Född dum – Kapitel 8


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Hösten började närma sig sitt slut och snart skulle vintern ta vid. Skolterminen hade kommit en bit in på november och det var nu som alla lärare började planera för de skrivningar och prov som skulle göras innan terminens slut. Dom flesta lärarna brukade göra små egna prov med sina klasser innan det var dags för dom gemensamma proven i både skola och distrikt. Alla lärare var angelägna om att just deras elever skulle klara sig så bra som möjligt. Den främsta anledningen var att proven indirekt också var ett mått på hur duktig man var som lärare och om ens elever totalt misslyckades så kunde det tyda på att man inte skötte sitt arbete. Att misslyckas som lärare hade två avigsidor. Den ena var att man från skolledningen kunde få anmärkningar, vilket inför sina kollegor kunde vara mycket pinsamt. Det andra var att elevernas föräldrar hade en full legal rätt att skylla dom dåliga resultaten på läraren, vilket kunde få än mer obehagliga konsekvenser.

Eivor för sin del, hade fullföljt sina planer och sett till att hennes elever låg väl framme i dom ämnen som hon hade. Hon hade också genomfört små prov och tester som var avsedda att skaffa underlag i en bedömning av Gunnars kunskapsnivå för att få honom förflyttad. Men resultatet av hennes ansträngningar beträffande Gunnar hade slagit helt fel. Till hennes gradvis ökande förtvivlan så hade Gunnar klarat sig bra i jämförelse med sina kamrater. Det gick inte att jämföra honom helt med dom andra eleverna då han många gånger gjorde saker och ting annorlunda, men det gick inte att påstå att det han gjorde var direkt fel.

Som Eivors såg det, så hade Gunnar försatt henne i ett dilemma som hon hade svårt att ta sig ur. Innan så hade hon ganska så hårt ansatt skolans studierektor i sina försök att få Gunnar förflyttad. Studierektorn hade i sin tur från henne velat ha material till stöd för att kunna fatta ett beslut om förflyttning som han såg det, i synnerhet då Gunnars föräldrar troligtvis skulle motsätta sig det. Det som Eivor hade fått fram räckte inte för ett sådant beslut, det insåg hon själv. Det var till och med så att hon skulle kunna bli ifrågasatt beträffande rimligheten i att överhuvudtaget ta upp och driva frågan. Det fanns flera aspekter i det här som lätt skulle kunna vridas så hon kunde komma i mycket dålig dager, det insåg hon. Att som ny lärare i skolan och ganska så snabbt döma ut en elev och kräva förflyttning, kunde med tanke på Gunnars yttre företräden bedömas som starkt förnedrande. Hon hade också en stark misstanke om att hon inte kunde räkna med något stöd från sina kollegor. Det var nog snarare så att många med glädje skulle bidra till att misskreditera henne ytterligare på grund av hennes överlägsna attityd gentemot dom.

Dom här tankarna var fullt realistiska det insåg Eivor, vilket gjort henne mycket bekymrad. Det hade gått så långt att hon inför sig själv börjat skylla på Gunnar för det inträffade. Hennes inställning hade under den sista tiden formats så att hon ansåg att Gunnar i samarbete med sina föräldrar fuskade för att förhindra en förflyttning. Om Eivor hade kunnat tänka klart så skulle hon snabbt inse att det omöjligt kunde vara så. Det var alldeles för många omständigheter som inte gick att förklara genom fusk. Men Eivor tänkte inte klart längre, hennes sinne hade fördunklats och hon sökte enbart förklaringar och ursäkter för att upprätthålla sin auktoritet. Hon kunde inte förmå sig själv att glädjas med Gunnar genom de uppenbara framsteg som han nu nästan dagligen gjorde.

Allt det här hade gjort att Eivor omedvetet antagit en lömsk inställning till Gunnar, vilket var något nytt för henne. Hon hade aldrig förut varit ens i närheten av en liknande situation och skulle nog aldrig någonsin erkänna sig själv som lömsk mot någon elev eller någon annan vilken som helst för den delen. Hon föraktade den typen av människor. Men som sagt, Eivor såg inte klart längre. Hon trodde stenhårt på sig själv och nu mer än någonsin och att allt det hon gjorde var rätt och riktigt. Allt elände berodde enbart på Gunnar och det var han som var orsaken till alla problem. Hon kunde heller inte finna några som helst förmildrande omständigheter som gjort att hon kunnat ha överseende med det inträffade och på något sätt acceptera vad som hänt, Eivor var inte den typen av person.

