Född dum – Kapitel 12


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Nästa dag Gunnar när kom till skolan, så verkade allt vara som vanligt igen. Visserligen så var det ingen av hans klasskamrater som hade sagt något dumt åt honom på vägen till skolan, men blickarna fanns där ungefär som vanligt. Trots det så kände Gunnar sig väl till mods. Han tänkte inte så mycket på dom skolkamrater som brukade försöka göra narr av honom, inte den här dagen. Nej, istället så tänkte Gunnar på gårdagen och besöket i Bodalskolan och han hade verkligen uppskattat vistelsen där. Han hade fått umgås med jämnåriga ungdomar på ett sätt som han bara sett andra göra förut, något som han själv tidigare aldrig upplevt. Gunnar hade ingen tanke på att det var såkallade mentalt handikappade barn som gick i Bodalskolan, för honom så var det ingen skillnad på dom jämfört med andra. Gunnar gladde sig också åt att han efter skolan skulle få åka dit och träffa Eva och Louise igen. När han tänkte på det så kunde han trots allt inte låta bli att dra lite grand på mungiporna.

När Gunnar vandrade in leende på skolgården, så fick han snart anledning till att ändra ansiktsuttryck. Det var inga vänliga ansikten han mötte där inte. Om han inte fick okvädinsord efter sig så kunde han se nedvärderande blickar vart han än vände sig. Det var visserligen ingen som gick rakt på honom för att bråka, vilket hade hänt några gången förut på senare tid. Men den stämning som Gunnar nu kände tyckte han var än mer obehaglig.

Det Gunnar inte visste var att hans agerande på matematikprovet hade uppfattats mycket negativt av dom flesta andra eleverna som var närvarande. Utan att själv förstå det, så hade Gunnar fått dom att känna sig underlägsna, han en person som dom allmänt uppfattade som den dummaste i hela skolan. Han hade dessutom hånlett åt dom när han lämnat lokalen, i vilket fall som helst så var det så dom uppfattat det. Det här hade diskuterats intensivt under gårdagen då Gunnar var med sin klass på besök i Bodalskolan och nu när Gunnars klasskamrater var tillbaka, så kunde dom inte annat än att anta samma attityd som dom andra. Man var heller inte sen att spä på och berätta hur Gunnar skämt ut sin klass och skola inför dom andra mentalt handikappade eleverna som gick där. Den positiva andan i Gunnars klass, som trots allt funnits där under deras besök i Bodalskolan, var nu helt borta.

Dom två första lektionstimmarna skulle Gunnars klass ha med Eivor. Hon hade förberett en övning i samhällskunskap, som i stort sätt skulle motsvara ett kommande prov i ämnet. När klassen samlades i hennes klassrum så var man ganska dämpad, det var som om man väntade på att Eivor skulle ange ton om hur dom fortsatt skulle bete sig efter gårdagen. Eivor kände samma sak. Besöket i Bodalskolan hade varit mer omtumlande än hon trott det skulle bli. Hon hade visserligen fått fram budskapet om Gunnars inkompetens och att han egentligen hörde mer hemma där än i Majbäckskolan, utan att egentligen behöva säga det rakt ut. Men besöket hade också visat på något annat som Gunnar var orsak till.

Eivor hade märkt att hennes elever haft svårt att hävda sig tillsammans med dom andra. Inte kunskapsmässigt, det här låg på en helt annan nivå. Hennes elevers överlägsenhet i skolarbetet slog inte igenom, ignorerades, och hade ingen effekt i deras sociala umgänge, som exempelvis när dom satt tillsammans på lektionerna, ute på skolgården, eller under dom avslutande tävlingarna. Det hade snarare blivit så att dom andra eleverna tagit över initiativet med sitt mer direkta sätt att vara, vilket hade generat hennes elever och gjort dom mer eller mindre passiva. Och tyvärr, som Eivor såg det, så hade Gunnar varit den som gjort att dom andra hade tappat respekt för hennes elever. Visserligen så hade Eivors elever haft roligt under sitt besök på Bodalskolan, men nu bland sina skolkamrater här på Majbäckskolan, så hade Eivor uppfattat att det kändes lite skämmigt att berätta om. Till och med Eivor började känna det som om dom andras glädje var på deras bekostnad och ju mer distans Eivor och hennes elever fick till sitt besök, desto mer förödmjukande började dom känna sig.

