Född dum – Kapitel 6


© Li Sam Writing. All rights reserved.

När Gunnar senare på kvällen satt i sitt rum och beundrade det studieintyg han fått, så började han också fundera på hur han skulle få pengar till inträde på museet. Några mer egna pengar hade han inte och det enda han kom på var att han måste fråga sina föräldrar. Han kände en viss oro, men han hade ju kommit ihåg att hämta sina bröder sist han var där. Han visste inte heller hur hans föräldrar skulle reagera om han bad om pengar då han aldrig gjort det förut.

När Lars och Jonas hade gått och lagt sig så gick Gunnar in till sina föräldrar som satt i köket. Lena höll på med disken och Kent satt vid matbordet och läste kvällstidningen. Gunnar frågade utan omsvep om han kunde få pengar för att köpa ett inträdeskort till konstmuseet. Lena slutade diska och såg på honom. Även Kent såg upp från tidningen.

- ”Måste du åka dit igen? Blev du inte klar med uppsatsen sist du var där?” Frågade Lena förvånat.

- ”Nej, inte riktigt”, svarade Gunnar.

- ”När blir du klar då?” Fortsatte Lena.

- ”Jag vet inte, men vi skall vara klara på torsdag nästa vecka”, förklarade Gunnar.

Lena var alltid lite avigt inställd när det gällde att lägga ut pengar för något som hon inte kände att hon eller familjen hade någon nytta av. Hon förklarade för honom att familjen inte hur som helst kunde göra av med pengar och i så fall så skulle man ha klart för sig vad saker och ting kostade först så att man inte betalade för mycket.

Lena fortsatte en lång stund med att förklara pengars värde och om vad som var onödigt och nödvändigt att lägga ut pengar på. Gunnar stod och lyssnade med en viss oro i blicken. Kent lyssnade också samtidigt som han betraktade Gunnar. Visserligen hade Kent diskuterat ämnet pengar förut med Lena och han hade inga avvikande åsikter. Men han förstod inte riktigt varför Lena gick på så hårt mot Gunnar som hon gjorde. Efter ett tag så började även Lena inse vad hon höll på med, att prata med Gunnar på det här viset var ju fullständigt meningslöst. Lena och Kent hade lärt sig att endast korta enkla instruktioner fungerade på Gunnar. Att försöka föra en längre diskussion med honom där han måste tänka efter själv gick inte.

Lena lugnade ner sig, torkade sig om händerna och satte sig vid köksbordet bredvid Kent.

- ”Vad skulle inträdet i så fall kosta?” Frågade hon Gunnar.

Gunnar tog fram sin lapp och förklarade att en enkel biljett för barn under femton år kostade femton kronor, veckokort fyrtio kronor och termins- eller årskort med studierabatt kostade femtio respektive åttio kronor. Gunnar tog även fram det studieintyg som han fått och visade Lena och Kent.

Det blev tyst en stund. Både Lena och Kent tittade på Gunnars studieintyg och sedan på honom själv. Båda var förvånade och Lena kände sig lite tillbakatryckt. Det var första gången Gunnar kommit med en så utförlig förklaring om någonting.

Efter ett tag så frågade Kent hur mycket pengar Gunnar ville ha. Gunnar som inte hade tänkt igenom saken så långt svarade som han kände, att han helst skulle vilja ha pengar för att kunna köpa ett årskort.

- ”Ett årskort? Vad ska du med det till? Räcker det inte med ett eller två besök till?” Utbrast Lena förvånat.

Kent som nu hade lagt ifrån sig tidningen avbröt Lena från att fortsätta.

- ”Hur har du i så fall tänkt utnyttja årskortet då?” Frågade han.

Kent hade börjat bli lite nyfiken på Gunnars ganska så ovanliga begäran och han ville gärna höra honom förklara sig lite mer.

- ”Jo jag kan besöka museet hur mycket jag vill under ett helt år från den dagen jag köpte årskortet och då kostar ju varje besök inte så mycket”, svarade Gunnar lite blygt.

Lena satt tyst och bara glodde.

- ”Men då kan det väl inte bara vara uppsatsen du ska skriva? Vad finns mer att göra där?” Frågade Kent lite förvånat.