Även om nu Eivor inte hade riktigt kontroll över situationen, så var hon tillräckligt medveten att inte visa vad som rörde sig inom henne inför andra. Hon kunde fortfarande hålla skenet uppe utan att det märktes. Eivor hade heller inte gett upp försöken att få Gunnar förflyttad, men om han nu genom fusk skulle kunde fortsätta klara kommande skrivningar, så var hon tvungen att lägga om taktik. Den linje som hon nu var inne på gick ut på att avslöja Gunnars fusk på ett sätt som omöjliggjorde fortsatt skolgång i Majbäckskolan. Hon visste inte riktigt hur det skulle gå till än, men hon ansåg att Gunnars förändrade handstil var en indikation och att han förmodligen hade haft någon form av fusklappar till hands under hennes övningar och prov utan att hon ännu upptäckt det. Men som situationen var nu, så var hon var fast besluten att avslöja Gunnar och då helst öppet inför andra.

Om nu Eivor kunde hålla skenet uppe och ignorera Gunnar, så kunde hans klasskamrater inte längre göra det. Redan från den dagen då Gunnar framfört sin uppsats om besöket på konstmuseet så hade en attitydförändring skett i klassen. Gunnar hade i ett slag börjat bli uppmärksammad för i princip allt han tog sig för. Om han gjorde något misstag eller bara uttryckte sig lite konstigt så blev han omedelbart påmind om det i hånfulla ordalag. Och till Gunnars stora besvikelse så kunde han även bli hånad om han gjorde något bra, och då kommenterades ofta hans utseende och annat som var avvikande i hans beteende. Det här sättet att bete sig gentemot honom hade även börjat sprida sig i skolan till andra elever som inte gick i Gunnars klass.

Gunnar var fullständigt oförberedd på sina klasskamraters nya attityd mot honom. Han hade inte upplevt något liknande tidigare och han hade inget försvar. Tidigare så hade han i och för sig blivit retad för sitt utseende och sätt, men det var mer sporadiskt och hade bara handlat om ett fåtal elever som efter ett tag tröttnat och låtit honom vara ifred. Nu verkade det som om någon form av kollektiv höll på att byggas upp med avsikt att misskreditera honom oberoende vad han tog sig för. Gunnar förstod inte vad som höll på att hända, han kunde bara konstatera att hans skolkamrater verkade vara missnöjda med honom. Varför dom var missnöjda med honom förstod han inte heller och han saknade förmåga att analysera den förändring som ägt rum både hos sina skolkamrater och inom honom själv.

Gunnar var fortfarande samma person som förut, men med skillnaden att han hade börjat kunna tänka logiskt som gjort att hans minne blivit användbart på ett helt annat sätt. Att han kunnat börja skriva i en takt som dom andra berodde främst på att han funnit ett nytt sätt att skriva som passade honom bättre än det han från början fått lära sig. Och genom ett uppvaknat intresse för att utnyttja sina nyvunna färdigheter, så hade han automatiskt börjat öva mer än sina klasskamrater, vilket synbart förbättrat hans resultat. Det var också så att i vissa hänseenden så hade Gunnar blivit överlägsen sina klasskamrater, vilket inte sågs med blida ögon och i de fall där han fortfarande hade svårt så fick han tusenfalt igen.

Dom ämnen som Gunnar fortfarande inte klarade av var Engelska och Gymnastik. Teckning som han hade som tillval var också tveksamt, då det nästan enbart bedömdes subjektivt. Gymnastiken var som förut då hans motorik, bollsinne och fysiska förutsättningar var dom samma. Engelskan var och förblev för Gunnar helt hopplös. Den enda synbara förändringen som skett var att han kunde glosorna. Hans lärare hade förvånats över att han skriftligen kunde översätta allt dom gått igenom ord för ord. Det som kunde bli fel var ändelser och olika böjningar av ord, men han klarade inte att få till begripliga meningar när han försökte översätta ett stycke. Dom enda gånger han lyckades med en mening var när den Engelska och Svenska ordföljden var exakt lika. Gunnar kunde heller inte uttala de Engelska orden rätt, det kunde bli hur fel som helst.

Det Gunnar klarade av var att komma ihåg Engelska ord i skrift, han kunde se dom som bilder framför sig så som i glosboken och kunde egentligen bara skriva av utan att egentligen förstå. Men hans bildminne gav honom ingen vägledning om hur orden uttalades eller böjdes och än mindre hur man satte ihop orden till meningar. Det hade hänt att Gunnar blivit direkt utskrattad av sina klasskamrater då han försökt säga någonting på Engelska, vilket inte hänt förut. Innan så hade klassen bara tyckt det varit pinsamt att höra och inte sagt något.

