Född dum – Kapitel 10


© Li Sam Writing. All rights reserved.

I Louise klass så hade hennes elever ganska så grava handikapp när det gällde att läsa, skriva och räkna. Dom hade också svårt i många andra ämnen, men det trodde man berodde på att dom inte kunde läsa och skriva tillräckligt bra. Dom här svårigheterna kunde ta sig olika uttryck som att en del blev arga och frustrerade över att dom inte kunde, andra kunde bli helt apatiska och några helt enkelt bara slarvade undan för att slippa. Att man beskrev detta som ett så kallat ”mentalt handikapp”, var något som Louise inte ställde upp på och tog för givet så som många andra gjorde.

Det mentala i det hela kunde mycket väl bero på andra orsaker än en defekt hjärna eller häftigt humör. Och handikappet sen, det behövde inte alls betyda att Louise elever saknade något som andra så kallade normala barn och ungdomar var utrustade med. Både Gunnar och hans klasskamrater hade redan från början fått erfara att man inte alls behövde se annorlunda ut eller bete sig konstig på något sätt för att klassas som mentalt handikappad, vilket många trott. Louise som hade arbetat med dom här ungdomarna under ett par år nu, förstod att inte klassa ner dom för vad dom inte kunde göra. Hon arbetade istället med att bemöta dom som vilka andra ungdomar som helst och uppmuntra och premiera dom för vad dom kunde göra istället. Det hade gett till resultat att stämningen i hennes klass hade blivit avsevärt bättre och det i sin tur hade gett mer tid över att hjälpa eleverna komma över sina svårigheter. Det största problemet som hon själv tyckte, var att nästan samtliga elever saknade tålamod. Hon fick gång på gång försöka förklara att det tar tid att lära sig saker och ting och man måste öva för att till slut lyckas. ”Det går inte att kunna allt med en gång, ingen kan det”, fick hon allt som oftast försöka pränta in i sina elever.

Men även om det ibland verkade eller kanske till och med var hopplöst, så höll hon hela tiden humöret uppe och försökt alltid se något nytt positivt i ett misslyckande. Beroende på hennes sätt att bemöta sina elever, så hade hon kommit mycket nära en del av dom och hon kunde klart se hur olika dom var i förhållande till varandra. Hon hade förstått, trots vad som stod i alla böcker hon läst, att ett mentalt handikapp inte pekade ut en grupp människor som betedde sig likadant. Hon hade också förstått att ett mentalt handikapp inte betydde att man var sjuk på något sätt. Hon hade mer börjat fundera i banorna att samhället kanske inte var så särskilt anpassat för dom som för så många andra.

Trots att Louise elever nu hamnat utanför den snäva ram som avgränsade området normalitet, så hade hon lyckats få sina elever att fungera rätt bra tillsammans ändå, trots alla olikheter. Idén att ta dit en klass från en vanlig skola tyckte hon var mycket bra, det erbjöd ett välkommet avbrott i vardagen och hennes elever hade med stor nyfikenhet sett fram emot den här dagen.

Efter introduktionslotteriet så fortsatte Louise lektionen med att på tavlan bakom sig läsa igenom ett kort stycke rätt upp och ner så som det skulle läsas. Därefter valde hon ut några ord ur stycket som hon skrev upp bredvid, samtidigt som hon ljudade orden. Hon försökte också mer ingående förklara vad orden betydde och hur dom användes i böjd form. Därefter skulle eleverna skriva ner orden i sina skrivböcker för att sedan försöka forma egna meningar där orden dom skrivit upp skulle ingå.

Det här var som rena småskolan för Gunnars klasskamrater, men dom förstod allvaret i det Louise höll på med och dom engagerade sig i arbetet tillsammans med sina nya kamrater. Gunnar som visste vad alla orden betydde och inte hade några problem med stavning längre, blev ändå fascinerad över vad Louise höll på med. Även om han innan trodde att han förstod ett ord, så uppenbarade det sig att han inte riktigt förstått betydelsen fullt ut. Louise vände och vred på orden på alla möjliga sätt för att illustrera vad dom betydde och försöka påvisa när och hur man kunde använda dom.

Eva som nu satt tillsammans med Gunnar var en pigg tjej och hon försökte kommunicera med honom när Louise lade in en paus för att dom skulle hinna skriva av några ord som hon skrivit upp på tavlan. Eva talade om för Gunnar dom ord hon kunde, samtidigt som både hon och Gunnar skrev av det som stod på tavlan på var sitt papper. Gunnar som uppmärksamt följt med Louise på tavlan när hon skrev och förklarade orden hade fått något att tänka på. Han upptäckte att en del saker om vissa ord som Louise tog upp var som små pusselbitar han inte tidigare varit medveten om. Gunnar tolkade numera ord och meningar i ett slags bildformat. Innan så trodde han att han hade bilden för ett ord eller sammanhang klart för sig, men Louise spred hela tiden ut nya pusselbitar som ville tränga sig in emellan där han trodde han redan förstod. Det här engagerade Gunnar och han började använda sig av sitt fantiserande igen, även om inte fullt ut. Han var fortfarande medveten om Evas närvaro, men som alltid när han upptäckt något intressant som stimulerade honom, så släppte hans hämningar och eventuella blyghet.

