Född dum – Kapitel 9


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Gunnar gick raka vägen till tunnelbanan för att åka in till konstmuseet. Han hade mer tid på sig nu innan han måste hem och hämta hem Lars och Jonas från fritids och dagis. Han var strålande glad hela vägen in till museet och det var till och med så att personalen på museet kunde se att något speciellt hade hänt. Gunnar gick först en vända runt museet för att se om han kunde få tag i Rolf någonstans. Gunnar som egentligen aldrig brukade berätta om sitt skolarbete, om han inte var tvungen förstås, ville nu verkligen dela med sig av sin glädje till Rolf. Gunnar gick runt ett tag, men han kunde inte hitta Rolf någonstans. Han ville heller inte fråga någon annan var Rolf höll hus, det tyckte han var lite onödigt. Det passade Gunnar bättre om dom bara liksom stötte på varandra som dom brukade emellanåt.

När han nu inte kunde hitta Rolf så gick han vidare till sin hörna. När han kom fram till hallen så stod han där ett tag och beundrade sin tavla. Det var något som var annorlunda med tavlan idag. Efter att ha stått stilla och tittat på tavlan ett tag, så ställde Gunnar ifrån sig sin skolväska och tog av sig sin jacka som han lade ifrån sig på bänken. Gunnar var helt fascinerad, det såg ut som om tavlan verkligen levde. Det lustiga var att solen, som sjönk allt längre och längre ner i horisonten ju mer man närmade sig vinter, jul och nyår, hade kommit i ett sådant läge att den lyste rakt in genom ett fönster i trapphuset och in i hallen, så att en ganska så stark solstråle lyste upp tavlan lite snett från sidan. Solen hade hittat ett hål i det ganska så tjocka molntäcket, vilket gjorde att omgivningen, som inte lystes upp av solen, blev ganska så dov och mörk. Den belysning som fanns i hallen var svag i jämförelse med solstrålen som nu lyste upp tavlan likt en strålkastare. Detta hade till följd att tavlan lyste upp hallen istället för den omgivande belysningen. Men ingen strålkastare i världen hade kunnat producera det ljus som nu lyste upp Gunnars tavla. När solen stod så här lågt på himlen så började solljuset få en allt mer rödgul ton, vilket gjorde att tavlans färgsättning nästan ändrades helt. Det infallande solljuset färgades och lyftes fram av tavlans alla små färgklickar, som sen varsamt smekande fyllde hallen med ljus.

Gunnar nästan tappade andan. Det mest framträdande trädet i tavlans mitt i bakkant på ängen hade helt plötsligt fått ett liv som han inte tidigare sett. Trädet som annars var mest grått och hade få gröna blad, stod nu och riktigt lyste där rakt framför honom. Det var som om motivet i tavlan hade lyfts ut ur sin ram och svävade fritt, det blev ett djup i tavlan som var helt otroligt. Gunnar bara stod där och stirrade med det lyckligaste leende han kunde producera. Han såg att också dom andra träden i tavlans bakgrund påverkades av solljuset. Stigen in i skogen gick nu än mer rakt in och försvann bakom väggen tycktes det. Den lilla gläntan inne bland träden framträdde nu än mer klart och även himlen med moln och den fågel som cirklade runt högt över alltihopa tycktes ha fått ett annat liv. Och i takt med molnens läge på himlen utanför och att solen var på väg ner så förändrades utstrålningen från tavlan hela tiden, den verkligen levde.

Det här var för Gunnar något helt fantastiskt och han bara sög i sig alla detaljer vart efter dom uppenbarade sig inför honom. Var enda liten kvist och vart enda litet strå på ängen var hans. Tavlan för Gunnar var ingen tavla på en vägg längre, den fyllde hela hans synfält, den till och med omslöt honom. Gunnar hade på något sätt mentalt tagit steget in i den värld som tavlan återgav och omgivningen på museet, hallen och väggen där tavlan hängde, var som helt bortkopplat. Dom andra som besökte museet den här dagen och passerade hallen där Gunnar befann sig, fick bevittna en besynnerlig syn. Gunnar riktigt levde med i allt han företog sig i den värld där han nu befann sig. Han satt visserligen, eller rättare sagt höll till vid bänken där han brukade sitta. Men alla muskler i hans kropp arbetade intensivt, ungefär på samma sätt som när man drömmer. Det var bara det att Gunnars uttryck för vad han kände och upplevde inte var så särskilt diskreta.