Den enda positiva reaktion Gunnar fått var från lärare i andra ämnen där han visat sin nyvunna talang. Det hade inte varit något överväldigande beröm, dom hade mer blivit förvånande med försiktiga kommentarer i stil med, ”Det här var ju bra Gunnar”, ”Ja men se du kan ju”. Gunnar uppskattade verkligen all sorts beröm och kunde glädjas åt det länge. Även om nu Gunnar var berättigad till ett mycket större erkännande, så fick han det inte. Det fanns en viss skepsis till vad han åstadkom och lärarna kände av den allmänna missbelåtenheten som deras andra elever visade och dom var tyvärr helt enkelt för fega att öppet erkänna att Gunnar gjort riktigt bra ifrån sig.

Så som Gunnars skolgång nu utvecklade sig så var han fortfarande ensam, men han fick inte vara ifred som förut. Det var nästan konstant att han fick glåpord efter sig och det var till och med så, att dom pojkar som innan funnit nöje i att förlöjliga hans utseende på väg till teckningslektionerna hade fått ytterligare vatten på sin kvarn och till och med börjat försöka attackera honom. Gunnar kunde tyvärr inte ge igen, han var helt enkelt inte funtad på det viset, så han försökte hålla sig undan så gott han kunde. Det hade inte gått så långt än att någon utav lärarna uppmärksammat situationen, men det gjorde ont i Gunnars sinne, han var inte samme godmodige Gunnar som förut även om han försökte.

Dom glädjeämnen han hade kvar i skolan, var en nyvunnen insikt om att han kunde klara av sina arbetsuppgifter på ett sätt som han inte kunnat förut och att han ibland kunde få ett visst, även om litet, erkännande för sitt arbete. Gunnar hade förmågan att hänga sig fast vid det positiva och bortse ifrån det negativa även om det nu blivit allt svårare att hantera det allt mer växande missnöjet mot honom. Han kom till skolan varje dag och han hade hittills nästan ingen frånvaro alls. Så även om Gunnar trots allt var en drömmare så hade han blivit mer medveten och numera så kom han inte försent till sina lektioner längre. Också den här märkbara uppryckningen ogillades av hans klasskamrater som såg det mesta som Gunnar gjorde negativt.

Som tur var för Gunnar så hade han konstmuseet att gå till och han hade också fått en vän i Rolf som arbetade där. Gunnar som definitivt inte var lättillgänglig hade börjat släppa lite på sin återhållsamma hållning inför Rolf. På sista tiden så hände det ibland att Rolf kom och satte sig hos Gunnar i hans hörna vid tavlan. Gunnar hade också talat om för Rolf att han tyckte om att vara där just på grund av tavlan. Men Gunnar kunde inte med ord beskriva varför, han förstod det inte riktigt själv.

Rolf tyckte också att tavlan var fin även om han inte kunde förstå hur en pojke i hans ålder kunde finna nöje i att sitta där för sig själv nästan varje dag efter skolan. Även om Rolf inte kunde förstå så kunde han glädjas med Gunnar. För honom så räckte det med att Gunnar var glad, då var även han glad. Rolf fann också nöje i att Gunnar hade börjat visa och berätta lite om olika detaljer han såg i tavlan. Det gjorde att Rolf börjat se med lite andra ögon på tavlan än förut. Rolf som egentligen var ganska ointresserad av konst började så smått bli lite intresserad av Gunnars tavla trots allt, men det berodde framför allt på hans förvåning över att Gunnar kunde få ut så mycket ur tavlan som han berättade om. Han själv kunde bara se tavlan som den var målad, men han hade fått medge att det fanns mer detaljer däri än han från början trott.

Det var nästan som om Gunnar hade blivit en institution på museet och tack vare vänskapen med Rolf, så var det ingen annan ur personalen som störde Gunnar eller på annat sätt försökte göra narr av honom. Dom hade till och med så smått börjat hälsa vänligt på honom, vilket Gunnar uppskattade.

På kvällarna var Gunnar mest hemma numera och läste. Han hade börjat upptäcka biblioteket i skolan i sin jakt på sagoböcker till Lars och Jonas. Gunnar var barnsligt förtjust i sagor och han hade blivit en mycket bra berättare. Han kunde verkligen leva sig in i dom sagor han läste och Lars och Jonas följde villigt med.

