Jan klara sig utan några framtida men. Martin talade också om att han visste vem Gunnar var och att han inte kunde förstå vad som utlöst det hela, men han ville själv meddela dom om vad som hänt innan dom fick höra det av någon annan.

Lars och Jonas som var nyfikna hade öppnat sin dörr på glänt och hört det hela. Jonas kunde inte låta bli att rusa fram och säga att det var dom andra som var dumma och kastade sten på dom och att Gunnar hade hjälpt dom. Jonas blev genast inskickad i sitt rum igen av Lena. Därefter så tackade Kent Martin för att han informerat dom om vad som hänt och lovade att försöka ta reda på vad som försiggått händelsen, samtidigt som han bad om ursäkt för Jonas uppträdande.

När Martin gått sin väg och Kent stängt ytterdörren så kunde Gunnar höra honom sakta sätta igång att svära ve och förbannelse över honom, även Gunnar hade innan hört allt vad den främmande mannen sagt.

- ”Jävlar! Jävlar! Vad i helvete sysslar ungjäveln med! Ska han börja ha ihjäl folk nu också! Förbannade skitunge, han kan fara åt helvete!”

Kent var ursinnig och Lena gjorde ingenting för att försöka lugna ner honom. Han svor och stod i samtidigt som han gick fram och tillbaka i lägenheten. Jonas som fortfarande var arg öppnade dörren och skrek att det inte var Gunnar som var dum, det var alla andra som var dumma. Kent rusade in i deras rum och började skrika åt Jonas. Gunnar kunde höra att Jonas fick stryk. Efter ett tag slogs deras dörr igen och det blev tyst. Det enda som hördes var Jonas snyftningar efter den åthutning han fått.

Den natten grät Gunnar.

Gunnar gick upp strax innan det börjat ljusna på lördagsmorgonen. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han hade emellanåt slumrat till lite för att bara någon minut senare vakna upp igen. Han klädde tyst på sig, tog sin skolväska och smög ut. Resten av familjen sov och ingen märkte när han stängde ytterdörren efter sig. Ute var det kallt och tyst, det fanns inga människor ute så här tidigt som Gunnar kunde se. Han gick ner till busshållplatsen och fick vänta i en kvart innan bussen kom. Det fanns inga andra passagerare i bussen och Gunnar kände heller inte igen chauffören, vilket han tyckte var skönt. Gunnar följde med bussen förbi tunnelbanestationen och vidare till Bodalskolan. Han gick av och stod utanför grindarna till skolgården och såg in. Han stod där helt stilla ända tills det kom en buss från andra hållet som han klev på. Nu klev Gunnar av vid tunnelbanestationen och fortsatte med tåget in till stan.

Klockan var nu några minuter efter nio och ljust ute. Gunnar hade siktet inställt på konstmuseet. Men dom öppnade inte förrän tio, så han vandrade runt lite planlöst däromkring tills museet öppnade. Gunnar var bland dom första som kom in. Han gick inte bort till sin tavla som han brukade, utan gick istället till cafeterian. Han hade kvar lite pengar så att han kunde köpa kaffe och en bulle. Han satt länge och sög på sitt kaffe, han hade inte bråttom eller kände sig stressad på något sätt. Han hade satt sig vid ett fönster och såg ut. Men det Gunnar såg eller tittade på saknade betydelse och efter att ha suttit där i cafeterian ett bra tag, så gick han bort till sin hörna med tavlan.

Där satte sig Gunnar förnöjt ner och beundrade sin tavla. Han satt där i flera timmar innan han reste sig och vandrade ner till entréhallen. Det hade börjat komma mycket folk nu och det var tjockt med folk som ville komma in. Gunnar fick tag på en vakt ur personalen som han kände igen. Han frågade vakten om han visste var han kunde få tag i Rolf. Vakten som mycket väl kände igen Gunnar, talade om att Rolf inte arbetade idag och att han förmodligen var hemma. Gunnar frågade då om det gick att ringa hem till Rolf? Vakten såg då lite förvånat på honom, men utan att fråga så tog han med Gunnar och hjälpte honom leta reda på Rolfs telefonnummer hem. Han lät även Gunnar ringa från kontoret där dom befann sig och han sade åt Gunnar att han bara kunde stänga igen dörren efter sig när han var klar. Därefter gick vakten ut och lät Gunnar ringa ostörd.