Flera som passerat och uppmärksammat Gunnar hade rapporterat till några vakter dom stött på att det satt en storvuxen pojke i en hall som bar sig mycket underligt åt. Personalen förstod genast att det var Gunnar dom träffat på, men det hade inkommit klagomål från flera besökare, så nu tyckte dom att dom måste göra något även fast dom visste att Gunnar var harmlös. Åtgärden fick bli den enklast möjliga, att ringa upp Rolf som befann sig i en verkstad i en annan del av museet.

Först tyckte Rolf att dom skulle låta Gunnar vara ifred och att det inte gjorde så mycket om någon sur gammal tant klagade någon gång. Men när Rolf fick höra att det var flera som hade uppmärksammat Gunnar och inte bara gamla tanter, så blev han nyfiken och lovade komma. Det tog ett tag för Rolf att ta sig till hallen där Gunnar höll till, men när han kom dit så hade inget i Gunnars beteende förändrats. Även om solen nu hade gått ner så lågt att den inte lyste in på tavlan på samma sätt längre, så hade Gunnar förmågan att i sitt inre fortfarande kunna ha kvar det bildspel han sett framför sig.

Rolf satte sig ner hos Gunnar som inte märkte att Rolf var där. Rolf klappade lite försiktigt Gunnar på hans ena knä för att påkalla uppmärksamhet, samtidigt som han började prata vänligt med honom. Det tog en liten stund innan Gunnar blev medveten om att Rolf fanns där bredvid honom.

- ”Hej Gunnar, hur är det?” Hörde han Rolf vänligt fråga.

- ”Hej”, svarade Gunnar lite förlägen då han inte märkt Rolf innan nu.

Gunnar tyckte det var förargligt att han inte hälsat på Rolf när han kom och han förstod att Rolf måste ha setat där en stund bredvid honom på bänken.

- ”Ursäkta, jag såg inte att du var här”, la Gunnar till strax efter.

- ”Det gör inget”, svarade Rolf snällt då han vant sig vid hur Gunnar kunde vara ibland.

- ”Jaså, du har vägarna förbi igen”, fortsatte Rolf.

Rolf ville inte tala om för Gunnar att han blivit ditkallad av dom andra i personalen och även om en del människor blivit irriterade av att se Gunnar dagdrömma där i hallen, så tyckte han att Gunnar hade mer rätt än dom att befinna sig där. Rolf hade aldrig träffat på någon som verkligen uppskattade en målning som Gunnar gjorde. Visserligen så hade Rolf träffat på många framstående konstälskare i sina dagar, men hade inget speciellt till övers med dom. I Rolfs ögon så handlade det bara om fisförnäma, malliga, överklassmänniskor som hade för mycket pengar som dom inte visste vad dom skulle göra med. Dom var som Rolf brukade kalla dom, konstgjorda människor.

Efter det vanliga småpratet så berättade Gunnar för Rolf om tavlan när han kom dit. Rolf kunde höra på Gunnar att det måste ha varit något alldeles extra och matematikprovet hade Gunnar nu helt glömt bort. Även om Gunnar pratade i samma lugna sävliga tempo som alltid, så förstod Rolf i sättet han beskrev tavlan på att något utöver det vanliga hade hänt. Som Gunnar beskrev det så lät det helt otroligt, men Rolf hade lärt sig att Gunnar inte ljög eller hittade på saker. Sade han att det var så, så hade han upplevt det så, och även om Rolf inte kunde uppleva saker på samma sätt som Gunnar, så trodde han på vad Gunnar sade.

- ”Säger du det, tror du att det beror på solen?” Svarade Rolf eftertänksamt.

Gunnar nickade jakande. Han hade förstått att hela fenomenet hade med solljuset att göra. Han hade också uppfattat att dom förändringar i ljuset som konstant ägde rum fick till effekt att göra tavlan mer levande än tidigare. Dom satt och pratade länge med Gunnar som försökte beskriva och berätta om händelseförloppet med tavlan.

- ”Hör du! Nu har vi suttit och pratat så länge att jag blivit kaffetörstig och det har blivit sent. Vad säger du, hinner vi med en fika i cafeterian innan du måste åka hem? Jag bjuder”, sade Rolf efter ett tag.

- ”Ja tack, det vill jag gärna”, svarade Gunnar glatt.

Gunnar plockade ihop sina saker och sedan gick dom båda i maklig takt bort till cafeterian.

- ”Vad vill du ha för något till kaffet Gunnar?” Frågade Rolf.

- ”Jag vet inte riktigt”.

- ”Du, ta en sån där bakelse vet jag, dom är jättegoda. Jag tänker i alla fall ta en”.

Gunnar lyste upp som bara han kunde göra ibland.

- ”Ja tack, jättegärna”, svarade Gunnar lyckligt.