Gunnar förklarade att han tyckte om museet och att det fanns saker att gå och titta på där. Han nämnde inget om den speciella tavlan han hittat då han inte visste hur han skulle förklara den. Gunnar var trots allt fortfarande en fåordig ung man som hade svårt att uttrycka känslor i ord. Kent som visste om att Gunnar tyckte om att gå för sig själv och titta på saker och ting tycke efter ett tag att Gunnars begäran inte lät så konstig trots allt. Om nu Gunnar hade hittat något nytt som intresserade honom så kunde det ju vara bra, även om han själv inte begrep något om konst och inte hade det minsta intresse av att gå på ett sådant museum. Lena som hört på opponerade sig inte längre utan hon lät Kent prata på.

- ”Som du säkert förstår så kan vi ju inte ge dig åttio kronor hur som helst. Du måste bidra med någonting själv”, förklarade Kent.

Gunnar såg besviken ut och visste inte vad han skulle svara.

- ”Om du bidrar med fyrtio kronor så tror jag nog att din mor och jag kan bidra med resten”, fortsatte Kent.

- ”Men jag har inga pengar”, svarade Gunnar förvånat.

- ”Jo det har du. Du har en Bankbok där vi sätter in lite pengar varje månad till dig, Lars och Jonas för att ha råd med lite dyrare saker som kan tänkas behöva när ni blir äldre”, förklarade Kent.

Lena nickade instämmande. Hon hade fattat galoppen, och att låta Gunnar bidra med egna pengar kanske gjorde honom mer eftertänksam på hur han spenderade dom. Och trots allt så var Gunnar fjorton år nu och någon gång måste han pröva på att ta ekonomiskt ansvar. När det nu inte rörde sig om så särskilt mycket pengar så kunde dom väl låta Gunnar fatta sitt eget beslut.

- ”Har jag fyrtio kronor på min Bankbok?” Frågade Gunnar lite tveksamt.

Alla andra barn i hans ålder skulle ha frågat efter hur mycket pengar dom hade, men inte Gunnar, han bara frågade efter den summa som för tillfället skulle räcka till det han ville ha.

- ”Jo, du har tillräckligt med pengar för att kunna bidra med fyrtio kronor till årskortet. Men är du säker på att det här är vad du vill använda dina pengar till?” Frågade Kent.

Utan att tveka svarade Gunnar ja. Han sken upp av tacksamhet mot sina föräldrar som trots allt ville hjälpa honom med pengar till hans årskort. Han tackade så hemskt mycket, men innan han gick därifrån så kom han att tänka på när han i så fall kunde få pengarna till årskortet. Efter att ha frågat så log Lena och Kent vänligt tillbaka mot honom och lovade att Gunnar kunde få sina pengar redan nu om han ville, dom fyrtio kronorna från hans Bankbok kunde Kent ta ut senare.

Gunnar blev strålande glad och ville hemskt gärna ha sina pengar så fort som möjligt så att han kunde åka in till museet efter skolan och köpa sitt årskort redan nästa dag. Kent tog fram sin plånbok och gav Gunnar dom åttio kronorna han behövde och efter att ytterligare tackat sina föräldrar så gick Gunnar ut ur köket för att göra sig i ordning för sängen. På väg ut ur köket så hörde han sin mor påminna honom om att inte glömma hämta sina bröder om han åkte till museet efter skolan och det lovade Gunnar förstås.

Lena och Kent var trotts allt lite positivt överraskade över att Gunnar tagit ett eget initiativ även om dom inte riktigt begrep vad som kunde vara så intressant med att gå omkring på ett konstmuseum. Att dom inte frågade Gunnar mer om hans nyväckta intresse berodde nog mest på att dom själva inte begrep sig på konst och att gå på museum var inte var något som familjen ansåg sig varken ha tid eller råd med.

Tyvärr så var både Lena och Kent ganska så ointresserade av sina barns egna intressen och dom följde sällan med om det var någon speciell aktivitet dom ville delta i. Det gjorde det nästan omöjligt för dem att ha aktiviteter som krävde föräldrars medverkan. Nu hade deras ointresse ännu inte spelat någon roll då varken Gunnar, Lars eller Jonas krävt att få börja med någon aktivitet där föräldrarna exempelvis måste turas om att passa och skjutsa barnen till och från olika lokaler. Något sådant kunde Gunnars föräldrar heller inte ställa upp på då dom inte hade någon bil och heller inte ansåg sig ha råd med en. Och att bli ställd utanför ett föräldrarkollektiv på grund av att dom inte hade bil gick ju inte för sig, så deras barn fick för det mesta klara sig själva och ta del av aktiviteter som var gratis eller inte kostade så mycket och inom gångavstånd.