- ”Vet du, jag trodde jag också kunde dom där orden, men det kunde jag inte” viskade Gunnar till Eva.

Eva blev både förvånad och nyfiken.

- ”Kunde inte du, men du går ju i en vanlig skola?”

Eva var mycket väl medveten om att hon gick i en specialskola och fått veta att barn och ungdomar i vanliga skolor var mycket duktigare än hon och kunde mycket mer. Till viss del så skämdes hon för sitt handikapp när hon vistades bland andra ungdomar än sina kamrater från Bodalskolan, men här, nu, så skämdes hon inte på så sätt att hon blev rädd och inte vågade visa Gunnar vad hon kunde och inte kunde.

- ”Kanske det, men jag har bara fått lära mig att det där ordet ”måste” bara betydde något som var tvunget att ske eller göras”, viskade Gunnar tillbaka och pekade på ordet på Evas lapp som hon skrivit upp.

Gunnar hade lite svårt att förklara vad han menade och Eva förstod inte. Men som det nu var så hade Gunnar gjort henne intresserad och hon ville veta vad han menade. Gunnar hade aldrig behövt förklara sig på det här sättet tidigare och det tog en stund innan han försökte på nytt. Han insåg att han inte kände till några andra ord som direkt förklarade ordet måste och utan att tänka alltför länge på det, så började Gunnar berätta om dom bilder han relaterade ordet till.

- ”Innan så trodde jag att måste var ett bestämt och kallt ord som en kall mörk vinternatt med en liten varm stuga med levande ljus i fönstren. Den lilla stugan fanns där ensam och helt omsluten av mörker och kyla, något annat fanns inte. Det enda jag tänkte på då var att jag bara ”måste” ta mig till värmen inne i stugan, det fanns inga andra alternativ, det var något som jag bara ”måste” göra, det ”måste” ske.

Gunnar riktigt levde sig in i sin bild och han kramade sig hårt och kröp ihop precis som om han frös riktigt ordentligt. Eva lyssnade noga och Gunnars sätt att berätta gjorde att även hon började känna sig lite frusen.

- ”Usch då, men vad betyder måste nu då?”

- ”Jo, måste är inget kallt ord, det är istället tvärt om varmt. Det är inte vinter och kallt, utan istället så är det vår och varmt där stugan står. Att jag fortfarande måste in i stugan är därför att jag vill, inte nödvändigtvis måste. Det finns mat där som jag tycker om men som bara serveras vissa tider som jag i så fall måste passa, men jag fryser inte ihjäl och jag svälter inte ihjäl heller om jag skulle missa en måltid. Så ordet måste är inte hela världen om jag nu skulle missa en måltid. ”Måste” är ett bestämt ord som att vilja ungefär, men det är inte alltid nödvändigt att man måste bara för att man vill. Runt omkring den lilla stugan så finns en massa måsten. Där finns till exempel frön som måste växa och komma upp ur jorden för att bli blommor, det är vad dom vill och strävar efter. Men om dom skulle misslyckas en vår så dör dom inte för det. Dom kanske kommer upp nästa vår istället, eller så kommer en fågel som måste äta som jag ungefär. Fågeln kanske hittar fröna och äter upp dom. Då ger fröna liv och värme till fågeln, istället för att växa upp till en blomma. Det varma i måste är viljan. Att måste innan var kallt, tror jag beror på att måste var något jag kanske inte ville själv men som andra sa åt mig att jag måste göra ändå. Jag kunde ju klä på mig mera kläder och hålla mig varm ändå till exempel. Jag tror det finns en massa varma måsten om man bara själv vill”, försökte Gunnar förklara för Eva så tyst han kunde.

Eva såg riktigt glad ut, det kändes genast varmare och både hon och Gunnar såg riktigt nöjda ut där dom nu satt ganska så tätt intill varandra och viskade för att inte störa. Gunnar kände sig glad att han fått förklara på ett sätt som var hans eget, utan att behöva upprepa någon annans förklaring som han inte riktigt kände sig hemma med. Eva kände sig också glad och positivt överraskad, ingen hade pratat och försökt förklara för henne på det sätt som Gunnar nu gjorde. Även om Eva var vaken och medveten om sig själv och sitt utseende och att Gunnar av andra kunde upplevas som en stor barnslig jättebebis, så uppskattade hon hans berättelse och sätt att förklara. Eva var inte dum på så sätt att hon var efterbliven rent umgängesmässigt, hennes problem bestod i att hon knappt kunde läsa och skriva och hade svårt för att lära. Hon hade egentligen inga problem med att prata, det gick alldeles utmärkt, även om hennes ordförråd hade sina begränsningar. Vissa ord kunde hon bara inte lära sig förstå på rätt sätt och då klarade hon heller inte av att använda dom.