Det här sagoläsandet hade snabbt blivit ett måste för dom alla tre och det hade gjort att dom kommit mycket närmre varandra än någonsin tidigare. Det här hade uppmärksammats av deras föräldrar då dom knappt såg av sina barn på kvällarna längre, det var alltid ett fasligt ståhej runt Gunnar jämt. Om inte Lars och Jonas var hos sina lekkamrater och lekte så var dom ute tillsammans med Gunnar. Och var dom inte ute så låg dom alla tre i Lars och Jonas rum på deras madrasser som Gunnar lagt bredvid varandra på golvet och läste sagor. Där kurade dom ihop sig med Gunnar i mitten och med Lars och Jonas på var sin sida om honom. När Lars och Jonas sedan somnat så satt Gunnar i sitt rum och gjorde färdigt sina läxor innan han gick och la sig han med.

Till en början så uppskattade Gunnars föräldrar att få vara i fred, men dom började mer och mer känna sig undanskuffade på något sätt. Som det nu var så skötte barnen sig helt perfekt, men särskilt Lena började sakna att det stojades runt i lägenheten ibland, även Kent kände en viss tomhet. Det hade hänt några gånger att han försökt engagera sig i Lars och Jonas lek, men han hade snart upptäckt att dom inte var intresserade och ibland fått veta att dom hellre ville vara med Gunnar. Kent och Lena pratade inte om det, men det började beröra dom illa att Lars och Jonas tillsynes tappat intresse för dom, dom kom liksom i andra hand, i skymundan. Ingen av barnen tänkte på det här och varför skulle dom göra det när dom hade så roligt ihop.

Det hade även uppmärksammats på Jonas dagis vad han och Lars sysslade med på kvällarna. Jonas som var den mest utåtriktade av alla barnen berättade vitt och brett för alla vilken saga Gunnar hade läst för dom kvällen innan. Personalen tyckte nog att Jonas tog i lite väl mycket, då deras erfarenhet av Gunnar var att han inte kunde läsa så särskilt bra, men det brydde sig Jonas inte om, utan han stod på sig och envisades med att berömma sin bror. Detta i sin tur hade gjort att en del andra barn blivit avundsjuka och börjat att berömma sina syskon med som mycket bättre än Gunnar och ibland så kunde det gå riktigt hett till så att personalen ibland blivit tvungen att gå emellan och lugna ner dom.

Den här eftermiddagen så hade Kent bestämt att han skulle hämta hem barnen från dagis och fritids. Han hade inte behövt göra det då Gunnar var hemma, men han ville göra det i vilket fall som helst. När han hämtat Lars och dom båda kom till dagis för att hämta Jonas så var det ett fasligt liv därinne. Jonas och några andra barn gapade och skrek åt varandra. Jonas var upprörd och skrek värst. En av dom yngre flickorna ur personalen försökte lugna ner barnen och få dom sluta skrika. När dagis föreståndaren till sin förvåning såg att det var Kent som kom för att hämta Jonas, så passade hon på att få en liten pratstund med honom. Hon förklarade för Kent att barnen sedan en tid tillbaka hade börjat med att försöka bräcka varandra i vem som hade bäst storebror och att det hade börjat med att Jonas hela tiden berättat och skrytigt om att Gunnar läste sagor för honom och Lars varje kväll. En del andra barn hade börjat tröttna på Jonas tjat och påstått att det gjorde han inte alls och idag hade några av dom äldre pojkarna retat Jonas med att han ljög och att Gunnar knappt kunde läsa alls.

Britta, som föreståndaren hette, frågade Kent rakt på sak om det låg något i vad Jonas påstod. Hon kände ju Gunnar mycket väl och den erfarenhet hon hade var att han alltid hade varit mycket dålig på att läsa. Hon ville inte såra Gunnar och hade därför aldrig ställt frågan direkt till honom när han kom för att hämta sina bröder.

Kent svarade jakande att Gunnar läste sagor, men han uttryckte det på ett sätt som inte gjorde Gunnar rättvisa. Britta kunde förstå på Kents korta svar att han inte var upplagd för någon vidare diskussion i frågan, så hon fick nöja sig med att bara få bekräftat att Gunnar läste sagor för Lars och Jonas, men hon fick inte reda på hur bra eller på vilket sätt han läste.

När Jonas lugnat ner sig så kom han in till Kent och Lars som väntade på honom i hallen för att han skulle klä på sig så att dom kunde gå hem någon gång.

- ”Pappa, dom säger att Gunnar inte kan läsa, men det kan han visst, eller hur”.