Men det betydde inte att Lena och Kent missunnade sina barn något, barnen hade leksaker så dom klarade sig och ingen av dem hade hittills klagat. På många sätt så uppskattade Lena och Kent att Gunnar tog så väl hand om sina mindre bröder, även om dom inte visade honom det öppet. Det hade tyvärr blivit rutin och en självklarhet att det var något han skulle göra.

När Gunnar gått och lagt sig så satt hans föräldrar kvar i köket och småpratade om honom. Dom hade märkt en viss förändring hos honom de senast dagarna, men båda bedömde det som att han började bli vuxen och inget mer. Kent tyckte att dom skulle börja ge honom lite mer fickpengar och att han skulle få det lite mer regelbundet framöver. Det höll Lena med om, det han fått hittills var i princip ingenting. Trots allt så ville dom visa god vilja och uppmuntra Gunnar när nu tillfälle gavs.

På morgonen var Gunnar uppe som vanligt med Jonas hängande i hasorna. När dom satt vid matbordet i köket och åt frukost så kom Kent in i köket lite tidigare än vanligt. Efter att ha förberett sin frukost så tog han fram sin plånbok och gav Gunnar en tjugolapp som han placerade på köksbordet framför honom.

- ”Här får du tjugo kronor Gunnar. Din mor och jag har beslutat att ge dig tjugo kronor i fickpengar varje vecka så du har lite mer egna pengar att röra dig med.”

- ”Tack så hemskt mycket”, svarade Gunnar glatt.

Jonas sträckte sig nyfiket fram över köksbordet för att titta lite närmare på tjugolappen.

Gunnar blev både förvånad och glad, det hade han inte väntat sig. Han hade inte tänkt på att lite extrapengar kunde vara bra att ha om han behövde ringa eller så. Allt han hade önskat sig var att få pengar så det räckte till inträdet på museet. Gunnar gladde sig åt sina nya fickpengar, även om han just nu inte riktigt visste om det var något mer han behövde.

Efter att ha ätit färdigt sin frukost så tog Gunnar sin tjugolapp för att gå och göra sig i ordning så att han inte missade bussen till skolan. Han hade nogsamt stoppat ner sina pengar och studieintyg så att dom inte skulle komma bort. Han tänkte och gladde sig åt sitt årskort som han skulle köpa, vilket gjorde att han verkade mer frånvarande än vanligt den här dagen. Eivor som vanligtvis brukade bli irriterad över Gunnar när han inte koncentrerade sig på sina uppgifter tog det hela med lättnad. Det var nästan som det brukade vara, lite grann som om ordningen var återställd. Men även om Gunnar hade svårt att hålla koncentrationen upp, så visade han då och då tecken på att han i vissa stycken mycket väl kunde hänga med dom andra. Det här undgick inte Eivor. Hon förstod det inte och hon visste heller inte vad hon skulle göra åt saken eller om hon överhuvud taget skulle göra någonting. Hon bara noterade med en viss oroskänsla i kroppen vad som skedde.

Efter skolan så skyndade Gunnar iväg för att ta sig till museet. Han hade inga problem att hitta numera och han var snabbt framme vid entrén. Att se Gunnar skynda sig var en ovanlig syn, vilket hans klasskamrater och andra elever i skolan hade börjat uppmärksamma. När Gunnar skyndade sig så gjorde han det med en konstigt vaggande gång som var någonting mittemellan springa och snabb promenad. Gunnars klasskamrater tyckte bara att det var pinsamt att ha Gunnar i klassen då en del andra elever småskrattade åt honom där han kom farande. Men Gunnar själv märkte ingenting av vad som pågick runt omkring, han hade full fokus på att komma iväg så fort som möjligt.