Eivor som kände precis som sina elever, beslutade sig därför att ignorera gårdagen och det som skett under besöket i Bodalskolan och gå vidare som om ingenting hade hänt. Hon kunde också notera en viss lättnad hos sina elever att dom inte behövde diskutera gårdagen, skriva någon uppsats eller så. Eivor lät istället dela ut sin samhällskunskapsövning enligt vanligt mönster. En av hennes elever kunde inte hålla inne med sin nyfikenhet och frågade när dom skulle få reda på resultaten från matematikprovet. Eivor svarade att proven skulle vara färdigrättade till morgondagen och att dom då skulle få tillbaka proven under deras matematiklektion efter lunch. Samtidigt när hon sade det så tittade hon bort från Gunnar utan att han märkte det.

När alla kommit igång med sin övning så satt Eivor lite tillbakalutad i sin stol bakom katedern och betraktade Gunnar med frånvarande blick. Det där Eivor sagt om att matematikproven skulle bli färdigrättade till morgondagen var inte helt sant. Eivor hade redan rättat sin klass prov samma kväll då hon inte kunnat hålla sig. Hon hade dock ännu inte delgivit resultaten till sina kollegor, vilket hon tänkte göra lite senare under dagen.

För Eivor så hade resultatet när det gällde Gunnar blivit ganska så omskakande. Hon hade omedelbart letat fram Gunnars prov och efter en mycket noggrann granskning inte kunnat finna några fel. Allt Gunnar gjort var helt korrekt, det fanns ingenting att anmärka på. Däremot, när det gällde dom andra eleverna, så stod det klart att Eivors försök att försvåra för Gunnar hade ställt till det för alla andra. Dom hade väldigt mycket fel och framförallt när det gällde den delen av provet som Eivor bidragit med. Och ingen, förutom Gunnar, hade lyckats lösa dom två sista talen som var dom svåraste.

När nu klassen var engagerad med sin samhällskunskapsövning så satt Eivor och funderade på hur hon på bästa sätt kunde använda matematikprovets resultat för att uppnå sina syften. Som hon såg det, så var det uteslutet att erkänna Gunnar som bäst i klassen framför alla andra. Samtidigt som hon funderade så studerade hon Gunnar som i lugn och ro satt framför henne och skrev. Hennes irritation över honom blev inte mindre av att det såg ut som om han inte hade några problem med den här övningen heller.

Eivor hade sagt till att ingen fick gå efter att dom var klara. Dom skulle lämna in sitt prov och sedan fortsätta läsa in ett stycke dom fick i läxa till nästa gång. Gunnar var klar med sitt prov samtidigt som dom bästa i klassen och lämnade också in det till Eivor ungefär samtidigt med dom. Och precis som på matematikprovet, så sågs det inte med blida ögon att Gunnar var bland dom först färdiga och han hade dessutom det där fåniga flinet över hela ansiktet igen. Eivor själv tog det hela med ro den här gången, hon såg nästan belåten ut. Hon var i och för sig inte belåten med att Gunnar klarat av hennes övning så lätt. Nej, hennes belåtenhet kom sig av att hon nu bestämt sig för hur hon skulle hantera Gunnar i fortsättningen.

Efter Eivors lektion så förflöt dagen på sedvanligt sätt, vilket innebar fortsatta trakasserier för Gunnar, fast på ett annat plan än förut. Från att innan bara påpekat hans dumhet och utseende, så började många även koppla ihop honom med dom mentalt handikappade barnen i Bodalskolan. Det var ingen tvekan om att det var Gunnars klasskamrater som hade inlett det hela. Man kallade honom mentalt störd och några till och med liknade honom vid ett mentalt monster. Det pratades också om hans förbindelse med en mentalt störd flicka där, vilket han också blev retad för. Flickan man anspelade på var förstås Eva och hon hade genom Gunnars klasskamraters försorg förvanskats till något fult och frånstötande. Att det inte var sant spelade ingen roll, det var så som alla ville ha det och då blev det också deras sanning.