Louise som hade tänkt fortsätta såg att Gunnar och Eva höll på med någonting och väntade ut dom innan hon fortsatte. På det här viset flöt det på. Louise tog ett stycke i taget och gjorde en kort paus för att eleverna skulle hinna ifatt, och varje gång som hon hade tänkt fortsätta så fick hon vänta ut Gunnar och Eva. Hon blev inte irriterad, hon blev snarare inspirerad och nyfiken. Det var något dom höll på med, men hon visste inte vad. I vilket fall som helst så såg det ut som om dom följde med i lektionen. Louise noterade också att dom flesta andra paren hade lite svårt att kommunicera med varandra och ibland verkade tycka att dom långa pauserna blev lite pinsamt långa beroende på Gunnar och Eva. Men det brydde sig Louise inte om. Hon ville ge Gunnar och Eva chansen att diskutera färdigt och samtidigt påtvinga dom andra att prata med varandra.

Det ringde ut och den första lektionstimman avslutades och alla reste sig för att gå ut på rast. Man kunde se att dom började separera sig ifrån varandra redan på vägen ut ur klassrummet och att Gunnars klasskamrater liksom flöt ihop för sig och Louise elever för sig. Gunnar blev naturligtvis lämnad utanför precis som vanligt. Louise som var så nyfiken att hon kunde spricka, skyndade ikapp Eva som lämnade klassrummet med några av sina kamrater.

- ”Vad sade han, vad gjorde ni för något?” Frågade Louise Eva nyfiket.

Det hör till saken att Eva var en av dom elever som Louise kommit mycket nära och dom fungerade mer som kompisar ihop än som lärare och elev, det vill säga när det inte var lektion förstås. Det var också tack vare Louise som Eva hade börjat komma ner på jorden något. Innan så hade Eva haft ett mycket hetsigt humör och det var få lärare som velat ha med henne att göra. Det var också tack vare Louise som Eva börjat vårda sitt utseende och klä sig därefter. Louise ansåg att det inte fanns någon anledning till att hennes elever skulle se sämre ut än andra och hon hjälpte gärna till att klä upp och få dom att se snygga ut om dom ville.

Eva log lite generat när Louise kom fram och frågade henne så rakt på sak inför hennes kamrater.

- ”Han berättade små lustiga historier om orden du skrev på tavlan”, svarade Eva leende.

- ”Gjorde han? Vad då? Berätta, berätta mer”, pressade Louise på nyfiket.

Även Evas kamrater som hon var tillsammans med började bli nyfikna. Dom hade också lagt märke till att någonting var på gång. Eva stannade upp och slog ut med händerna glatt.

- ”Ja, ja, jag ska berätta”, sade hon uppgivet med ett leende på sina läppar.

Dom ställde sig i en hörna där dom inte stod i vägen för andra som passerade.

- ”Jo, först då vi började skriva av orden på tavlan, så talade jag om för Gunnar att jag redan kunde dom, men då sade han att han innan trott att han också kunde, men att han nu förstod att han inte riktigt förstått allt hur det skulle vara. Först så försökte han förklara men jag förstod ingenting och då började han istället berätta en underlig historia om ordet måste.

Eva berättade för dom andra vad Gunnar berättat för henne och alla log förtjust och fnittrade lite ikapp med Eva. Louise var mäkta förvånad och glad, hon hade ingen aning om att man kunde förklara ord på det där viset. Efter att ytterligare diskuterat Gunnar ett tag så måste Louise ge sig av för att hämta några saker till nästa lektion. Hon drog Eva lite lätt intill sig.

- ”Den där pojken är en pärla. Ta nu väl hand om honom och skräm honom inte”, viskade hon till Eva.

Louise skyndade iväg.

Eva förstod vad Louise menade. Dom hade diskuterat pojkar många gånger förut och hon förstod att Louise ville att hon skulle ta hand om Gunnar på bästa sätt och visa honom runt på skolan. Det hade Eva inget emot, hon såg det snarare som en utmaning och trots allt, Gunnar hade roat henne med sina små historier.