- ”Jovisst kan han”, svarade Kent ointresserat.

- ”DÄR HÖR NI!” Skrek Jonas, som omedelbart vänt om och sprang in till dom andra igen.

- ”Gunnar kan visst läsa och han läser mycket bättre än era bröder och systrar och mamma och pappa med”.

Jonas tog i allt vad han orkade för att tala om och riktigt understryka hur bra Gunnar var. Kent surnade till och for efter Jonas och grabbade tag i hans arm.

- ”Sluta nu, vi skall gå hem!” Sade han strängt.

Han slet med sig Jonas ut i hallen och klädde snabbt på honom för att komma iväg. I rask takt så lämnade Kent dagiset med Lars och Jonas i var sin hand utan att säga hej eller delge någon ytterligare förklaring.

När dom gick vägen hem så skällde Kent ut Jonas för hans uppträdande och talade om för honom att han inte ville veta av att han bar sig illa åt på dagiset. Jonas försökte protestera, men det gjorde bara Kent ännu mer irriterad. Till slut började Jonas gråta och ville inte följa med hem längre. Kent tog tag i Jonas ena arm och började dra honom hem, men Jonas blev alldeles vansinnig och sparkade, slogs och grät. Det var inte så långt kvar hem och Kent var både trött och arg, så han lämnade kvar Jonas skrikande där ute på parkvägen och fortsatte sedan hem med Lars som förstummad och lite chockad inte hade yttrat ett enda ord under hela tiden.

När Kent och Lars kom innanför ytterdörren mötte Lena dem i hallen.

- ”Vad står på? Varför är inte Jonas med?”

Både hon och Gunnar hade hört att det var ett förfärligt liv utanför huset.

- ”Han har burit sig dumt åt på dagis. Så han kan gott stå där ute en stund tills han lugnat ner sig”, svarade Kent argt.

Kent klädde snabbt av Lars även fast han inte behövde det, Lars kunde själv, och körde in honom i hans rum.

- ”Vad har hänt då?” Frågade Lena igen efter en stund.

- ”Jag kan gå ner och hämta honom”, avbröt Gunnar som hade befunnit sig i sitt rum med dörren öppen och hört på.

- ”Låt honom vara”, svarade Kent irriterat, därefter så gick passerade han snabbt förbi Lena och gick in i köket för att lugna ner sig.

Gunnar hejdade sig, men när Lena följde efter Kent in i köket så klädde Gunnar snabbt på sig och smet ut.

Jonas lugnade ner sig och slutade gråta när han fick se Gunnar komma emot honom. Gunnar tog med sig Jonas bort en bit till en parkbänk som lystes upp av en parklampa. Bänken var lite fuktig men dom satte sig där ändå. Gunnar försökte trösta Jonas utan att fråga vad det var som hade hänt. Det var Jonas själv som berättade för Gunnar att dom andra barnen på dagis hade retat honom och att dom sagt att Gunnar inte kunde läsa och att han var dum.

- ”Visst kan du läsa och visst är inte du dum”, snyftade Jonas, samtidigt som han kramade om Gunnar hårt så liten han var.

- ”Det är så klart jag kan läsa, och det är ingen som är dum”, svarade Gunnar uppmuntrande och gav Jonas en vänlig kram tillbaks i försök att trösta honom ändå mer.

Dom satt där på bänken en stund och småpratade innan Gunnar till sist reste sig för att gå hem med Jonas. Jonas hade blivit på bättre humör igen och han hade blivit glad när Gunnar berättat att han hade med sig en ny sagobok hem som dom kunde läsa ur lite senare på kvällen.

När dom kom innanför ytterdörren så meddelade Gunnar lite försiktigt att han hade Jonas med sig hem. Han kunde ana sig till ett litet grymtande från Kent inifrån vardagsrummet, men Lena tittade ut i hallen och sade att det var bra att dom kommit hem och att dom skulle äta om en liten stund. Gunnar tog med sig Lars och Jonas in i sitt rum för att visa den nya sagoboken han tagit med sig hem.

Efter ett tag så kom Lena in till dom för att tala om att maten var klar, men det pratades inte mycket runt matbordet den här kvällen. Kent var sur och Jonas hade inte riktigt hämtat sig efter den behandling som Kent utsatt honom för, så han satt mest och blängde trotsigt på Kent.