Gunnar kunde inte annat än att bara bli ledsen. Han kunde inte förstå varför han blev utsatt för allas missnöje, han ville ju inget annat än vara alla till lags. Han gjorde ju allt för att alla skulle vara så nöjda med honom som möjligt och han kunde inte förstå vad det var han gjorde fel. När så Gunnar kom till dom två sista lektionerna för dagen som var teckning, så kände han sig ganska så bedrövad. Han bara satt där för sig själv med ett tomt papper framför sig och tänkte just på ingenting. Rita det kunde han inte och det hade han till fullo förstått då han sett Eva arbeta med sina teckningar. Det tomma papperet påminde honom dock om Eva, vilket gjorde honom bättre till mods. Han började mer och mer komma ifrån den verklighet där han befann sig och började fantisera igen. Gunnars fantiserande nu blev mer som en tillflyktsort när hans omgivning var på och försökte trakasserade honom hela tiden. Det var Gunnars sätt att fortfarande hålla sitt goda humör uppe.

Efter att ha suttit där en stund, stirrande och leende mot ett tomt papper, så kom Gunnars teckningslärare bort till honom.

- ”Tror du inte att det går bättre om du har en penna i handen om du ska rita någonting”, försökte han skämta till det lite.

Gunnar såg upp och nickade jakande. Dom övriga i teckningssalen log skadeglatt, men det märkte inte Gunnar. Han var snart inne i samma fantasier som förut fast med en penna i handen denna gång. Utan att egentligen göra någonting, så fick han sitta där. Hans lärare insåg att det inte var någon idé att ytterligare försöka engagera Gunnar i skolarbetet, inte just nu i alla fall.

När skoldagen var slut så skyndade sig Gunnar till tunnelbanan för att ta sig till Bodalskolan och träffa Eva och Louise igen. Gunnar hade inte berättat för någon annan vad han skulle göra, det hade inte funnits någon anledning. I Gunnars skola var det som det alltid varit, ingen verkade vilja veta vad han företog sig på sin fritid och hans föräldrar hade inte visat något som helst intresse av vad som hänt på Bodalskolan när han var där. Men det bekymrade inte Gunnar, han var glad nu, han var glad över att få komma dit igen och träffa Eva och Louise. För Gunnar var dom annorlunda och dom hade bemött honom på ett sätt som ingen annan gjort tidigare, han tyckte helt enkelt om att vara tillsammans med dom där och det fanns en längtan hos honom att få komma dit igen. För Gunnar var det här ovanligt och han hade inga möjligheter att förstå att det Eva och Louise gjort, var att bemöta honom som en helt vanlig människa, en vän, en person som dom trivdes att vara tillsammans med. Den enda jämförelse Gunnar hade, var att han tyckte att det var lika trevligt att umgås med Rolf på konstmuseet.

När Gunnar kom fram till Bodalskolan så var skolgården öde. Deras skoldag avslutades för en halvtimma sedan och alla skolans elever hade gått hem. Gunnar gick direkt till den arbetssal där Eva och Louise skulle finnas och knackade på. Eva kom och öppnade med detsamma, hon hade sett honom komma gåendes över skolgården genom ett fönster. Louise var också där och hon hälsade Gunnar varmt välkommen. Louise hade tagit med fika som hon bjöd Eva och Gunnar på när han kom, vilket var väldigt uppskattat. Dom satt och pratade en stund och Louise frågade hur hans dag i skolan varit. Gunnar svarade bara helt kort att den varit bra. Han ville inte tala om hur alla retade honom och han ville definitivt inte tala om vad dom kallat Eva.