När Eva och hennes kamrater kom ut på skolgården så var alla andra redan ute. Det såg nästan ut som två lag som sinsemellan indelat sig själva i små grupper. Gunnars klass för sig och dom andra för sig. Det var bara Gunnar som gick för sig själv som i ett ingenmansland. Eva stod på entrétrappan och försökte få syn på Gunnar bland hans klasskamrater. Men hon upptäckte honom lite senare i utkanten av skolgården vid en plantering lite längre bort. Hon sade till sina kamrater att hon skulle springa bort till Gunnar ett tag. Dom nickade glatt tillbaka som tecken på att dom förstod.

Flera av pojkarna i Gunnars klass hade naturligtvis uppmärksammat Eva och när hon nu kom springandes tätt förbi och bort till Gunnar så uppmärksammades hon än mer. Även flickorna i Gunnars klass förvånades över vad Eva tog sig till. Några i Gunnars grupp försökte förklara att hon fått Gunnar på sin lott och att det då skulle vara förklaringen till att hon sprang bort till honom.

När Eva kom fram till Gunnar, så blev han smått överraskad och började rodna lite grand.

- ”Hej, du behöver inte gå här för dig själv, du kan vara med mig om du vill”, uppmuntrade hon Gunnar.

Gunnar visste inte vad han skulle svara, utan nickade bara lite lätt och följde sedan med Eva bort till dom andra i hennes klass. På vägen dit så frågade hon Gunnar vad han ville göra, men det visste han inte.

- ”Vi kan gå runt och titta på skolan”, föreslog hon.

Det tyckte Gunnar lät som ett bra förslag. Eva och Gunnar vek av bort från skolgården med alla Gunnars klasskamraters blickar efter sig.

Louise som nu var lite sen, kom inskyndandes in i lärarrummet där Eivor satt med dom två andra lärarna. Dom frågade Louise nyfiket hur hon hade haft det med sin klass när hon svepte förbi för att hämta några saker i sitt skåp.

- ”Ni anar inte! Den där store killen, Gunnar heter han, han är helt otrolig”, svarade hon upprymt.

Louise hade inte tid att förklara utan fortsatte till sitt skåp och lät dom andra sitta där undrande. Louise hade nu fått mer att förbereda till nästa lektion, så hon susade ut ur lärarrummet på samma sätt som hon kom in, men utan att försöka förklara något mer. Louise lärarkollegor vände sig istället nyfiket till Eivor och undrade vad det var för speciellt med Gunnar?

Eivor kände sig helt ställd. På det sätt som Louise for fram och med det leende som hon hade över hela ansiktet, så gick det bara att förstå att hon var mycket nöjd med Gunnar. Vad han hade gjort kunde Eivor bara inte förstå. Det var nära att Eivor bara svarat ”Jag vet inte”, men hon hejdade sig.

- ”Vad han hittat på nu har jag ingen aning om. Gunnar är i och för sig lite lustig. Han är inte alltid så lätt att förstå sig på”, försökte hon förklara.

Ingen blev klokare av det svaret eller Eivors följande utläggning i samma stil, så Louise lärarkollegor lät det hela bero tills vidare.

Louise hade skyndat tillbaka till sitt klassrum igen. Hon hade fått en ny idé som hon ville pröva. Tidigare så hade hennes elever endast fått sätta in orden i en mening, vilket ibland kunde vara nog så svårt då dom sällan kom på egna meningar. För det mesta så försökte dom använda sig av redan färdiga meningar som fanns inskrivna i deras läroböcker och ofta så hade flera valt samma mening. Hon ville försöka se om det gick bättre att förklara muntligt vad ett ord betydde för dom och hon ville gärna se att Gunnar och hans klasskamrater hjälpte till.

Det ringde in till nästa lektion. Eva och Gunnar hade inte hunnit med att gå runt så särskilt mycket, då en stor del av rasten redan gått innan Eva kom ut på gården. Dom tog en annan väg tillbaka och mötte deras kamrater först i korridoren på väg in i klassrummet.

- ”Vart har ni varit?” Hördes någon av Evas kamrater säga.

- ”Vi har varit runt och tittat på skolan”, svarade hon leende tillbaka.

När alla kommit in och satt sig ner på sina platser igen, så förklarade Louise att dom skulle försöka göra lite annorlunda än dom brukade den här timman. På ett antal lappar så hade Louise skrivit ner några ord som hon ville att varje elevpar tillsammans skulle arbeta med, på så sätt att dom fick välja ett ord att förklara och tillsammans inför klassen försöka berätta och beskriva ordets betydelse. En av Gunnars klasskamrater frågade om dom fick använda några hjälpmedel som exempelvis en uppslagsbok.

Louise tänkte till en sekund. Jovisst, det tyckte hon var en bra idé, då kunde hennes elever också visa sina partners runt till biblioteket eller till någon annan läshörna med böcker som fanns lite var stans. Dom kom överens om att träffas i klassrummet igen efter en kvart för att gå igenom resultaten.