Det var inte så mycket folk, så det fanns ett bord ledigt vid ett fönster. Där slog dom sig ner och småpratade tyst samtidigt som dom tryckte i sig var sin bakelse med god aptit. Många andra i cafeterian såg bort åt det håll där Gunnar och Rolf satt. Flera kände igen den underlige pojken som burit sig så konstigt åt och nu var han nästan på allas läppar när dom såg honom sittandes där i godan ro med bakelse och kaffe tillsammans med en ur museets personal.

När dom ätit upp sina bakelser och druckit ur sitt kaffe så var det dags för Gunnar att ge sig av hemåt igen. Han tackade Rolf så mycket för fikat och därefter så gav han sig av. Gunnars nya upplevelse med tavlan hade gjort att han helt glömt av att berätta för Rolf om sitt matematikprov i skolan. Även om Gunnar gladde sig mycket åt att ha klarat sitt prov så bra, så hade det kommit i skymundan efter hans upplevelser på museet den här dagen. Det hade hänt så mycket positivt den här dan så Gunnar kunde inte låta bli att sitta och le hela vägen hem. Han tänkte på morgondagen vilken han såg fram emot. Dom skulle åka till en skola för förståndshandikappade inte särskilt långtifrån där Gunnar bodde. Den här skolan hade Eivor valt ut med största omsorg, just med tanke på Gunnar.

Gunnars klass skulle få följa och vara tillsammans med dom andra eleverna under en hel skoldag och fungera både som deras kamrater och i viss mån även personliga handledare. Tanken var att det skulle lottas ut vem som skulle vara tillsammans med vem. Dom skulle börja tidigt på morgonen och alla elever skulle ta sig till och från den här handikappskolan själva. För Gunnar var det inga problem alls att ta sig dit. Han behövde bara fortsätta med bussen förbi tunnelbanestationen där han brukade byta och åka några hållplatser till, där bussen stannade vid en hållplats alldeles utanför skolan.

Gunnar kom hem i tid med Lars och Jonas som han skulle. Han skulle ha velat berätta för sina föräldrar om matematikprovet, men det blev inte av. Han märkte att Kent var på dåligt humör utan att förstå varför. Att försöka fråga låg inte för Gunnar och han ville inte störa. Både Lena och Kent visste att Gunnar skulle ha matematikprov i skolan idag, men ingen av dom verkade intresserade av hur det gått. I och för sig så gjorde det inte Gunnar något för så hade det ju alltid varit och han var inte ledsen för det.

På morgonen var Gunnar uppe lite tidigare än vanligt. Jonas kom också upp så fort han hörde att Gunnar var uppe. Dom åt frukost ihop som vanligt och Jonas frågade varför Gunnar var uppe så tidigt. Gunnar försökte förklara att han skulle åka till en annan skola idag och att dom började tidigare där än i hans vanliga skola. Han fick också försöka förklara vad det var för skola och vad han skulle göra där. Gunnar lyckades förklara så att Jonas blev nöjd, men det här med förståndshandikapp begrep han inte, och det gjorde inte Gunnar heller om man ska vara ärlig. Visserligen hade Eivor noga gått igenom vad det var för skola och vad dom skulle göra där, men trots det så förstod Gunnar ändå inte vad det här med förståndshandikapp innebar.

Gunnar hade inga problem med att komma ihåg de förklaringar Eivor hade diskuterat med dom i klassen, men för honom så gav det inga ledtrådar vad förståndshandikapp var för något. Att en del barn och ungdomar inte kunde lika mycket som andra, det hade han inga svårigheter att förstå, men var kom handikapp in i bilden någonstans? Gunnar visste mycket väl vad handikapp var, som när någon saknade armar eller ben till exempel, det var inga problem att förstå, men att vara förståndshandikappad, det var ett mycket mer diffust begrepp. Han hade visserligen sett barn som såg annorlunda ut och som ibland beskrevs så ”förståndshandikappade”, men han hade också hört samma barn kallas för dumskallar, idioter och andra sortens öknamn. Gunnar blev också kallad för dumskalle, idiot och så ibland, men han kunde inte förstå skillnaden. Gunnar tänkte inte så mycket på det, men med hans utseende och sätt att bli bemött och behandlad på, så skulle även han kunna beskrivas som förståndshandikappad utefter samma premisser.

Det fanns flera saker som Eivor hade sagt som Gunnar inte förstod, som att ett förståndshandikapp betydde att personen i fråga inte var lika intelligent som normala människor och att dom inte kunde lära sig saker som andra normala människor kunde. Det var mycket som Gunnar inte förstod av det Eivor berättat, men trots det så tyckte han att det skulle bli roligt att besöka skolan ändå.