Louise som lärt sig att tolka mer än ord förstod att det inte var hela sanningen, men hon ville inte pressa Gunnar, så hon bytte snabbt ämne. Det dröjde inte länge innan Eva och Gunnar förflyttade sig för att börja arbete med Evas tavla igen. Louise behövde inte hjälpa till att få dom två i arbete. Om nu Eva haft någon blyghet inför Gunnar, så hade den släppt för länge sedan. Gunnar som fortfarande hade kvar lite av sin naturliga blyghet, hade trots det inga problem att prata med vare sig Louise eller Eva och särskilt inte nu när samtalandet gällde sånt han tyckte om att prata om. Och det Gunnar uppskattade mest av allt, var att få vara med och se Eva måla.

Louise betraktade dom båda när dom förflyttade sig till hörnet vid fönstret och gjorde sig i ordning för att börja med Evas målning igen. Hon tyckte att det var märkligt att det inte förekom någon diskussion om hur Eva målade eller hur detaljer i hennes målning såg ut eller skulle vara. Gunnar behövde bara sätta sig där bredvid med den ofullbordade tavlan framför sig, för att nästan omedelbart börja berätta om en plats eller vad han nu berättade om och alla intryck han delade med sig. Louise som visserligen hade med sig eget arbete att sysselsätta sig med, kunde inte låta bli att lyssna till Gunnars berättelser. Hon började mer och mer inse att Eva hade haft rätt när hon beskrev den känsla hon fått av att Gunnar varit på den plats han berättade om, men ändå inte på ett rent fysiskt sätt.

Gunnar hade ett märkligt sätt att berätta och det fascinerade Louise. Hon började till viss del förstå Evas intresse för Gunnars berättande. Men vad Louise fortfarande inte kunde förstå, var hur Eva bara kunde stå där och måla utan att fråga Gunnar om någonting. Hon själv skulle väldigt gärna vilja fråga Gunnar massor, men det gjorde inte Eva. Hon kunde se att både Eva och Gunnar på ett konstigt sätt var både avslappnade och koncentrerade på samma gång. Hon förstod att det inte var någon idé att försöka samtala. Både två verkade ganska så frånvarande där dom höll på med Evas tavla.

Tiden gick fort och Louise blev till slut tvungen att avbryta då hon visste att Gunnar hade en tid att passa. Men först så visade Eva Louise hur långt dom hunnit. Många av dom grova dragen såg ut att vara på plats och flera små detaljer hade börjat framträda som ur ett vitt bländande ljus och Louise kunde se på Gunnars glada min att det Eva presterat var han mer än nöjd med. Louise själv tyckte att det fortfarande var svårt att se hur tavlan skulle komma att se ut, men hon insåg att det här var något helt annat än det Eva gjort tidigare. Hon kunde också se att Eva var mycket nöjd med sitt arbete och det verkade på Louise som om både Eva och Gunnar kunde få ut mycket mer ur tavlan redan nu på det här tidiga stadiet än vad hon kunde.

Louise skjutsade först Eva hem och sedan Gunnar som dagen innan för att hämta hem sina bröder. Det här hade då förstås uppmärksammats på både fritids och dagis att Gunnar nu fått skjuts två dagar i rad och dessutom av någon okänd. Det hade pratats en del bland personalen den första dagen, men ingen hade velat fråga vem han hade fått skjuts av. Nyfikenheten hade blivit ännu större denna gång, då någon passat på att göra ett ärende ut till parkeringsplatsen samtidigt som Louise släppte av Gunnar där. Det var en av dom yngre ur personalen på fritids som hade gått ut för att låtsas hämta något ur sin bil. Gunnar tänkte inte så mycket på det, men för Louise var det hur tydligt som helst att hon var utskickad för att spionera.

Louise tyckte att det var riktigt roligt att se flickans förvånade ansiktsuttryck när hon såg Gunnar i bilen tillsammans med henne. Louise kunde inte låta bli att ge Gunnar en extra liten vänskaplig kram innan han klev ut ur bilen, vilket gjorde förvåningen än större hos den spionerade flickan. Gunnar blev fortfarande lite generad över att Louise var den känslomänniska hon var och gärna kramade om dom personer hon fattat tycke för. Hon gjorde det på ett naturligt sätt och Gunnar hade inget emot det, han var bara ovan och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Det gjorde nu ingenting och Louise hade full förståelse för det.