När Gunnar kom fram till kassaluckan så satt samma dam där som förra gången, men det bekymrade honom inte, inte nu, och han gick beslutsamt fram till henne och la fram studieintyget och dom åttio kronorna han fått för att köpa sig ett årskort. Damen i luckan kände förstås genast igen Gunnar och han fick ett vänligt bemötande. Utan någon ytterligare diskussion så fick Gunnar sitt årskort och kunde sedan gå in. Väl inne så stod han en kort stund och beundrade sitt årskort innan han omsorgsfull och väl stoppade ner det i sin skolväska och fortsatte. Han hade klart för sig att han måste börja skriva sin uppsats, men först så var han bara tvungen att ta vägen förbi sin tavla för att känna och se att allt var som vanligt.

När Gunnar kom fram så satte han sig ner en stund för att beundra sin tavla. Ingenting hade förändrats och han kunde fortfarande känna en värme och njutning genom att bara se på den. Den här gången så släppte han inte tag om verkligheten och efter en stund så fortsatte han till den tavla han utsett att skriva sin uppsats om. Han tittade på den en stund och skrev sedan upp vad som stod på skylten bredvid. Därefter letade han sig ner till biblioteket för att söka efter någon ytterligare information om tavlan och konstnären som hade målat den. I biblioteket fick han hjälp att hitta rätt av en dam som både hade hand om biblioteket och en liten försäljningsavdelning med böcker, vykort, affischer och annat som hade anknytning till museets verksamhet. Gunnar letade sig fram till ett ledigt bord för att läsa igenom vad som fanns nedtecknat om tavlan och konstnären. Han skrev inte ner någonting nu när han satt och läste. Han kände att det bara skulle sinka honom då det skulle ta alldeles för lång tid i den takt som han brukade skriva.

Gunnar var inte särskilt inspirerad, men samtidigt så kände han att det här var någonting som han måste göra. Han ville inte missbruka det förtroende som hans föräldrar visat honom genom att misslyckas med sin uppsats.

Efter att ha suttit i biblioteket en bra stund så hade Gunnar faktisk lyckats ta sig igenom en hel del av det material som han plockat fram. Det hade börjat bli sent och Gunnar som hela tiden haft klockan i sitt medvetande packade nu ihop sina saker för att ge sig iväg hem. Men innan han gav sig iväg så tog han vägen förbi sin tavla för en sista titt.

Han kom i tid för att hämta sina bröder från Fritids och Dagis utan problem. Gunnar hade omedvetet lyckats med någonting som tidigare skulle ha varit omöjligt för honom. Han hade utfört en hel rad nya saker utan att göra något fel eller glömma bort vad han skulle göra härnäst. Han hade hela tiden kunnat hålla reda på vad han måste göra och lyckats lägga in det i ett tidsperspektiv som gav önskat resultat. Det här var första gången som Gunnar gjort något strukturerat på egen hand, fast han förstod det inte själv. Han var bara nöjd och glad att allt gått så bra.

På kvällen efter middan, så visade Gunnar sina föräldrar årskortet han köpt. Lena frågade om uppsatsen och Gunnar berättade att han hade varit i museets bibliotek och läst på för att kunna börja skriva om den tavla han sett ut, vilket han hade tänkt börja med redan nu efter maten. Det tyckte både Lena och Kent lät bra. Gunnar gick in i sitt rum för att börja med sin läxa och uppsatsen. Han började först med den läxa han hade till dagen därpå, vilket innebar att läsa igenom ett stycke på engelska.

Gunnar hade aldrig klarat av engelskan särskilt bra och det var fortfarande för svårt. Att det gick mycket bättre för honom att läsa svenska nu hjälpte inte särskilt mycket. Problemet var att förstå det han läste. Det var bara ett fåtal ord som han kunnat lära sig under de tre år som han haft engelska i skolan. Gunnar var heller inte så intresserad av att titta på TV och särskilt inte när det var program på engelska. Det gjorde att han låg långt efter sina kamrater som på ett mer naturligt sätt hade vant sig vid att lyssna och förstå engelska. Den lärare Gunnar hade i engelska, Bertil Lund, var av den äldre skolan och hade tidigt insett att Gunnar inte klarade språket. Men han hade inte så långt kvar till pension och några ambitioner att arbeta extra med elever som hade svårigheter var inte riktigt hans grej. Han var bekväm av sig och helt enkelt ignorerade Gunnar, som bara hade att infinna sig på hans lektioner och hålla tyst.