En del elever stannade kvar i klassrummet en stund, medan andra gick iväg direkt. Eva och Gunnar satt kvar en stund och tittade på sin lapp för att finna ut ett ord att beskriva.

- ”Jag vet vad vi gör”, sade Eva till Gunnar efter ett tag.

Hon reste sig och gick fram till Louise och frågade om hon fick utnyttja en bit av tavlan bakom katedern där Louise satt. Louise blev nyfiken men ville inte fråga till vad.

- ”Javisst får du det”, svarade hon glatt.

Det var alltid en framgång för Louise om hennes elever tog egna initiativ, så nästan oavsett vad, så försökte hon uppmuntra sina elever.

Eva gick tillbaka till Gunnar och satte sig ner. Hon bad Gunnar att börja berätta om ett ord som stod på lappen. Gunnar förstod inte riktigt vad hon menade och hon fick förklara att hon ville att han skulle berätta hur han såg ett ord som han gjort förut med ordet måste. Gunnar trodde att han förstod och gjorde som Eva ville utan att fråga mer.

Dom hade fått fem ord att välja på och Gunnar började berätta på sitt sätt som bara han kunde om dom bilder han såg orden betydde. Louise betraktade dom båda och Eva lyssnade uppmärksamt på Gunnar när han kort berättade om dom ord dom fått sig tilldelade.

- ”Jag tycker att vi skall ta orden evig och känsla”, sade hon till Gunnar efter en stund.

Eva frågade Louise om det gick bra att berätta om två ord om dom passade ihop, vilket Louise absolut tyckte att dom kunde få göra. Gunnar tittade lite fram och tillbaka på Eva och Louise och nickade jakande samtidigt som han upprepade orden evig och känsla som Eva valt ut utan att riktigt förstå varför.

Eva gick fram till Louise igen och frågade om dom kunde få vara där framme vid tavlan och arbete med sin uppgift? Det hade Louise inget emot, så hon förflyttade sig lite längre ner i klassrummet och lät Eva och Gunnar sitta där framme vid katedern istället.

- ”Kan vi göra så här, att du berättar om ordet evig så berättar jag på mitt sätt om ordet känsla”, förklarade hon för Gunnar.

- ”Jo, det går väl bra”, svarade Gunnar nyfiket.

Eva var så hemlighetsfull, som om hon hade någonting på gång som hon inte riktigt ville tala om nu med en gång.

- ”Bra, kan du beskriva det där om evigheten igen för mig medan jag ritar på tavlan”, fortsatte Eva glatt.

Gunnar blev nu än mer nyfiken men frågade ingenting, utan istället så började han berätta hur han såg ordet evig som en bild framför sig. Louise betraktade dom båda nyfiket för att försöka komma på vad dom höll på med. Med en gång Gunnar började berätta och Eva rita på tavlan så förstod hon. Eva var mycket duktig på att teckna, det hade blivit som ett uttrycksmedel en kompensation för henne när hon hade svårt att lära sig läsa och skriva. Att teckna och måla hade blivit ett sätt att skriva av sig all hennes aggression när hon inte kunde.

Under tiden som Gunnar berättade och beskrev hur han upplevde ordet evig, så började en bild växa fram på tavlan. När Gunnar fick se vad Eva tecknade där på tavlan så blev han både förvånad och inspirerad och för Louise så såg det ut som om dom båda sporrade varandra på något sätt. När Eva kände sig nöjd med resultatet, så bad hon Gunnar börja berätta om ordet känsla.

Gunnar log brett när han såg på den bild om ordet evig som Eva med endast en krita lyckats få fram. Gunnars fantiserande tog fart igen och på samma sätt som innan så skissade Eva upp en bild av ett stort kalt träd i bakkanten av en sommaräng. Vid sidan av trädet gick en stig in i skogen. På vänster sida om stigen in bland träden så kunde man skönja en liten glänta eller hage. Och över trädtopparna där träden var något lägre, så framträdde en sommarhimmel med en fågel som svävade högt i det blå.

Eva hade på något sätt lyckats skissa upp Gunnars tavla. Hon hade ingen aning, men Gunnar bara strålade när han såg sin tavla växa fram. Visserligen så hade Evas teckning inga som helst färger och den var starkt förenklad, men dom mest framträdande kännetecknen fanns där. Eva själv var nöjd och hon kunde se på Gunnar att han var mer än nöjd med vad hon åstadkommit. Louise som hela tiden sett på, blev än mer förundrad. Hon hade sett Eva teckna förut men inte som nu på det här sättet.