Dom skildes åt, Louise körde iväg och Gunnar gick in till fritids för att hämta Lars. Ingen frågade honom någonting den här gången heller. Det verkade som om personalen, som trots allt kände Gunnar mycket väl, hoppades på att Gunnar själv skulle berätta vem det var som skjutsat dit honom. Men nu var inte Gunnar sån och han lade heller inte märke till alla nyfikna blickar runt omkring, och även om han gjort det, så skulle han aldrig självmant få för sig att berätta någonting i vilket fall som helst. Gunnars uppträdande och det faktum att han rodnade när han klev ur bilen gjorde bara fritidspersonalens nyfikenhet än större. Gunnar lyckades trots det få med sig både Lars och Jonas hem utan att någon kommit sig för att fråga.

När dom kom hem så var allt som vanligt. Dom åt sin middag och efteråt så ville Lars och Jonas vara tillsammans med Gunnar, som oförtrutet tog med sig nya sagoböcker hem som han läste för dom på kvällarna innan det var dags att sova. Det hade börjat infinna sig en konstig stämning hemma hos Gunnar. Han ägnade sig mycket mer åt sina bröder nu än förut, då dom funnit något som roade dom alla tre tillsammans. Lars och Jonas lekkamrater var fortfarande intressanta att leka med, men med deras föräldrar spenderade dom inte så särskilt mycket tid numera.

Kent kände av det, han kände sig undanskuffad och var sällan på gott humör. Lena hade också börjat känna av att barnen inte hade tid och hon uppskattade inte alls dom lugna stunderna utan barn runt omkring sig som förut. Gunnar hade lagt märke till att något hade förändrats men han förstod inte vad. Han trodde att hans föräldrar var missnöjda med honom, vilket på sätt och vis var sant förstås. Därför försökte Gunnar än mer vara sina föräldrar till lags. Han störde dom inte med sånt han trodde var oväsentligt som att berätta något som han inte trodde intresserade dom. Han visste att dom alltid velat att han skulle ta hand om sina bröder och det försökte han göra i så stor utsträckning som möjligt nu. Han hade inga möjligheter att förstå att det var just detta som var orsaken till den stämning som rådde.

När Gunnar kom till skolan nästa dag så var det ingen skillnad från gårdagen. Det fanns fortfarande dom som försöka plåga honom. Det engelska prov dom haft på förmiddagen kunde inte annat än sluta i katastrof. När dom sedan samlades till sin matematiklektion efter lunch så var spänningen på topp. Dom skulle nu få reda på resultatet av det prov dom haft i tisdags. En annan klass som gjorde provet samtidigt hade fått sina resultat redan på förmiddagen, vilket gett en fingervisning om att provet varit svårt.

Eivor tänkte inte hålla sina elever på sträckbänken, utan hon delade ut deras rättade prov direkt i början av lektionen. Hon lät dock inte dela ut proven som hon brukade göra. Istället så gick Eivor runt och delade ut proven själv till var och en. När hon var klar och åter satte sig på sin plats bakom katedern, så hade alla fått tillbaka sina rättade prov utom Gunnar. Alla i klassen var medvetna om att Gunnar inte fått sitt prov tillbaka, då man noga iakttagit honom för att se hans reaktion när han såg hur många rätt eller fel han hade. Som det nu var så såg Gunnar bara helt förvånad ut och förstod ingenting.

Eivor talade därefter om för hela klassen att Gunnars prov inte kunde godkännas och att han omedelbart skulle bege sig till rektorn för samtal. Det var allt Eivor sade, ingenting mer. Klassen tystnade när dom hört vad Eivor sagt. Gunnar blev både stum och förvirrad och förstod nu absolut ingenting. Eivor fick upprepa att han skulle bege sig till rektorsexpeditionen nu med en gång och anmäla sig där. Det tog ytterligare en stund innan Gunnar började röra på sig, fortfarande lika oförstående. Eivor fick nästan fysiskt hjälpa honom iväg och se till att han inte glömde ta med sig sin väska. Det tog ett tag innan hon kunde få ut honom i korridoren och stänga dörren till klassrummet igen.