Gunnar försökte i alla fall läsa tyst för sig själv trots att han inte förstod och efter ett tag så hade han tragglat sig igenom stycket. När Gunnar skulle börja med sin uppsats så uppenbarade sig ett för honom nytt problem. Han visste inte riktigt hur han skulle gå tillväga. Han visste att uppgiften bestod i att berätta om en tavla och den konstnär som målat den, men Gunnar hade aldrig förut skrivit någonting fritt. Det hade hela tiden varit någon som nästan exakt talat om för honom vad han skulle skriva. Visserligen hade klassen flera gånger tidigare skrivit uppsatser eller andra stycken fritt efter eget huvud, men inte Gunnar. Det hade helt enkelt inte gått. Även om nu Gunnar hade en fantasi som ingen annan, så hade han aldrig lyckats formulera sig skriftligt.

Han satt en stund och studerade den lapp där han skrivit av det som stod på skylten bredvid tavlan och försökte komma på hur han skulle börja. Efter att ha suttit så här vid sitt skrivbord ett tag så började Gunnar känna en viss frustration växa inom sig. Han kom exakt ihåg vad han läst och om någon skulle fråga honom, så skulle han kunna svara direkt. Men som det nu var så kunde han inte förmå sig själv att börja berätta vad han hade lärt sig om konstnären och hans verk, och än mindre att få ner det på papper. Gunnar började faktiskt bli lite förtvivlad och efter en lång stund så kände han att han måste ge upp. Han gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig och det tog en bra stund innan han till slut somnade.

Gunnar var bedrövad och det hade märkts i skolan. Den förr så godmodige ynglingen var inte lika glad längre som han brukade vara. Eivor såg det och hans klasskamrater såg det, men ingen brydde sig.

Fredag eftermiddag samma vecka, så hade Gunnar fått lov att besöka konstmuseet igen, vilket han också gjorde. När han kom innanför dörrarna hade han bara en sak i huvudet och det var att i lugn och ro få sitta i hallen bredvid sin tavla. Det var knappt han uppmärksammade Rolf som ropade till sig honom när han var på väg upp för några trappor innanför entrén. När han tittade upp och såg Rolf så blev han glad. Gunnar hade fattat tycke för Rolf som hjälpt honom så mycket och som egentligen var den enda människa, bortsett från några av personalen på Jonas Dagis förstås, som han lyckats konversera med på ett någorlunda normalt sätt.

- ”Jaså, du är här igen”, sa Rolf, samtidigt som han hälsade på Gunnar.

- ”Ja, jag har köpt ett årskort och kan komma hit nu nästan när jag vill”, svarade Gunnar glatt.

- ”Det var som den. Inte trodde jag att du trivdes så bra här”, replikerade Rolf en smula förvånat.

Rolf yttrade precis dom rätta orden, Gunnar verkligen trivdes där. Inte direkt för att det var intressanta utställningar eller så. Det var mer den lugna miljön, han fick vara ifred, det var ingen som störde och framför allt så hade han hittat en tavla som han beundrade och kände för över allt annat. Jo, Rolf höll med Gunnar om att miljön och byggnaden var speciell och att han också uppskattade lugnet. Men trots att dom stod där och pratade en stund så nämnde Gunnar inget om tavlan, det låg liksom inte för honom.

Efter att ha småpratat med Rolf om byggnaden, lugnet, miljön och så ett tag, så skildes dom åt och Gunnar gick vidare. Rolf hade under hela den tid han samtalat med Gunnar aldrig frågat honom någonting om utställningarna eller försökt gå in på exakt vad det var som intresserade honom där. Rolf var egentligen inte särskilt konstintresserad själv, det var inte därför han arbetade där. Han kunde i och för sig tycka att en del tavlor var bra men han diskuterade dom aldrig. Han kände att han inte hade något gemensamt med andra som hade konst som intresse och därför undvek han ämnet. Att småprata med Gunnar tycke Rolf däremot om. Gunnar var okomplicerad precis som han själv och det ställdes inga krav på kunskap eller intellekt för att ha något att prata om, vilket Rolf uppskattade då han inte tillhörde den högutbildade kategori människor som han oftast kom i kontakt med genom sitt arbete.