Louise hade tidigt insett att Eva hade talang för att teckna och måla. Och nu tillsammans med Gunnar så skapade hon teckningar som efter diktamen på något sätt, så som hon uppfattade Gunnars små berättelser handla om. Det här är ju inte klokt tänkte hon och vilka teckningar sen. För Louise var det konstverk även om enkelt utförda, men i all enkelhet så var det med en känsla hon inte sett Eva prestera förut. Det var inga problem att se vad dom två teckningarna föreställde och hon var oerhört spänd på att få höra deras beskrivning av dom två ord dom båda teckningarna var för sig representerade.

Det hela hade gått så fort att det var några minuter kvar innan alla skulle samlas igen. Några av eleverna hade redan kommit tillbaka till klassrummet och alla väntade dom på att redovisningen skulle börja. Alla som kom in i klassrummet lade förstås märke till teckningarna på tavlan och det viskades allmänt om att det var Eva som gjort dem. Eva brydde sig inte om att dom andra viskade om henne. Hon och Gunnar hade gått tillbaka till sina platser när dom var klara och nu så satt dom där tysta tillsammans och tittade på teckningarna som Eva gjort. Louise hade flyttat fram till sin kateder igen och hon kunde inte låta bli att emellanåt vända sig om och beundra teckningarna bakom sig.

När alla var samlade så tog Louise fram par efter par för att dom skulle få berätta om det ord dom valt ut. Alla hade gjort något och Louise tyckte att deras presentationer och samarbete gick riktigt bra. Det gick ganska så fort, så Louise trodde inte att dom skulle råka i någon tidsnöd att hinna med alla. Hon höll noga reda på klockan, för hon ville helst att Eva och Gunnar skulle få göra sitt framträdande sist och liksom avsluta det hela. Men om hon såg tiden inte räcka till, så hade hon bestämt sig för att ta fram Eva och Gunnar tidigare. För oavsett vad, deras framträdande ville hon inte på något sätt skjuta upp till nästa lektion.

Det var också intressant för Louise att höra hur hennes elever förhöll sig till dom andra när det gällde framförandet. Självklart så var det skillnad, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Louise elever hade inga större talfel och dom kunde prata relativt normalt. Hon la också märke till att dom förklaringar som presenterades ofta var helt annorlunda från hur hon eller någon annan skulle ha förklarat orden. Dom förklaringar som presenterades kanske inte alltid var helt korrekta, men inte helt fel heller. Både Louise själv och hennes elever fick också en annan syn på orden när Gunnars klasskamrater förklarade, vilket hon tyckte var bra då det gav så mycket mer.

När det så blev Evas och Gunnars tur som sista par ut, så var det ganska så gott om tid kvar. Eva reste sig beslutsamt upp och tog med sig Gunnar fram till katedern. Det syntes på Eva att hon var mycket bestämd och inte det minsta nervös. Louise flyttade på sig och ställde sig lite vid sidan av, så att Eva och Gunnar skulle få fritt spelrum. Men inte längre bort än att hon fullt ut kunde ta del av deras framträdande.

- ”Jaha, ska du börja då”, sade Louise till Eva.

- ”Nej, Gunnar börjar”, svarade Eva bestämt.

Louise såg lite snopen ut, men det var ingen ide att protestera när Eva var på det humöret. Det var bara för Louise att försöka stå eller sätta sig ner någonstans och inte störa.

Utan att egentligen ha gått igenom någonting om deras framträdande, så började Gunnar berätta om hur han såg ordet evig. Samtidigt som han berättade så vände han sig då och då om mot Evas teckning för att få inspiration, samtidigt som han omedvetet också introducerade klassen så som Eva förklarade ordet på sitt sätt genom den bild hon tecknat. Teckningen föreställde en sjö, men ingen stor sjö, utan en mer lagom sjö med gles småvuxen krokig skog runt omkring. Det fanns inga berg eller kullar i närheten, utan sjön såg ut att ligga där platt lång bort från ingenstans. Man kunde heller inte se någon riktigt fast strandlinje, det var mer eller mindre sankmark runt om och något in eller utlopp sytes inte till. Av teckningen kunde man förstå att det var absolut vindstilla och tidig gryningen, troligtvis i slutet på hösten någon gång.

Gunnar beskrev den här sjön som en öppning, en evighet utan någon egentlig fysisk fast anknytning till någonting. Han beskrev vattnet i sjön som evig och även om vatten dunstar eller sugs upp av den omgivande sankmarken, så torkar sjön aldrig ur. Det eviga vattnet lever, skapar liv, och när livet tar slut, så samlas vattnet upp av moln och mark för att i sinom tid hitta tillbaka hem till sin födelseort, den eviga sjön igen. Om det blåser så krusar sig sjön och sluter sig, ungefär som när man fryser och klär på sig, försökte Gunnar förklara. Och när det är stilla så öppnar sig sjön klar och djup utan slut.