Gunnar blev stående ett tag där i korridoren utanför sitt klassrum, helt förstummad. Han kunde lika gärna ha fått en ordentlig örfil av Eivor, det hade haft samma effekt. Sättet som hon hade framfört det hela på var avsiktligt, hon ville få Gunnar ur balans och det hade hon verkligen lyckats med, han visste knappt var han befann sig. Gunnar visste att han skulle bege sig till rektorsexpeditionen och efter ett tag så började han sakta bege sig dit. När Gunnar kom fram till rektorsexpeditionen så var han fortfarande i ett tillstånd av chock. Utan att behöva fråga någon någonting, så blev han hänvisad in till rektorn i sitt ämbetsrum. Där inne fanns inte bara rektorn själv utan även studierektorn och en annan person som Gunnar inte kände igen. Gunnar uppmanades slå sig ner i en utplacerad stol inför dom andra, vilket han gjorde efter ytterligare en uppmaning.

Rektorn gick rakt på sak utan att presentera vilka andra som var närvarande i rummet.

- ”Anledningen till att du kallats hit beror på att ditt prov i matematik inte kan godkännas på grund av misstänkt fusk. Innan vi vidtar några ytterligare åtgärder i frågan så vill vi höra din förklaring på hur det hela gått till”, sade han i skarp ton.

Gunnar kunde inte svara. Han hörde vad rektorn sade men han kunde inte svara.

- ”Hör nu här Gunnar. Ditt prov i matematik kan inte annat än tyda på att du fuskat. Jag vet inte hur du burit dig åt, men låt oss nu reda ut det här på bästa sätt så att vi sedan kan glömma det inträffade och fortsätta med skolarbetet på ett sätt som det skall skötas, utan fusk”, fortsatte han i en något mer normal ton.

Gunnar satt fortfarande tyst och såg sig förvirrat omkring. Han förstod fortfarande inte vad han hörde.

- ”Men Gunnar. Du tror väl ändå inte att vi alla här på skolan ska tro att du ensam kan ha alla rätt utan ett enda misstag på en skrivning som var så svår att ingen hade bättre än fyrtioåtta poäng av dom maximalt sextio man kunde få. Jag menar, vi känner ju dig Gunnar, dina tidigare resultat i matematik har varit ojämförligt sämst i hela skolan. Du måste berätta för oss vad du håller på med om vi skall kunna hjälpa dig”, fortsatte rektorn säga.

Gunnar kunde fortfarande inte svara, han var lika förstummad som förut. Rektorn som tyst betraktade Gunnar ett tag började tröttna, liksom dom andra närvarande.

- ”Nu får du tala om för oss hur det förhåller sig! Var det du som kunde svaren på samtliga frågor på provet!” Tog Rektorn i efter en stunds tystnad.

Det tog en stund till innan Gunnar fick ur sig ett tyst och tveksamt ja till svar.

Rektorn slog ut med armarna och såg uppgivet på Gunnar och frågade igen om han verkligen ville få dom att tro att det var han själv och ingen annan som hade del i det prov han lämnat in.

Gunnar upprepade sitt försynta ja utan att kunna säga någonting annat.

- ”Förstår du inte att vi bara inte kan acceptera ett sådant svar utan att få klarhet i hur det hela i så fall har gått till”, fortsatte rektorn i en något mer förlåtande ton.

Gunnar svarade inte. Han kunde inte svara på något sådant, han visste inte vad han skulle säga.

Rektorn slog ut med armarna igen och såg sig uppgivet omkring.

- ”Jag hoppas att du är medveten om att vi då måste informera dina föräldrar och att det förmodligen inte räcker med det. Vi på skolan kan inte acceptera fusk, det är orättvist mot alla dom andra eleverna och vi har krav på oss från skolstyrelsen att stävja alla försök till fusk oavsett vem det är som fuskat.”