Gunnar hade tur och fick tag på Rolf direkt. Rolf blev väldigt förvånad över att det var Gunnar som ringde. Gunnar frågade Rolf om han kunde hjälpa honom så att han kunde få vara kvar på museet över natten. Rolf blev än mer förvånad över Gunnars begäran och förstod att något inte stod rätt till.

- ”Men snälla Gunnar vad har hänt?” Frågade han.

- ”Jag kan inte gå hem ikväll”, svarade Gunnar tyst.

Rolf tänkte efter en stund. Han var helt klar över att något allvarligt hade hänt, annars skulle Gunnar aldrig be honom om hjälp och definitivt inte om en sån sak.

- ”Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa. Jag måste bara ta hand om ett par saker först, sedan kommer jag ner till dig. För jag antar att du är på museet, eller hur?

- ”Jo det är jag”, svarade Gunnar.

- ”Då ses vi där du brukar hålla till”, sade Rolf åt honom i vänlig ton.

Dom lade på och Gunnar lämnade kontoret. Han gick bort och tackade vakten för att han hjälpt honom och fortsatte sedan till sin plats vid tavlan. Det tog en stund innan Rolf kom och det hade nu blivit sent. För Gunnars del så gjord det inget, han var fullt sysselsatt med att skriva.

- ”Skriver du fortfarande för att hjälpa Eva läsa? Frågade Rolf, samtidigt som han satte sig ner bredvid.

Gunnar nickade med ett leende på sina läppar. Rolf frågade Gunnar om han hade ätit något under dagen och Gunnar svarade att han druckit en kopp kaffe och ätit en bulle när han kom. Rolf såg på Gunnar en stund efter att han slutat skriva.

- ”Jag vet inte vad som har hänt, men kan vi göra så här att du och jag går ut och äter en bit mat på ett lugnt ställe här intill, så kan du väl berätta för mig? Jag bjuder”.

Gunnar accepterade tacksamt. Han lade ner alla papperna han skrivit i sin skolväska och så gav dom sig av. Rolf tog med Gunnar till en ganska så fin restaurang som inte låg så särskilt lång därifrån. Klockan var nu fyra på eftermiddagen och vid den här tiden så var lokalen nästan tom. Dom slog sig ner vid ett undanskymt bord i en hörna. Kyparen följde med till bordet där dom ville sitta och gav dom var sin matsedel att kika i. Rolf sade åt Gunnar att ta god tid på sig och att han fick välja vad han ville. Gunnar tackade och såg vänligt tillbaka på Rolf. När dom beställt och fått in bröd och smör samt något att dricka till, så frågade Rolf Gunnar hur det var fatt.

Gunnar förstod vad Rolf menade och började sakta berätta. Han försökte vara så saklig som han bara kunde och han svarade på Rolfs alla frågor på bästa sätt. När maten kom in så avbröt dom diskussionen och ägnade sig åt att äta istället och när båda var nöjda och mätta, så fortsatte Gunnar att berätta. Det tog ett tag innan Rolf började förstå vad Gunnar varit med om. Gunnar hade berättat om att han blivit anklagad för fusk i skolan samtidigt som han berättade om alla bekymmer hemma med anledning av det. Rolf kunde se på Gunnar att han hade tagit mycket illa vid sig. I början så tyckte Rolf att det hela lät otroligt, men på det sätt som Gunnar berättade och svarade på frågor, så undanröjde han alla tvivel och Rolf visste att Gunnar inte kunde ljuga, det fanns inte i honom helt enkelt.

Rolf blev lika dyster som Gunnar och han frågade honom hur han kunde hjälpa till. Gunnar frågade då återigen om han inte kunde ordna så att han fick stanna på museet över natten. Rolf förstod att Gunnar ville var i närheten av sin tavla, det var hans flykt från verkligheten, det var där han kände sig trygg. Rolf trodde inte att det var någon mening med att erbjuda Gunnar att sova över hemma hos honom, för om han hade velat det, så var han säker på att han i så fall skulle ha frågat. Rolf lovade att han skulle försöka hjälpa Gunnar och att han sedan också skulle försöka hjälpa honom tillrätta med hans problem. Gunnar sken upp och visade på så sätt sin tacksamhet mot Rolf. När Rolf såg Gunnars reaktion så visste han att han fattat rätt beslut.