- ”Evigheten tar aldrig slut”, fortsatte Gunnar, ”det finns ingen ände, det finns ingen kant eller gräns att passera. Sjön med sitt vatten är evig då den finns inom oss, vi bär den med oss. Den dag en blomma dör så tar vattnet dess kraft med sig tillbaka till sjön där den en gång föddes för att få vila i frid. Det tysta i vattnet talar om och berättar, vattnet viskar och allt vi behöver göra är att bara flyta med. Den evighet som en blomma delar med sig när den hittat tillbaka till sjön igen, blandas upp och sprids i allt liv vi ser runt omkring oss. På så vis är sjön evig att den aldrig tar slut. Dess ändlösa botten långt där nere samlar upp allt vatten den delar med sig av och det finns inga gränser för hur långt sjöns evighet kan nå. Den öppning vattenytan återspeglar förmår ta oss längre bort än vad vi kan se. Jag tror att evig är som en resa utan slut, men platsen där resan tog fart stannar alltid kvar och förblir densamma. Jag tror att evighetens sjö och dess vatten alltid kommer att finnas där ditt ingen kan nå, det är bara dess ursprungliga rena klara vattnet som kan hitta tillbaka för att som gången innan finna kraft och mening att ta fart igen.”

Där Gunnar nu stod där framme vid katedern och berättade, så gjorde han det utan manuskript eller med ord hämtat ur minnet som något han lärt in. Gunnar hade förmågan att leva sig in i sina bilder och den teckning Eva gjort, det blev till en film. Vad Gunnar egentligen gjorde var att han bara flöt med det vatten han pratade om, det vatten som viskade och omformade hans tankar till ord. Även om Gunnar var medveten om sin omgivning på många sätt, så tog hans fantasi överhand. Blygheten fanns inte där längre. Hans omgivning som annars byggde murar runt om honom, var inga hinder där han nu befann sig. Gunnar liksom levde fritt och hans tal och berättande hade ett flyt utan en enda stakning. Den bild av evigheten som Gunnar nu beskrev i ord, lyste upp och tillförde färg till Evas teckning och gav den liv. Tavlan bakom Gunnar blev någonting mer än bara kritstreck på en mörk bakgrund, den liksom delade med sig av sin visdom till alla som ville ta den till sig och se.

Gunnar försökte också beskriva ordet evigt som föränderligt. Det eviga fanns där hela tiden, det försvann aldrig, det liksom kunde inte komma bort. Och om det nu var så att det eviga skulle kunna försvinna och komma bort, så vart då någonstans i så fall? Vatten hade alltid fascinerat Gunnar och den sjö där allt vatten tillslut hamnade, såg han inte som havet den ocean där alla världens floder rinner ut. Utan istället så upplevde Gunnar evigheten som början på någonting, inte slutet.

- ”För om evigheten kunde ta slut, då finns där heller ingen början”, avslutade Gunnar med att säga.

Klassen satt stilla och tyst medan Gunnar berättade och inte ett ljud hördes efter han var klar. Till och med Louise fick hämta andan innan hon kunde komma ur den djupa koncentration hon hamnat i. Hon var klart rörd av Gunnars framträdande och hans sätt att berätta fick det mer att låta som en saga än någonting annat. Oavsett vad, så hade hon aldrig tidigare hört en bättre förklaring av ordet evig förut och hon kände sig säker på att alla i klassen omedelbart skulle relatera ordet evig till Gunnars berättelse och Evas teckning under lång tid framöver om inte för evigt, på samma sätt som Gunnar berättat om.

Eva hade hela tiden suttit bredvid Gunnar i Louise stol bakom katedern och nöjd sett ut över klassen när Gunnar berättade. Hon kunde se många förvånande och nyfikna blickar, och kanske bäst av allt, Louise såg helt tagen ut. Eva var glad och Gunnar likaså för att det hade gått så bra. Och utan att någon hunnit säga någonting, så reste sig Eva upp och tog vid. Gunnar och Eva bytte plats och nu väntade Gunnar med spänning på att få höra Evas berättelse. Inget var inövat, så Gunnar hade ingen aning om vad Eva tänkt säga.

Eva började med att tala om att hon som tillägg valt att förklara ordet känsla. Eva gjorde lite grann som Gunnar och använde sin teckning för att åskådliggöra vad hon menade med ordet känsla och vad det betydde för henne.

- ”Känsla har ingen likhet med att känna”, började Eva med att tala om.

- ”Att känna är att ta i någonting, något kan göra ont eller man kan känna en person till exempel. Känsla är något helt annat som jag skulle vilja beskriva så här”, fortsatte Eva och förflyttade sig bakåt mot tavlan för att inför klassen visa upp den andra teckningen hon gjort.