Gunnar hörde vad rektorn sade, men förstod fortfarande ingenting. Han visste bara att han försökt göra sitt prov så gott han kunde och efteråt varit lycklig över att det gått så bra. Det förhör som Gunnar nu råkade ut för hade han ingen möjlighet att förstå eller försvara sig mot. Det här var frågeställningar som låg långt över hans förmåga att ta till sig och helt hopplöst att förstå.

- ”Ja du Gunnar, du kan gå nu. Men du vet var vi finns om du har något ytterligare du vill tillägga”, avslutade rektorn trött efter att ha förflyttat sig från Gunnar en bit.

Dom andra som suttit och lyssnat reste på sig och Gunnar blev tecknad att göra detsamma. Studierektorn visade sedan Gunnar ut ur rummet utan att säga någonting. Gunnar gick ut och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Dom flesta i Gunnars situation skulle säkerligen ha lämnat skolan för dagen, men Gunnar var inte som andra. Efter en stund av förvirring så tog sig Gunnar tillbaka till sitt klassrum och knackade försiktigt på. Det tog ett tag innan Eivor öppnade. Hon blev ytterst förvånad, hon hade inte förväntat sig att få se Gunnar där igen, i vilket fall som helst inte så snart. Eivor visste mycket väl vad rektorn hade sagt till honom och hon kunde se att Gunnar inte var sig lik.

Hon sade åt Gunnar att komma in och sätta sig och därefter fortsatte hon lektionen som om ingenting hade hänt. Efter lektionen gick alla elever ut på rast, vilket Gunnar också gjorde. Inga ord växlades mellan Eivor och Gunnar efter lektionens slut och han lämnades ensam släpandes runt på skolgården som vanligt. Även om Eivor inte direkt hade sagt någonting, så spreds det snabbt ut att Gunnar fuskat på matematikprovet, någon annan förklaring till vad som hänt fanns inte och det var precis vad alla hans skolkamrater ville höra. Det var den bästa förklaring dom kunde komma på till varför Gunnar blivit klar med sitt prov så snabbt.

Dom två sista lektionerna för dagen var inte roliga för Gunnar. Vem som helst skulle ha lämnat skolan för länge sedan, men Gunnar var alldeles för förvirrad för att tänka klart. Han klarade inte ta tag i situationen. När så skolan äntligen var slut, så skyndade Gunnar iväg i alla fall. Att några ropade skällsord efter honom uppfattade han inte, han ville bara komma därifrån.

Gunnar tog inte tunnelbanan hem, han åkte in till stan istället. Gunnar ville komma bort och det fanns bara ett ställe där han kunde känna sig lycklig och få vara ifred, så han åkte raka spåret till konstmuseet för att få lugn och ro. Även om Gunnar tagit mycket illa vid sig av dagens händelser, så kunde han ändå vara glad åt sådant som för honom kändes positivt. Och ju närmre han kom sitt mål, desto bättre till mods blev han. När Gunnar sedan satt i sitt hörn med sin tavla, så kunde ingen se på honom vad han varit med om. Den här tavlan var som en vän för honom, en vän som enbart förmedlade glädje och hjälpte honom att komma bort från alla svårigheter han varit med om under dagen. Visserligen var det ett sätt att fly verkligheten, men vart skulle han annars ta vägen. Att Gunnar först på sista tiden fått vänner i Rolf, Louise och Eva, var för honom också en positiv upplevelse, men det var så nytt för honom och han visste egentligen inte riktigt vad en vän var för en person. Han hade visserligen läst ordet flera gånger i dom sagor han läste för sina bröder varje kväll, men han kunde inte sätta in sin egen person i sammanhanget. Som Gunnar såg det, oavsett vad, så hade han i alla fall ett ställe där han trivdes och som på något sätt var hans eget.