Gunnar tillsammans med några av sina klasskamrater som åkte med samma buss kom fram i god tid till Bodalskolan, som skolan hette. Men även om hans klasskamrater åkte med samma buss så åkte dom inte tillsammans. Gunnar satt för sig själv som vanligt, men dom retades inte med honom nu i alla fall. Dom tittade bara konstigt på honom utan att säga någonting, dom hälsade inte ens. I och för sig så var det inget ovanligt i det, det var sällan som hans klasskamrater hälsade på honom i vilket fall som helst. Men där dom satt så pratade dom desto mer om honom och särskilt nu.

Dom hade alla sett och följt Gunnar leende gå ut ur aulan efter matematikprovet innan ens halva tiden gått. Dom hade sett honom lämna in sitt prov, men betydde det att han redan var klar och hade klarat provet? Det visste dom inte och ingen ville fråga. Men i så fall om han inte var klar, varför gick han? Och varför hade han sett så glad ut?

Det hade aldrig hänt förut att Gunnar lämnat en skrivning innan tiden gått ut. Dom hade också uppmärksammat Eivors sammanbitna min och ilskna blickar i riktning mot Gunnar, vilket dom heller inte riktigt förstod. Det hade diskuterats en hel del om Gunnar efter provet och det hade inte varit den glada stämning som det brukade vara när dom försökte jämföra med varandra och på den vägen försöka komma fram till hur många rätt dom hade. Gunnar hade på något sätt lagt en skugga över hela skrivningen. Dom begrep inte riktigt vad som hade hänt och som det nu var, så ville definitivt ingen ta kontakt med Gunnar och fråga.

När dom klev av bussen så gick alla direkt in genom grindarna till Bodalskolans skolgård, som bara låg några meter ifrån busshållplatsen. Eivor hade angivit en sal i skolan där dom skulle samlas. Gunnars klasskamrater begav sig snabbt dit med Gunnar långsamt släpandes efter sig. Medan Gunnars klasskamrater i snabb takt gick rakt över skolgården för att ta sig till lokalen dit där dom skulle samlas, så gick Gunnar lite mer för sig själv som han brukade när det fanns något nytt att se.

Bodalskolan låg mycket vackert inbäddad i en skogsdunge med parkmark runt omkring. Visserligen så var det ett högt staket runt hela skolområdet men det störde inte intrycket särskilt mycket. Vädret var inte det bästa men det regnade i alla fall inte och det var heller inte särskilt kallt. Det fanns en stor vit byggnad med flera små andra byggnader utspridda runt det inhägnade området. Till viss del så påminde det honom om hans egen skola. Skolgården var ungefär likadan, det enda var väl att den här skolan inte alls var lika gammal som hans.

Gunnar hade avvikit lite bakom sina klasskamrater och gick nu lite i kanten av skolgården, medan hans kamrater raskt passerade skolgården och in i den stora vita byggnaden. Att visa sig så framfusig och rakt på sak som sina kamrater hade Gunnar svårt för. Där Gunnar nu gick så uppmärksammade han andra barn där ute på skolgården som förmodligen var elever i skolan, men det var inga som såg särskilt konstiga ut eller saknade varken armar eller ben. I Gunnars ögon så såg dom precis likadana ut som hans klasskamrater, han kunde i vilket fall som helst inte se någon skillnad alls.

När Gunnar närmade sig entrén där han skulle gå in så hade många fler barn från skolan samlats där ute på gården. När han gick förbi några pojkar så hörde han att dom hälsade vänligt på honom. Gunnar stannade upp något och hälsade tillbaka lite blygt. Innan han hunnit fortsätta så var det en av dom mindre pojkarna som frågade om han var en av dom elever som skulle besöka dom idag. Gunnar svarade ja lite tyst och nickade. Den lille pojken fortsatte att prata med Gunnar och frågade om allt möjligt och Gunnar svarade artigt. Även dom andra pojkarna började prata med Gunnar och efter en stund så började blygheten hos Gunnar att släppa något och utbyttes istället mot nyfikenhet. Han hade aldrig varit med om att några jämnåriga pojkar ville prata med honom.

När dom stod där och pratade om än det ena än det andra och jämförde varandras skolor, så passerade flera av Gunnars klasskamrater på väg in till deras mötessal.

- ”Titta, där står Gunnar. Han har redan funnit sina jämlikar”, försökte dom skämta tyst och lite i smyg hånle mot honom.

Varken Gunnar eller dom andra pojkarna lade märke till Gunnars klasskamrater när dom passerade. Den ängslan Gunnar haft inför att prata med jämnåriga ungdomar började så smått släppa och han började tycka det var roligt att prata med dom här pojkarna. Han tänkte inte alls på att dom förmodligen var elever i en skola för förståndshandikappade. För Gunnar så var och betedde dom sig som helt normala människor vilka som helst. Det enda som inte var normalt och udda var att dom pratade med honom.