Efter maten så tog Gunnar med sig den nya sagoboken och gick in i Lars och Jonas rum. Lars och Jonas gjorde sig i ordning som dom brukade innan dom skulle gå och lägga sig medan Kent och Lena såg förvånat på. Klockan var bara en kvart över sex och dom brukade inte gå och lägga sig så här tidigt. När Jonas var klar kunde han inte låta bli att sticka in huvudet i köket där Kent och Lena fortfarande befann sig.

- ”Gunnar har lovat att läsa en jättelång saga för oss ikväll, så det så”, sade han malligt och sprang tillbaka in i sitt rum till dom andra.

Lena tittade först förvånat på Jonas och sedan på Kent. Hon kunde se att Kent inte alls uppskattade det som Jonas just sagt. Han sade inget, men det stod nu helt klart för henne att det låg mer bakom uppträdandet på dagis än vad Kent tidigare talat om. Kent var inte särskilt pratbar på hela kvällen, vilket gjorde Lena något orolig. Efter Jonas kommentar så hade Kent surt grabbat tag i en tidning och gått in i vardagsrummet för att läsa och se på TV.

Lena som stannade kvar i köket började så skeliga ana ett visst samband mellan Kent och att barnen numera för det mesta bara brydde sig om Gunnar och bara ville vara med honom. Hon ville inte störa Kent med några frågor, då hon tydligt kunde se att han inte var upplagd för någon diskussion. Hon gick emellanåt fram till barnens dörr för att lyssna när Gunnar läste. Hon hade tidigare sett att även Kent ibland stått utanför deras dörr och lyssnat. Nu när hon hörde Gunnar läsa så började hon så smått förstå att Kent inte hade den minsta möjlighet att konkurrera med Gunnar. Han läste och berättade på ett sätt som gjorde att man lätt rycktes med och Kent var dålig på att läsa och gjorde det sällan.

Lena var väl medveten om att Kent liksom hon själv ofta försökte undvika obehagliga situationer som kunde avslöja hur dåliga dom var på att läsa. Även om hon inte direkt tänkt på det tidigare, så var det nu så att Gunnar dagligen påminde dom om deras oförmåga och ju längre tiden gick från det att Gunnar börjat läsa sagor för Lars och Jonas, ju mer markant hade det blivit.

Den kommande skolveckan var lite extra spännande för Gunnars klass. På tisdag så skulle det genomföras ett första skolprov i matematik där alla elever i åttonde klass skulle delta och provet skulle göras gemensamt i skolans aula. Dom skulle även ha ett annat mindre prov i Engelska och Eivor hade därtill lagt in en förberedande övning i samhällskunskap inför ett senare prov där alla åttondeklasser i distriktet skulle delta. Men det som mest upptog klassens intresse var att dom på onsdagen skulle göra ett besök på en skola för förståndshandikappade som Eivor hade arrangerat.

När nu Gunnar var på väg till skolan den där tisdagen så kände han sig väl förberedd och på senare tid så hade han inte haft några som helst svårigheter att följa med i matematikundervisningen. Han kände ingen oro i kroppen som han alltid annars hade gjort. För första gången i sitt liv så kände han en positiv nyfikenhet i att få genomföra matematikprovet. Det rådde ingen tvekan om att gårdagens samtalsämne i skolan hade varit provet och nästan samtliga elever hade engagerat sig i att förhöra varandra. Många hade även suttit hemma hos varandra på kvällen för att plugga extra. Det märktes även på bussen där Gunnar nu satt, att hans klasskamrater och andra elever som gick i parallellklasser var upptagna av provet.

Numera så fick Gunnar titt som tätt påpekanden om hur dum han var när andra elever från skolan steg på bussen och gick förbi där han som vanligt satt och såg ut genom fönstret. Det hade inte riktigt gått upp för Gunnars klasskamrater och andra hur pass väl Gunnar hängde med i matematik nuförtiden. Eivor hade hittills medvetet dolt hans framsteg. Hon redovisade inte resultat inför klassen längre, istället så delades rättade prov och övningar ut separat till varje elev, så fick dom väl jämföra själva om dom ville och naturligtvis så frågade ingen Gunnar.

Eivor ville heller inte tala om som hon gjort innan, vilka som hade varit bäst för att på så sätt berömma och sporra eleverna att anstränga sig mer. Eleverna fick nu själva hålla reda på vem som varit bäst och hur dom stod sig i förhållande till varandra. Det var nämligen så att Gunnar hade varit bland dom bästa på senare tid och det ville hon absolut inte redovisa inför klassen. Så klassen trodde, trots Gunnars framsteg i andra ämnen, att han var sämst i matematik som vanligt. Han fick heller inga frågor av Eivor numera som kunde avslöja sanningen och när Gunnar själv inte sade någonting så var det bara Eivor som visste hur det egentligen låg till.