Gunnar fantiserade mycket om den plats som hans tavla återspeglade, en plats både långt bort och nära på samma gång ungefär. Nära på så sätt att han kunde se sig själv där, en sorts verklighet där han kunde känna hur alla spänningar inom honom släppte. Långt bort på så sätt att han kände att det fanns så mycket mer att upptäcka där. Gunnar hade inte enbart skådat in i tavlan, han hade även vänt sig om där på ängen och blickat tillbaka någon gång. Han gjorde det inte ofta men den här gången så kände han en närvaro som gjorde att han måste vända sig om. Som i ett skimmer kunde Gunnar se Eva framför sig. Hon stod och målade på sin tavla. Han drog sig till minnes att innan dom skilts, så hade Eva benämnt hennes tavla som deras, hon hade sagt ”vi”, när hon visat Louise hur långt hon kommit. Gunnar hade reagerat men inte sagt någonting, han visste inte riktigt hur han skulle bete sig, om han skulle säga någonting eller inte, men oavsett vad så uppskattade han Evas invit.

Där Gunnar nu befann sig, så kunde han på ett annat sätt jämföra den bild Eva skapade med den verklighet som omslöt honom nu. Han kunde se och känna att Evas tavla på så många sätt stämde överens med hans. Samma atmosfär fanns där genom alla dom små detaljerna som höll på att ta form, men det var ändå ingen kopia, det var inte så som Gunnar berättade och beskrev dom bilder han såg framför sig. Den tavla, den bild som Eva höll på att skapa, var mer som ett komplement till hans tavla, men ingen förlängning åt det ena eller andra hållet som man kanske skulle kunna tro. Gunnar kunde se det klart nu. Han hade inte tänkt på det tidigare, men nu var det ingen som helst tvekan längre att Eva genom sitt måleri berättade om sig själv och Gunnar tyckte om vad han såg.

Gunnar var kanske mer uppslukad än vanligt när han till slut upptäckte att Rolf ånyo satt bredvid honom och påpekade att det nog var dags att gå hem nu. Gunnar vaknade upp och tackade Rolf för att han påminde honom. Det var sent och dom hann inte med någon ytterligare konversation. Gunnar gav sig av på ett för honom skyndsamt sätt. Rolf satt kvar och såg efter honom när han försvann bort genom salarna. Han hade tänkt mycket på Gunnar den sista tiden. Efter att Gunnar berättat för honom om tavlan då solljus föll in genom trapphuset och gav den liv, så hade han fått något att tänka på. Gunnars beskrivning var så verklig. Det han berättat beskrev inte något dött eller något tekniskt som hade med tavelmåleri att göra. Istället så beskrev Gunnar tavlan mer utifrån ett innehåll, det var ingen platt bild, det var något mer bland alla punkter och färgprickar som målningen var uppbyggd av.

Rolf hade tänkt på det här mycket och dagen efter så hade han varit på plats vid samma tidpunkt som Gunnar dagen innan. Som tur var så hade väderleksförhållandena inte ändrats särskilt mycket, så Rolf hade fått se några glimtar av det Gunnar berättat om och sett. Efter att ha hört Gunnar berätta så som han gjorde, så var det ingen tvekan om att det Rolf fick se även rörde honom, han som egentligen inte var intresserad av konst. Han kunde som Gunnar följa med i tavlans alla olika skiftningar ju mer solen förflyttade sig längs horisonten samtidigt som den gick ner. Han insåg också att det inte bara var tavlan i sig och det ljus den speglade ut i lokalen. Där fanns ett samband med Gunnars berättelser som fick honom att känna som han gjorde. Rolf började så sakteliga förstå att Gunnars fantasier var så mycket mer än bara vanligt fantiserande. Det Gunnar såg i tavlan kanske faktiskt fanns där, en annan verklighet, men en verklighet kanske inte avsedd för honom själv eller någon annans ögon att se.

Gunnar tog sig hem och hämtade hem sina bröder som vanligt. På både fritids och dagis hade det varit vilda spekulationer om vem kvinnan var som kört Gunnar dit dagen innan. Ingen kunde erinra sig att Gunnar haft eller ens kunde ha några sådana kontakter att bli skjutsad av någon som Louise. Det var ett mysterium och förblev ett mysterium, då Gunnar var sen och inte hann med att prata. Gunnar och hans bröder kom dock hem i tid till middagsmaten, så han behövde inte förklara eller ursäkta att han var sen.