Samtidigt som dom stod där och pratade så presenterade dom sig för varandra. Den lille pojken som pratade så mycket hette Nils. En något större pojke som stod bredvid Nils hette Arne. En lång smal pojke, nästan lika lång som Gunnar, hette Henry. Och till sist så var där en pojke som var något kraftigare än Henry som hette Lars. Ingen av dom här pojkarna såg konstiga ut på något sätt. Den ende i församlingen som kunde sägas ha ett avvikande utseende var Gunnar. Men det liksom spelade ingen roll, ingen av dom tänkte på det.

Den lille pojken Nils, som föresten kallades för Nisse av sina kamrater, pratade nästan konstant. Han var ett år yngre än Gunnar och dom andra men gick ändå i samma klass som dom. Klassindelningen var inte så strikt åldersfixerad i den här skolan vilket Gunnar tyckte var lite underligt, men han frågade inte. Arne var den som mest verkade gå ihop med Nisse. Han pratade i mer normal takt och försökte sticka emellan då Nisse någon gång då och då måste hämta andan. Henry och Lars var mer tillbakadragna, nästan som Gunnar själv. Gunnar kunde höra att Henry inte pratade likadant som dom andra och han själv. Det gick långsammare och var lite sluddrigt på något sätt. Gunnar hade i början lite svårt att höra vad han sade, men efter ett tag så gick det bättre.

Lars som också kallades Lasse, stammade. I början så stod han tyst och hörde på medan dom andra pratade och det tog en stund innan han öppnade munnen. Lasses stamning var svår och han hade uppenbara problem att i början få fram vad han ville säga. Men till Gunnars förvåning så var det ingen av dom andra som retades, skyndade på eller försökte hjälpa honom med vad han försökte säga. Dom stod på ett naturligt sätt och väntade ut Lasse tills han var klar med det han ville få sagt. Till och med Nisse var tyst när Lasse ville prata. Gunnar hade heller inga problem med Lasses stamning då det låg i hans natur att ta god tid på sig och han anpassade sig snabbt till dom andras sätt att bemöta Lars.

Även om nu Gunnar inte tänkte på det, så förvånande det honom att dom här pojkarna behandlade honom och pratade med honom på ett sätt som hans klasskamrater gjorde med varandra. Det verkade som om han kunde prata om vad som helst med dom här pojkarna och Gunnar tyckte det var roligt.

Efter ett tag så hade alla Gunnars klasskamrater samlats tillsammans med Eivor och några andra lärare från Bodalskolan i den lokal där dom bestämt att dom skulle mötas. Eivor samlade in sina elever lite innan det skulle ringa in till dagens första lektion då hon märkte att Gunnar saknades.

- ”Är det någon som sett Gunnar?” Frågade hon klassen.

- ”Jag såg honom stå och prata med några killar nere på gården när jag kom”, sade någon.

- ”Jag såg honom också där”, sade en annan.

- ”Han stod inte långt från entrén där vi gick in”, sade en tredje.

Eivor kunde se att det fnissades lite ibland sina elever och hon kunde inte låta bli att le lite för sig själv.

- ”Jag går ut och ser efter. Han är förmodligen kvar därute och har glömt bort tiden eller vart vi ska träffas som vanligt”, sade hon till dom andra lärarna.

Att hon lade till det där om att glömma bort tiden som vanligt var inte riktigt sant, Numera så kom Gunnar sällan försent och om han gjorde det så fanns oftast ett giltigt skäl för det. Men Eivors avsikter här var inte att ursäkta Gunnar på något sätt, utan istället så ville hon misskreditera Gunnar inför dom andra lärarna för att på så sätt försöka påvisa och uppmärksamma att han mer passade in bland deras elever än hennes. H

Hon gick ut och fann mycket riktigt Gunnar utanför entrén på skolgården fortfarande i samtal med dom fyra pojkarna från skolan. När Eivor såg att Gunnar var tillsammans med andra av skolans barn så ville hon inte gå fram till Gunnar, utan istället så ropade hon honom till sig från entrétrappan. Gunnar skildes snabbt från sina nyvunna vänner och skyndade bort till Eivor. Eivor var nyfiken och frågade Gunnar i stram ton vad det där var för några.

- ”Dom går här i skolan”, svarade Gunnar plikttroget.

- ”Jaha, känner du dom?” Frågade Eivor.

- ”Nej, jag träffade dom på gården när jag skulle gå in”, försökte Gunnar förklara.