Det var rätt så mycket folk som besökte museet den här dagen, men hallen dit Gunnar begav sig var tom. Den låg så avsides att det sällan samlades folk där. Dom flesta passerade bara förbi för att ta sig vidare till andra utställningssalar. Gunnar kunde lugnt slå sig ner på bänken bredvid sin tavla. Han ställde sin skolväska vid sidan av bänken för att sedan helt kunna koncentrerade sig på tavlan.

Den här gången struntade Gunnar i att försöka hålla ett ben kvar i verkligheten. Han bara försvann bort i sina fantasier med tavlan som den enda fasta punkt i hans medvetande. Han kunde hela tiden hitta nya saker i tavlan som fascinerade honom. Han hade upptäckt en liten hage inne i skogen bakom den stora ängen. Den lilla hagen låg inbäddad bakom några träd och buskar i vänsterkanten av tavlan. Den var inte alls särskilt framträdande och den låg i en form av skugga som gjorde att man inte såg den om man inte studerade tavlan mer noggrant.

Genom att betrakta tavlan från olika håll så hade Gunnar börjat skapa sig en mer tredimensionell bild av landskapet som gjorde att han med fantasins hjälp kunde se bakom föremål. Det var som om han var ute på upptäcktsfärd hemma i skogen och där han nu var så kunde han ständigt leta fram nya saker ur den bild han såg framför sig.

Samtidigt som Gunnar var helt borta i sina fantasier så var där olika känslor som ibland dök upp och påverkade honom. Den här gången så kunde han ibland känna igen sin otillräcklighet och frustration då han försökt att skriva sin uppsats. Normalt så visste Gunnars fantasier inga gränser, men det berodde på att han inte som nu gjorts medveten om några. Hans förmåga att nöja sig med det som var, gjorde att han tidigare inte hade haft någon egentlig ambition att upptäcka eller lära sig mer. Det som nu hände när Gunnar tog en mer aktiv del av tavlans innehåll, var att det skapade en längtan, en vilja, att upptäcka mer, till och med sådant som konstnären bevisligen inte hade målat.

På det sätt som Gunnar nu tog sig ann alla intryck i det landskap där han befann sig, så påverkade det hela hans sätt att tänka. Hela tiden så fann han på nya sätt att ta sig vidare i sitt sätt att fantisera, vilket stimulerade hans hjärna på många sätt, även andra kroppsdelar med för den delen. Det var som om dörrar öppnade sig för honom och han började kunna se och ta sig ann även andra saker än bara tavlan där han befann sig nu. Genom att vrida och vänd och med fantasins hjälp få annorlunda perspektiv på saker och ting, så började han så smått även lära sig hantera och hitta tillbaka i sitt fantiserande på ett mer konkret sätt. .

Den känsla av nedstämdhet som kommit över honom då han upptäckt att han inte klarade av uppsatsen, kände han inte längre av. Men uppgiften, det han måste göra, hade inte försvunnit på något sätt, uppsatsen fanns fortfarande kvar där i hans undermedvetna. Och på liknande sätt som han lyckats klara av sin matematikläxa, så började han nu också bearbeta sin uppsats. Det var inte lika lätt eftersom det inte var en konkret uppgift, det fanns ingen riktig logik i det hela som det fanns i matematiken. Men Gunnar hade börjat ta sig ann och se uppgiften på ett annorlunda sätt. All den information han tagit till sig låg lagrad som fakta och ur det perspektivet så gav det honom ingen egentligen helhet, det blev ingen berättelse. Som han nu i sitt inre såg all fakta, så började det allt mer likna ett pussel. Gunnar började helt enkelt lägga pussel med alla dom faktabitar han hade och där bitar saknades så tog hans fantasi vid för att skapa en bild i text som han sedan kunde berätta om. Att läsa något och upprepa det, det kunde han redan, men nu hade en process påbörjats som tillät honom att foga in fakta i ett sammanhang och som Gunnar nu såg och kunde hantera det, så såg han allt som i ett bildspel.