- ”När Gunnar berättade om ordet känsla för mig, så beskrev han inte ordet som text utan mer bildligt talat om ni förstår vad jag menar. Jag kunde se bilden framför mig och jag förstod att Gunnar kände någonting, precis som med bilden av sjön här bredvid. Men jag fick också en ”känsla” av att den här bilden var speciell på så många andra sätt.”

- ”När jag ritade trädet så hade jag en ”känsla” av att Gunnar varit där, hade stått där vid trädet och nästan som hållit det sällskap på något sätt. När jag ritade ängen framför trädet så hade jag en ”känsla” av att Gunnar legat där i gräset och lyssnat och andats in alla dom dofter som ängen i glädje spred runt omkring sig. När jag ritade stigen in i skogen så hade jag en ”känsla” av att Gunnar stått där och blickat in. När jag ritade den där andra lilla ängen som ligger gömd långt in mellan träden, så hade jag en ”känsla” av att Gunnar sökte någonting där, jag fick en ”känsla” av att Gunnar gav ängen ljus. När jag ritade himlen med fågeln så hade jag en ”känsla” av att Gunnar kunde glädjas med fågeln som att vara en del av allt detta. Jag tror att ”känsla” är något som är verkligt, men bara för en själv och inte andra om man inte vill se.”

Eva avslutade och tackade för både Gunnar och henne själv, innan dom tillsammans gick tillbaka till Evas bänk och satte sig ner på sina platser igen. Det var lika tyst nu som efter när Gunnar slutat sitt framförande. Eva kände sig både nöjd och glad. På något sätt så hade hon för första gången kunnat göra och åstadkomma någonting utifrån henne själv. Det var ingen som styrt henne och talat om för henne att hon skulle göra si eller så och hon förstod och kände att det hon gjort hade hon gjort bra.

Men att hon lyckats på det sätt hon gjort var inte helt och hållet hennes förtjänst, det visste hon. Gunnar hade med sina små berättelser visat henne ett annat sätt att se på saker och ting, ett sätt som gjorde det lättare för henne att uppfatta och få fram vad hon ville ha sagt. Gunnars sätt att förklara var för henne mycket mer rogivande och innehöll så mycket mer än bara torrt lära sig komma ihåg och skaka fram ord ur minnet så där rakt upp och ner om någon frågade.

Det tog en liten stund innan Louise började röra på sig. Hon gick fram till sin kateder igen och med ett leende på sina läppar så berömde hon alla för deras framträdanden och hon sade att hon verkligen uppskattade sina besökare och att hon med säkerhet trodde att alla hennes elever tyckte likadant. Lektionen var nu över och det skulle snart ringa ut, så Louise lät klassen gå ut på rast lite tidigare. När dom gick ut den här gången så tog Eva bestämt med sig Gunnar och det blev ett fasligt ståhej runt omkring dom där ute i korridoren. Det var bara Gunnars klasskamrater som höll sig avvaktande vid sidan av. Gunnars klasskamrater såg ganska så molokna ut när dom snabbt försökte passera all uppståndelse för att komma ut på gården.

Louise satt ensam kvar på en bänk en stund i klassrummet och såg på Evas teckningar. Hon hade aldrig upplevt Eva på det här sättet förut. Louise visste att Eva var allvarlig i sitt tecknande, men hon hade här visat att det fanns mer inom henne, en annan sida som inte kommit fram förut. Efter en stund så lade Louise ifrån sig sina saker på katedern, gick ut ur klassrummet och låste efter sig, vilket hon aldrig annars brukade göra. Hon rusade ner till expedition och frågade om det fanns någon kamera där som hon kunde få låna. Personalen på expeditionen kände inte till om någon kamera, men dom såg på Louise att hon var ytterst angelägen och föreslog att hon skulle höra med vaktmästaren istället, han kanske kunde hjälpa till.

Louise rusade runt och letade och hörde sig för var han kunde hålla hus någonstans och till sist så fick hon tag på honom komma gåendes i en korridor. Nej, skolan hade ingen kamera informerade han Louise om, men han erbjöd henne att låna hans egen. Dom gick tillsammans bort till hans vaktmästarbostad som var belägen i en av dom mindre byggnaderna på området och där fick Louise låna en kamera som han efter ett tags letande lyckades hitta rätt på. Han gav Louise lite instruktioner om hur hon skulle hantera kameran för att ta kort och då hon inte var helt främmande när det gällde fotografering och annan teknisk apparatur, så tog det henne inte så lång stund innan hon förstod.

Louise fick med sig kameran och tog sig snabbt tillbaka till sitt klassrum igen. Väl därinne så satte hon sig ner på en bänk längst fram. Hon studerade eftertänksamt Evas teckningar än en gång och fotograferade sedan av dom. När det var gjort så kände hon sig lugn, samlade ihop sina saker och lämnade lokalen, utan att den här gången låsa dörren efter sig.