Att försöka kontakta Gunnars föräldrar nu med en gång och tala om var Gunnar befann sig tänkte han inte göra. Även om Gunnar inte anklagat sina föräldrar för något, så kunde Rolf förstå genom det Gunnar berättat att dom burit sig mycket illa åt. Han var dock tveksam till om Gunnars föräldrar fullt ut förstod hur illa dom behandlat Gunnar, han trodde mer på att deras beteende var baserat på rent oförstånd. Han tyckte också att skolans agerande i frågan var mycket märkligt. För Rolf så stod det helt klart att alla som kände Gunnar, om än så lite, visste att han inte någonsin skulle kunna fuska eller ljuga. Att Gunnar skadat pojken som försökte göra hans lillebror illa var heller inte så konstigt. Han förstod att Gunnar i en sån situation inte kunde kontrollera sina krafter och att pojken som gav sig på Jonas helt enkelt råkat ut för en olycka när han gjorde som han gjorde med Gunnar i närheten. Det var nästan så att Rolf kunde le åt det hela. Han förstod att dom andra barnen runt omkring måste ha blivit chockade när Gunnar kastade sig över pojken och visade hur stark han egentligen var.

När dom lämnade restaurangen så var det en halvtimma kvar innan museet stängde. På vägen dit, så berättade Rolf för Gunnar hur dom skulle gå till väga. När dom kom till museet så talade Rolf om för några vakter att det var några saker med ett larm han måste fixa och att det förmodligen skulle ta lite tid, men han lovade stänga museet åt dom för natten. Han talade också om att han skulle öppna på morgonen, då han hade en del saker att följa upp. Det hade vakterna inget emot då dom nu kunde gå hem tidigare.

Klockan sex så tömdes museet på besökare och efter en kvart ungefär så var det bara Rolf och Gunnar kvar.

- ”Vi har till klockan sju på oss att arrangera saker och ting innan huvudlarmet slås på”, förklarade Rolf.

Rolf tog med Gunnar till cafeterian och plockade fram en termos som han fyllde med kaffe. Han såg också till att få med sig lite fikabröd. På sitt kontor plockade han fram några filtar och något som kunde likna en kudde. Sedan gick dom till Gunnars hörna där han ville stanna över natten. Dom ställde ifrån sig alla sakerna bredvid Gunnars bänk. Rolf visade Gunnar vilken toalett han kunde använda så att inget larm skulle gå på. Han visade också Gunnar dom områden han kunde röra sig inom där inget larm fanns installerat. Som tur var så var hallen där Gunnar skulle tillbringa natten inte larmad och det fanns tillräckligt med ljus från trapphuset under hela natten. När klockan närmade sig sju var Rolf tvungen att gå. Dom skildes och Rolf lovade att han skulle vara där före alla andra en timma innan dom öppnade nästa dag.

Gunnar kände sig lugn där han satt alldeles ensam i hela museet, lugnare än på mycket länge. Han tittade på sin tavla en stund. För Gunnar framträdde tavlan vackrare nu än någonsin tidigare i det något dunkla sken som lyste upp hallen. Det lugn och den harmoni han kunde känna fanns där, överväldigade honom alltjämt. Efter en stund så tog Gunnar fram sina brevpapper och började skriva, samtidigt som han i sinnet förflyttat sig sittandes mitt i tavlans praktfulla sommarängen. Men den här gången så satte han sig vänd så att han kunde blicka ut från tavlan till skillnad från tidigare.

Härifrån kunde Gunnar känna och se sånt som bringade honom glädje, ingenting störde honom här. Han kunde se Eva framför sig och hon framträdde vackrare än han någonsin tidigare sett henne förut. Hon stod och målade på deras tavla och emellanåt så tittade hon upp och log vänligt tillbaka mot honom där han satt på sin äng. Även Louise kunde han se leende stå bredvid en bit bakom Eva, samtidigt som han kände närheten till Rolf och att han fanns med där han med.