Eivor frågade inget mer, men hon tänkte att det tydligen redan från början skulle märkas att det var här Gunnar hörde hemma.

När Eivor kom tillbaka med Gunnar så samlades klassen för en kort information där dom andra lärarna berättade en del om skolan och var dom befann sig någonstans. Tillsammans med Eivor så hade dom beslutat sig för att dela upp Eivors elever med elever från tre klasser i Bodalskolan, för då stämde elevantalet så att var och en fick arbeta ihop med en annan elev från den andra skolan. Och för att göra det lite mer spännande så hade dom bestämt att när klassuppdelningen var klar, så skulle det därefter lottas om vem som skulle sitta tillsammans med vem under dagens lektioner.

Det tyckte alla lät spännande och det hördes ett ljudligt sorl som tecken på att förslaget gillades. Dom klasser som valts ut från Bodalskolan bestod av jämnåriga elever, med den skillnaden att åldern kunde variera något. En del var ett år äldre och några andra var ett år yngre. Klassindelningen i den här skolan var mer inriktad på deras så kallade handikapp än ålder. Lärarna förklarade också att man på skolan inte såg det som om eleverna hade ett handikapp, man uttryckte det istället som att deras elever behövde extra undervisning och behövde öva mer än andra. Klasserna i den här skolan hade lite olika inriktning beroende på vad eleverna behövde träna extra på.

När Eivors klass delats upp i tre grupper så gick varje grupp med var sin lärare till deras klassrum för att träffa den andra klassens elever. Eivor följde med en grupp för att sedan alternera mellan grupperna och dom olika klasserna. Till att börja med så valde Eivor att inte följa med Gunnars grupp.

Gruppindelningen hade gått till så att Eivors elever själva fick forma sina egna grupper så att dom inte skulle bli helt ställda och hamna i en grupp utan några nära kamrater. Och vad det i slutändan handlade om var vilken grupp som var minst emot att ha med Gunnar. Det syntes direkt inför dom andra lärarna att Gunnar var helt utanför klassens gemenskap, men dom sade ingenting.

Den grupp som Gunnar hamnade i leddes av en ung kvinnlig lärare som hette Louise. Hon var käck och pratsam och Gunnar var glad att ha hamnat i hennes grupp. Dom andra två lärarna var män, båda äldre än Louise och verkade inte riktigt lika pigga och engagerade som Louise. Gunnar följde sin grupp en bit efter som vanligt. Han gick och funderade på om Nils, Arne, Henry och Lars gick i den klass han skulle till.

Efter en liten stund så var dom framme vid Louise klassrum. Alla gick in och blev hänvisade att ställa sig där framme invid väggen en bit bakom katedern. Dom andra eleverna hade redan gått in och satt på sina platser. Gunnar som kom in sist i klassrummet lyckades hamnade stående framför dom andra invid dörren. Louise stängde dörren, gick fram till katedern och hälsade sina besökare vänligt välkomna. Gunnar såg sig om för att se om Nils, Arne, Henry eller Lars fanns där, men det gjorde dom inte. Uppenbarligen så gick dom inte i den här klassen.

När Louise förklarat hur lottningen skulle gå till, vem som skulle sitta tillsammans med vem, så var det dags att börja. Louise klass hade gjort iordning så att det fanns en extra stol vid varje bänk där dom satt. Alla eleverna hade skrivit sitt namn på en lapp som dom sedan vikit ihop och lagt i en skål. Det var nu meningen att Gunnar och hans klasskamrater skulle ta varsin lapp, läsa upp namnet och när denne någon gav sig till känna så skulle den som tog lappen gå och sätta sig där. Louise avsåg att plocka fram eleverna en efter en för att ta en lapp, men innan en lapp drogs så skulle dom presentera sig själva. När sedan lappen var dragen och namnet lästs upp, så skulle personen i fråga resa sig och presentera sig själv. På så sätt var det tänkt att alla skulle presentera sig för varandra.

Louise var pratsam och rolig, och hon gjorde det hela till en lek som alla tycktes uppskatta. Till och med Gunnar och hans klasskamrater tyckte att det skulle bli roligt. Louise började med att fråga sig själv inför alla sina elever vilken hon skulle börja med och efter ett tag så plockade hon fram Tomas som stod i mitten längst fram.

- ”Här har vi en stilig pojke”, sade hon glatt, samtidigt som hon lätt tog tag i hans arm och förde honom intill sig vid katedern.

Tomas rodnade något samtidigt som han log lite blygt. Louise var mycket humoristisk och impulsiv och det hela gjordes med glimten i ögat så att ingen skulle ta illa vid sig. Det småfnissades en del när Louise drog Tomas tätt intill sig och frågade vad han hette.