Med fantasins hjälp så satt Gunnar och fogade ihop sina pusselbitar och bilder till en sorts berättelse som han kunde relatera till. Gunnar var så inne i sig själv att han inte la märket till sin omgivning. Dom som passerade kunde se en underlig storväxt pojke sitta där på en bänk grimaserande och ibland tyst uttala några fullständigt obegripliga meningar. Två äldre damer som passerat hade försökt fråga honom om något, men inte lyckats få något gensvar. Dom hade trott det var något fel på honom då han inte svarat och undrat om dom kunde hjälpa till. Men Gunnar hade inte reagerat på tilltalet utan fortsatt på samma sätt som förut. Damerna hade efter en stund gått något stötta därifrån efter att ha blivit helt negligerade så som det verkade. När dom senare kom ner i entrén för att ge sig av så talade dom om händelsen för en vakt, att det satt en pojke som bar sig konstigt åt på en viloplats i den västra flygeln på plan två. Vakten lovade att han skulle gå och se efter vad som stod på, vilket han också gjorde.

När Gunnar satt där så kände han efter ett tag att det var någon som höll honom i ena axeln och skakade honom lätt. När han efter en stund såg upp, så stod vakten framför honom och upprepade ännu en gång att han inte fick sitta där och sova. Gunnar samlade sig snabbt och bad om ursäkt. Vakten studerade Gunnar en kort stund innan han godtog ursäkten och gav sig av. Gunnar hade i och för sig tur att han blev störd. Det hade blivit sent och det var hög tid att ge sig av hem. Han grabbade tag i sin skolväska och gav sig av.

På vägen hem så satt Gunnar med tom blick och blickade ut genom fönstret på tunnelbanetåget och tänkte tillbaka på uppsatsen han skulle skriva. En del av dom bilder som han kunde se framför sig var som grumliga och oklara på något sätt och han kunde inte riktigt förstå varför. Hans fantasi fanns där, den var det inget fel på, men efter ett tag med omgivningen bläddrandes förbi utanför tågfönstret, så började det så sakteliga gå upp för honom vad han måste göra. Det enda sätt han kunde komma på för att se klart var att lära sig mer om konstnären som han inte riktigt förstod sig på. Och ju mer han tänkte på det, desto mer övertygad blev han att det var det han måste göra.

Gunnar klarade även denna gång att komma hem i tid med Lars och Jonas och efter middan så frågade Gunnar sina föräldrar om han kunde få åka in till museet dan därpå för att fortsätta med sin uppsats.

- ”Jo visst, men det är ju lördag i morgon”, svarade Lena förvånat.

Till och med Kent såg lång ut i ansiktet.

- ”Det är nog bra att du arbetar med dina läxor, men du ska väl inte behöva förstöra en hel ledig dag för det”, fortsatte Lena.

- ”Det gör inget, kan jag inte få åka dit imorgon också”, frågade Gunnar snällt igen.

Lena såg storögt på Kent som bara ryckte frågande på sina axlar. Hon hade tänkt tala om för Gunnar att någon måste se till Lars och Jonas, men Kent verkade inte ovillig att låta Gunnar gå, så hon lät bli.

- ”Du får väl det då”, svarade hon efter ett tag i en något avig ton.

Det hade blivit lite väl mycket med museet både hit och dit nu tyckte Lena. Hon tillade dock att hon och Kent då skulle bli tvungna att ta hand om Lars och Jonas, på ett sätt som antydde att dom verkligen fick offra sig för hans skull så han kunde åka. Varken Kent eller Lena såg det särskilt positivt att behöva offra sig för Gunnar och hans skolarbete, speciellt då dom var av den uppfattningen att det i slutändan inte tjänade någonting till. Det enda som egentligen engagerade dom beträffande Gunnars skolgång var att han skulle gå ut grundskolan som alla andra. Även om betygen var dåliga, så betydde inte det lika mycket i prestigeförlust som om han var tvungen att gå i någon form av särskola för så kallade mindre intellektuella barn. Gunnar tog ingen notis om sin mors aviga inställning, utan han tackade dom båda för att han fick och gladde sig åt det.

Gunnar hade innan middan lovat följa med Lars hem till en kamrat som bodde lite längre bort. Han skulle få vara där och leka till klockan åtta på kvällen. Lars som inte ofta var hemma hos sina lekkamrater hetsade på för att komma iväg så fort som möjligt. Jonas ville också gå hem till en av sina kamrater, men det fick han inte. Jonas blev sur och började protestera. Lena som inte var på bästa humör talade om på skarpen att han skulle vara tyst och gå in på sitt rum. Jonas blev ledsen för åthutningen och gick in på sitt rum med en tår rinnande utför kinden.