Provet som skulle göras var till viss del gemensamt utformat och sammansatt av dom fyra matematiklärarna på högstadiet i Majbäckskolan. För det mesta så var det standardfrågor som tillhörde kursen, men Eivor hade lyckats få dom andra lärarna att acceptera några så kallade utslagsfrågor, för att dom elever som var riktigt duktiga skulle få visa vad dom kunde. Två av frågorna var dessutom av karaktären att dom inte ingick i kursen och heller inte hade behandlats på någon lektion tidigare under terminen. Eivor hade i början fått kritik för det, men hon hade motiverat det hela med att talen var möjliga att lösa genom kreativt tänkande baserat på vad dom tidigare lärt sig, vilket hon då ansåg också borde premieras. Hennes baktanke var förstås att avslöja Gunnar, genom att det inte fanns några som helst möjligheter för honom att förbereda sig på denna typ av tal. Hon hade också medvetet försökt formulera sina frågor så att dom inte liknade dom tal som fanns i deras läroböcker, i syfte att ytterligare villa bort Gunnar.

Hela dagen innan provet så var det en febril aktivitet bland alla åttondeklassare i skolan, det var bara Gunnar som gick för sig själv precis som vanligt, han satt inte och läste på i sista minuten som dom andra. Även om han också hade sina tankar på provet så såg det inte ut så. Han strövade mest omkring på sitt eget oefterhärmliga sätt tillsynes helt oengagerad inför det förestående provet.

När det var dags så samlades alla eleverna som skulle delta i provet i skolans aula. Eivor tillsammans med dom andra lärarna förklarade dom regler som gällde och att dom som var klara fick avsluta tidigare och gå hem. Dom fick endast ha framme penna och radergummi upplagda på bänkarna. Det som var nytt var att skrivpapper delades ut i samband med provet, det hade Eivor sett till. Det skulle inte få finnas några möjligheter att fuska. När eleverna tagit fram sina pennor och radergummin så skulle väskor stängas och stoppas undan. Om någon trots allt behövde ha något i sin väska under provet, näsduk eller så, så skulle det först begäras om lov hos någon av lärarna som fanns i lokalen, så att dom kunde övervaka att allt gick rätt till.

Eivor var nu extra noga med att hålla reda på Gunnar. Han hade för den skull placerats längst fram och var fullt synlig för dom lärare som satt där upplyfta på ett litet podium för att övervaka provet. I övrigt så var alla andra elever utspridda så att ingen skulle ha någon klasskamrat bredvid sig. Sedan när prov och skrivpapper delats ut till alla så fick dom börja.

Dom allra flesta ögnade igenom provet i sin helhet för att bilda sig en uppfattning om frågorna dom fått innan dom började räkna. Det tog ett tag att gå igenom provet på detta sätt och mot slutet så riktades många förvirrade miner mot lärarna på podiet och dom som gick runt i lokalen. Gunnar som på sedvanligt sätt tog fråga efter fråga utan att gå händelserna i förväg, började omedelbart med att räkna ut det första talet och sedan nästa och nästa. Han hade genom sitt nya sätt att skriva fått upp en hastighet som var väl i klass med dom allra bästa. Han skrev inte slarvigt på något sätt, han tog det lugnt och sansat utan att för den delen söla. Han hade inga problem med att se lösningarna på dom tal som ett efter ett dök upp likt bilder framför honom. Han hade heller inga problem med att ställa upp talen på det sätt han lärt sig. Han behövde heller inte göra några som helst anteckningar vid sidan av, så på det hela taget så flöt det på som om han bara satt där och skrev av någonting med enda paus för att läsa in nästa mening eller nåt sånt.

Ingen förutom Eivor tänkte på hur det gick för Gunnar. Han bara satt där halvlutandes över sin bänk och skrev konstant utan något egentligt synbart uppehåll. Det hela gick i rasande takt och Eivor som satt lite snett framför Gunnar såg hur han arbetade sig igenom sida upp och sida ner. Hon satt där och var både förvånad och arg, hon hade aldrig sett en elev arbeta på det sätt som Gunnar gjorde nu. Dom frågor han en och en tog sig ann, läste han snabbt igenom och började omedelbart därefter skriva ner sin uppställning och svar. Det såg inte ut som om han egentligen tänkte någonting alls. Eivor sökte hela tiden intensivt med blicken, men kunde inte upptäcka någonting otillåtet så som Gunnar satt där och räknade, vilket gjorde henne allt mer missbelåten.