- ”Tomas Andersson”, svarade Tomas tyst och rodnade lite mer. Det var inte lätt för Tomas. Louise var inte bara ung, hon hade dessutom ett mycket attraktivt yttre som pojkarna tyst hade diskuterat redan innan deras grupp kommit in i hennes klassrum. Hon var nästan i jämnhöjd med Tomas som var något över medellängd i klassen, och hon hade alla de rätta formerna. Även om hon inte var direkt utmanande klädd, så stämde hennes klädstil väl överens med hennes utseende.

Efter att Tomas fått berätta lite om sig själv, så var det dags att dra en lapp.

- ”Då ska vi se vem du ska få vara tillsammans med idag Tomas?” Sade Louise glatt.

Hon sträckte fram skålen med alla lapparna till Tomas och han tog en lapp. Han vecklade upp lappen lite försiktigt. Louise stod fortfarande tätt intill honom och kikade på lappen som Tomas vecklade upp.

- ”Ola!” Ropade Louise högt, så fort hon såg vad som stod på lappen.

Tomas han inte ens öppna munnen för att säga namnet innan Louise hade sagt det. Louise tyckte själv att det här var jätteroligt och hon var lika engagerad och spänd som alla andra.

Ola ställde sig glatt upp i sin bänk och presenterade sig själv. Därefter så vinkade han till sig Tomas som gick ner till honom och satte sig bredvid. På det här viset så fortsatte Louise att ta fram elev efter elev i Gunnars klass för att para ihop dom med sina egna. Det fanns ingenting i lottningen som gjorde att pojkar blev ihopparade med pojkar och flickor med flickor, utan det blev en blandning. Och om blev det en pojke och en flicka som parades ihop, så spreds det förtjusta miner runt om i församlingen som Louise inte var sen att utnyttja för att ytterligare lätta upp stämningen.

När det nu var Louise som valde ut vem som skulle komma härnäst för att ta en lapp så hamnade Gunnar inte sist i kön som han brukade göra när det gällde att väljas ut till något. Eftersom Gunnar var utan jämförelse störst i sin grupp och såg annorlunda ut, så gick Louise bort till Gunnar och stack sin arm under hans och bad honom föra henne till katedern. Louise hade uppmärksammat Gunnar så fort hon fick syn på honom och hon hade snabbt förstått att han var utanför klassens gemenskap, vilket förmodligen berodde på hans avvikande utseende och sätt. Hon hade också blivit mycket nyfiken på Gunnar när hon vid samlingen hörde att han stod ute på skolgården och pratade med några av skolans elever. Hon brydde sig inte om det Eivor sagt att han alltid kom försent och så, utan Louise baserade istället sina bedömningar utifrån sina egna erfarenheter. Hon visste inte riktigt hur hon skulle behandla Gunnar inför dom andra, men hon förstod att hon måste ta det varlig.

Gunnar blev även han generad av att ha Louise så tätt inpå sig, men han hade sett hur det hela hade gått till och han försökte göra likadant. Det var i och för sig en lustig syn att se den storvuxne, oformlige ynglingen promenera med den mycket mindre skönheten som Louise faktiskt var. Gunnar förde sig klumpigt och gick med stora steg, medan Louise var mer korrekt i sitt sätt och fick nästan ta två steg när Gunnar tog ett. Men Louise gjorde det på ett sätt som trots allt fick det att se ut som om Gunnar verkligen förde och på ett elegant sätt lämnade av henne vid katedern. Alla i klassrummet var spända på sitt sätt för vad som skulle hända nu. Louise sätt att ta hand om Gunnar hade fått det att verka som om detta var stundens höjdpunkt.

Dom elever i Louise klass som ännu inte blivit ihopparade med någon betraktade Gunnar spänt. Dom flesta såg det nog trots allt som otur om dom skulle råka få Gunnar till partner. Till saken hör att Louise elevers utseende inte skilde sig jämfört med så kallade normalbegåvade barn medan Gunnar avvek ganska så mycket. Det hade heller inte undgått någon att Gunnar stod utanför sina klasskamraters grupp, då ingen pratade med honom och han inte med dom.

Gunnars klasskamrater kände sig som vanligt besvärade när det gällde något som Gunnar skulle göra eller delta i. Dom hade kommit till den här skolan med föreställning om att dom skulle ta hand om och hjälpa dom här eleverna i deras skolarbete under den här dagen. Dom hade blivit något förbryllade av att det var ytterst få som hade ett avvikande utseende som i så fall skulle tyda på ett mentalt handikapp eller så. När nu Gunnar skulle representera deras klass som någon form av handledare och stöd för dessa då ”mindre vetande”, så tyckte dom att det hela blev ytterst pinsamt då han så som det verkade såg mycket dummare ut än alla andra. Även om Gunnar ibland hade visat att han kunde, så ansåg hans klasskamrater att han fortfarande var dum och ointelligent som han alltid varit och att han säkerligen skulle skämma ut dom allihop återigen.