Gunnar tog illa vid sig över att se Jonas ledsen och erbjöd sig tyst att ta med sig Jonas när han lämnade Lars.

- ”Ja gör det”, fick han till svar från Lena.

Lena hade ett humör som ibland inte var det bästa. Och just nu så var det flera små obetydliga saker som gjorde att hon tände till lite grand. Kent såg det väl inte riktigt på samma sätt, men han tyckte det skulle bli skönt att vara av med barnen ett tag.

Gunnar gick in och hämtade Jonas efter att han hjälp Lars på med kläderna. I och för sig så kunde Lars klä på sig själv men han tog gärna hjälp av Gunnar. Jonas torkade sin tår när han fick följa med Gunnar och lämna Lars. Jonas var också han snart påklädd och därefter så gav dom sig iväg. Det var inte så särskilt långt att gå och dom var snart framme. Dom lämnade Lars och gav sig sedan av hemåt igen. Det gick inte fort. Jonas hade ingen lust att vara hemma nu när mamma hade varit dum mot honom och det gjorde inte Gunnar någonting att det tog ovanligt lång tid att gå den korta vägen tillbaka hem. När dom var hemma igen så satte sig Gunnar med Jonas och lekte med bilar i hans rum. Det tyckte Jonas var roligt och det höll Jonas sysselsatt tills det var dags för Gunnar att hämta hem Lars igen. Gunnar lovade Jonas att han skulle läsa en saga för dom innan dom somnade, i förhoppning att Jonas inte skulle bli ledsen igen när han gick.

Jonas blev väldigt glad. Det hände nästan aldrig att Gunnar läste något för dom. De gånger han försökt så hade det tagit så lång tid att dom tröttnat. Men nu var det så länge sen så det hade Jonas glömt bort. Gunnar hade även han glömt bort vilka problem han haft, men det bara slank ur honom och han ville ju inte att Jonas skulle bli ledsen när han gick.

Gunnar kom iväg för att hämta hem Lars och Lars såg något skeptiskt upp på Gunnar när han berättade att han skulle läsa en saga för dom innan det var dags att sova, men han protesterade inte. När dom kom hem så fick Gunnar tillåtelse att göra iordning choklad och smörgås till dom alla tre innan det var dags att gå och lägga sig.

När dom var klara så dukade Gunnar av medan Lars och Jonas gjorde sig i ordning för sängen. När dom var klara så valde Lars och Jonas ut en saga som Gunnar skulle läsa. Jonas såg förväntansfull ut medan Lars fortfarande såg skeptisk ut när Gunnar började läsa. Men Gunnar läste på ett helt annat sätt nu än vad Lars kom ihåg sen tidigare. Det gjorde honom i början något förvånad, men han var snart inne i sagan och glömde bort allt från tidigare då Gunnar försökt läsa sagor för honom. Jonas såg lycklig ut hela tiden. Det var inte ofta som Lars och Jonas fick några sagor lästa för sig. Lena och Kent tyckte det var jobbigt att läsa sagor, vilket förmodligen berodde på att dom själva inte var så bra på att läsa. Dom hade istället köpt färdiginspelade sagor till barnen. Det hände ibland att dom spelades, men dom hade börjat tröttna då det var samma sagor hela tiden och dom fick sällan några nya.

Till saken hör att dom inte hade särskilt många sagoböcker heller. Det rådde för övrigt brist på böcker överhuvudtaget i deras hem. Dom böcker som Lena och Kent köpt var mest avsedda som utfyllnad i bokhyllor och så och inte därför att böckerna intresserade någon av dom. Även om den sagobok som Gunnar nu läste en saga ur var gammal, så hade Lars glömt bort handlingen och Jonas hade aldrig hört sagan förut. Dom båda barnen satt som ljus på var sin sida om Gunnar när han läste och han lyckades få ett bra flyt i berättelsen så att det inte blev tråkigt någon gång. När han var klar, så var både Lars och Jonas nöjda och kröp ner i sina sängar. Gunnar gjorde sig i ordning även han, då han tänkte åka till museet tidigt dan därpå för att vara där när dom öppnade.