Gunnar kunde också se sina bröder Lars och Jonas. Dom var glada och lekte med varandra. Även dom tittade upp då och då och log tillbaka mot Gunnar dom med. Oavsett vad som än hände, så skulle den gemenskap som utvecklats dom emellan aldrig sina eller ta slut. Allting framträdde så rent och klart och Gunnar kände en ro i kroppen som han inte känt förut. Där han satt på ängen och skrev, så fick han också bekräftat att dom alla där i hans närhet var nöjda med honom som han var och trivdes i hans sällskap.

Även om museet var helt tomt på människor så var Gunnar inte ensam, inte nu längre. Han kunde ta tillvara den glädje han delade med alla vars närhet han kände här. Han kunde se hur deras gemensamma glädje utvecklades även om tiden stod still, en glädje som varken gick att sudda ut eller förneka. Allt som innan överskuggat hans liv fanns inte där längre, inget som innan gjort honom ledsen fanns kvar. Gunnar kände det som om hav och vatten rest sig över allt det där som tyngt honom men låtit glädjen i hans liv flyta ovanpå. Där Gunnar nu befann sig, så kunde han se ut och glädjas åt allt han såg komma flytande mot sig, även den glädje som hör framtiden till.

När Gunnar kände havet lägga sig, vinden tystna och stillheten total, så reste han på sig och vände sig om. Han såg ut över landskapet, den äng där han satt och den skog som bredde ut sig framför honom. Utan att vända sig om igen så började han gå mot kanten av ängen dit där stigen in i skogen började. Gunnar tvekade inte, utan han fortsatte vandra längs stigen där den tillslut försvann in bakom några träd.

Det blev morgon och Rolf var tidigt iväg till museet för att öppna och se till Gunnar som han lovat. Han hade drömt konstigt hela natten och han kände sig inte helt utvilad. När han öppnat upp personalentrén och stängt av alla larm, så gick han iväg till Gunnar. Utställningssalarna låg tysta, inga andra ljud än hans egna steg hördes. När han kom fram till hallen, så satt Gunnar kvar i sin hörna där han lämnat honom, men med en hel trave fullklottrade papper i knäet. Rolf kunde se att Gunnar varken rört kaffet eller påsen med bröd. Gunnar hade heller inte använt sig av dom filtar eller den kudde han gjort i ordning åt honom. Gunnar satt där tyst något neråtböjd mot den hög med papper han hade i knäet. Han rörde sig inte, allt kändes stilla och tyst. Gunnar var blekare än vanlig, men han såg lugn och harmonisk ut på samma gång. På något sätt så förstod Rolf och han gjorde inga försök att kalla på uppmärksamhet. Rolf satte sig stilla ner bredvid Gunnar. Han tog den store ynglingens hand i sin och bara satt där tillsammans med honom utan att yttra ett ord. Gunnar var död.

Slut

……………

På precis samma sätt avslutade jag berättelsen om Gunnar för sexton år sedan. Men som bloggintroduktionen redan från början påpekar, så kanske detta inte är slutet trots allt. Tavlan som egentligen är orsak till denna berättelses ursprung ser du i sin helhet här nedan.

Jag vet att jag kommer att avsluta berättelsen i en ny bok, men jag vet inte riktigt när. Det finns en chans att jag får tid att börja skriva redan i början av nästa år. Berättelsen finns där i mitt huvud och har funnits där i flera år nu faktiskt. Men det är en process att skriva och det tar sin tid när det gäller mig.

Att avsluta en berättelse på det sätt som jag gjort här ställer onekligen en massa frågor, där några jag inte riktigt kunde förstå själv när jag skrev den. Men på något märkligt sätt så har svaren kommit efterhand som mitt liv utvecklats som det gjort. I samband med det, så om nu någon tror att berättelsen på något sätt skulle hänga samman med transsexualism och mitt senare könsbyte, så gör den inte det. Då vid det tillfället när jag satt och skrev, så visste jag inte ens vad transsexualism var för något.

Men det är inte det som är intressant i det här fallet. Det intressanta är att jag tror frågorna i denna berättelse är anledningen till att jag funnit svar och inte tvärt om, vilket jag tror gäller i alla sammanhang oavsett vad.

- ”Men var finner man svaren på alla de här frågorna som den här berättelsen lämnar efter sig?”

Svaret på den frågan är kanske närmre, mycket närmre , än vi vågar tro.

Li Sam