Efter att Gunnar blygt och fåordigt presenterat sig själv så sträckte Louise värdigt fram skålen med dom lappar som fanns kvar att välja på. Gunnar tog en lapp och vecklade sakta upp den. Alla trodde att han gjorde det för att hålla spänningen uppe, men det var med Gunnars normala sävliga takt. Den här gången så brydde sig Louise inte om att försöka se efter vad som stod på lappen, utan istället så stod hon värdigt kvar vid Gunnar sida och såg ut över klassen. Hon kunde både se och känna av att spänningen var olidlig och hon riktigt njöt av att det tog sån tid för Gunnar att veckla upp lappen. När Gunnar vecklat upp lappen så försökte han vissa den för Louise genom att röra armen i riktning mot henne. Men Louise avvisade och såg med menande blickar upp på Gunnar och ville att han skulle läsa upp namnet på lappen själv. Gunnar tvekade något men förstod vad Louise menade och drog sakta lappen till sig igen. Hållandes lappen i maghöjd så tittade han ner och läste namnet som stod skrivet där.

- ”Eva”, sade han tyst.

Gunnar började inte tänka förrän efter han hört sig själv säga namnet. Men Eva, tänkte han, det är ju en flicka? Gunnar blev nervös då han knappt pratat med någon flicka i hans ålder förut. Han hade inte ens börjat tänka på flickor än och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig.

Det gick ett sus bland Louise elever så fort dom hörde Evas namn läsas upp, dom visste ju vem hon var. Louise nickade förnöjt. Efter en kort stund sträcktes en arm upp bland bänkarna i mitten av salen. Det var en mycket söt flicka som räckte upp handen och ställde sig upp. Nu hördes samma sus som förut, fast nu från Gunnars klasskamrater istället.

Eva var en av Louise utseendemässigt mest framträdande elever med ett liksom henne själv attraktivt yttre och hon visade det också. När Gunnar såg vem som reste sig så visste han inte vad han skulle göra. Eva som var alltigenom sportslig i sitt sätt att vara ville inte se det som hon dragit världens nitlott att bli ihopparad med Gunnar, så hon vinkade honom glatt till sig efter att ha presenterat sig själv som alla andra.

Man kan säga mycket om Gunnar, men även om han var blyg och just nu mycket nervös, samt att han dessutom kände av rödfärgen i ansiktet, så blev han inte rädd. Han var så van vid att bli bortgjord inför andra att han på något sätt inte brydde sig så särskilt mycket längre, så han gick bort till Eva i sin vanliga sävliga stil för att sätta sig. Han till och med hälsade artigt på Eva innan han satte sig ner, vilket en del andra glömt bort att göra.

Det blev ingen tid till något ytterligare prat dom emellan då Louise redan sett ut ett nytt offer att para ihop med någon av de sina. På det här viset flöt det på tills alla Gunnars klasskamrater i gruppen fått en av Louise elever att sitta tillsammans med.

Därefter berättade Louise vad som skulle ske denna speciella något annorlunda dag. Louise och hennes lärarkollegor hade hållit det hemligt så att det skulle bli en överraskning för Louise elever med. I dom lektioner som dom skulle ha tillsammans så var det inlagt små övningar som dom skulle presentera tillsammans med sin partner. Dom skulle äta lunch tillsammans med dom andra klasserna och Louise manade också sina elever att ta väl hand om sina gäster på rasterna samt visa dom runt på skolan. Dagen skulle avslutas med lek och tävlingar som Louise och hennes lärarkollegor hade hittat på. Louise ville inte tala om vad dom skulle tävla i, det fick bli en överraskning till senare.

Den resterande tiden av denna och nästkommande lektionstimma skulle ägnas åt Svenska förklarade Louise. Utan att säga det, så ville Louise att Gunnar och hans klasskamrater skulle få en inblick i hur den här skolan fungerade och vilka ungdomar som gick här. Avsikten var att dom skulle få lära sig mer om Louise elevers handikapp och vilka uttryck det kunde ta sig. Men framför allt så ville man från skolans sida visa att eleverna som gick i den här skolan på alla andra sätt inte skilde sig från andra ungdomar och att deras handikapp inte på något sätt hindrade att kunna umgås och ha roligt tillsammans med vem som helst.