Där Eivor nu satt, så kunde hon följa hur Gunnar tog sig igenom tal efter tal, men hon kunde inte riktigt se hur hans uträkningar såg ut. När Gunnar hade kommit till slutet av provet, så hade han kommit fram till dom tal som Eivor bidragit med. Eivor liksom stelnade till och studerade honom extra noga nu när hon såg att Gunnar börjat läsa den första av hennes frågor.

Gunnar läste igenom frågan på samma sätt som tidigare, vred lite på huvudet samtidigt som han gjorde en kanske något extra lång paus. Men utan att göra några ytterligare grimaser eller ansiktsuttryck som tidigare indikerat att talet var svårare eller alltför svårt, så satte han igång att skriva. Eivor såg först förnöjsamt på då Gunnar för några sekunder stannade upp och vred på huvudet, men blev desto mer besviken och frustrerad då han strax efter fortsatte sitt skrivande. Dom följde talen klarade Gunnar av på samma sätt.

Dom enda tal som Gunnar nu hade kvar var dom två sista avslutande frågorna utanför kursen som Eivor hade lagt till. Eivor såg spänt på när Gunnar började läsa igenom den första frågan. Han läste den som han gjort med alla dom andra innan, men stannade sedan upp. Eivor satt som i spjärn och höll andan för sig själv. Gunnar rätade nu på sig för första gången och ett fånigt leende började så sakteliga sprida sig över hela hans ansikte. Eivor visste inte riktigt vad hon skulle tro, den här sortens grimas hade hon inte sett förut. Eivor var nu så inne i Gunnars förehavanden att hon omedvetet inte längre diskret studera honom som förut, utan istället tvärt om, så satt hon där stelt och stirrade rakt på honom.

Gunnar märkte ingenting, han såg andra saker framför sig. Talet som han inte sett förut och som han heller inte hade några referenser till, hade gjort att han började tänka igenom saker och ting på ett annorlunda vis och som alltid när Gunnar var ute på upptäcktsfärd i sina tankar och fantasier så hade han inte så mycket kontroll över sin omgivning. Dom bilder Gunnar kunde se framför sig erbjöd flera sätt att lösa frågan. I det här fallet så hade han igen inlärd referens som han skulle använda sig av, nu verkade det vara helt fritt fram att utnyttja dom resurser han hade inom sig. Så när Gunnar såg framför sig vilka möjligheter han hade så kunde han inte låta bli att le med hela ansiktet. Han satt där lugnt och förnöjsamt en stund, tillsynes dagdrömmande, och efter en liten stund, som inte ens varade en minut, så satte han igång att skriva ner den logik som han såg gav svaret på frågan.

Eivor satt och stirrade på ett för henne helt onormalt sätt, vilket uppmärksammades av dom andra lärarna. Dom såg alla tre att hon stirrade på Gunnar som satt och småflinade för sig själv, tillsynes helt frånvarande. Alla tre undrade vad som var på gång, men ingen ville gå fram till Eivor och fråga då det inte var med blida ögon hon så intensivt betraktade Gunnar.

Gunnar löste den sista frågan på samma sätt som den föregående, vilket inte gjorde Eivors humör bättre. Därefter reste han sig, gick fram till podiet och lämnade in sitt prov till Eivor som fortfarande inte hämtat sig. Gunnar märkte inte Eivors ilskna blickar, han bara strålade av lycka för att det hade gått så bra med provet och allting. Efter att ha lämnat in sitt prov så gick han tillbaka till sin bänk, stoppade ner sin penna och radergummi i väskan och lämnade lugnt aulan genom att tyst stänga dörren efter sig. Gunnar var så glad att han inte hade en tanke på att se sig omkring innan han lämnade aulan, han var så fullt engagerad i sin egen lycka att han inte hade en tanke på dom andra.

Om Gunnar hade varit mer medveten, så skulle han ha upptäckt att han var först klar med provet av alla och att han var klar redan innan halva den disponibla tiden var avverkad. Dom flesta andra eleverna hade inte ens hunnit med hälften av sina prov än. All aktivitet i lokalen hade stannat av när Gunnar rest sig upp ur sin bänk och samtliga lärare och elever hade storögt följt den storvuxne, oformlige, leende ynglingen med blicken på hans väg fram till podiet och sedan tillbaka och ut ur lokalen.

Gunnar kände sig mer än nöjd. Nu slutade han skolan tidigare än han trott och kunde göra vad han ville resten av dagen.