Född dum – Kapitel 7


© Li Sam Writing. All rights reserved.

Så här tidigt en lördagsmorgon så var endast Jonas vaken. Gunnar gjorde i ordning frukost till dom båda som han brukade. Gunnar försökte förklara för Jonas vart han skulle åka så här tidigt och att dom andra snart skulle vakna dom med så att han slapp vara ensam. Jonas såg nöjd ut och opponerade sig inte och en stund senare så kunde Gunnar ge sig av.

Vädret var inte det bästa. Det småregnade och det hade börjat bli kallt. Även om Gunnar aldrig klagade över vädret, så kände han sig allt lite frusen innan bussen kom och hämtade upp honom. Det var Kalle som körde.

- ”Hej Gunnar! Vad roligt att träffa på dig så här tidigt en lördagsmorgon?” Hälsade Kalle.

Bussen var tom. Gunnar hälsade glatt tillbaka och satte sig längst fram hos Kalle för en gångs skull. Att Gunnar på egen hand var ute så här tidigt en lördagsmorgon var ovanligt och Kalle var både nyfiken och pratglad. Så efter att ha passerat några hållplatser så talade Gunnar om för honom vart han skulle.

Det hade börjat komma fler folk på bussen så deras samtal dog ut efter en stund . När bussen kom fram till tunnelbanestationen så gick Gunnar av. Kalle önskade honom en bra dag och Gunnar tackade så mycket för skjutsen. Det var som den, tänkte Kalle när Gunnar klivit av, att han skulle vara intresserad av konst det hade han aldrig kunnat tro om Gunnar.

När Gunnar satt i tunnelbanevagnen på sin fortsatta väg till museet, så funderade han vidare på sin uppsats. Han hade inte glömt bort någonting sedan gårdagen och som han nu kände det så var det med en viss spänning som han såg fram emot att försöka slutföra uppsatsen. Gunnar förstod fortfarande inte vad som höll på att hända med honom. Han reflekterade inte över eller såg något konstigt i att han börjat komma ihåg saker som han läst och att det gick så mycket lättare att läsa helt plötsligt. Hans egen person var för honom själv inte särskilt intressant och han hade inga referenser för vad han kunde och inte kunde göra.

När Gunnar kom fram till museet fick han vänta en stund, dom hade inte hunnit öppna än. Det fanns inga andra besökare där, det var bara Gunnar som stod där och väntade på att få komma in. Efter en stunds väntan så blev han insläppt. Han hade bestämt sig för att först gå till biblioteket för att ytterligare försöka läsa på om konstnären han tänkt skriva om. När han kom dit och frågade så fick han hjälp med att få fram ytterligare material som han satte sig ner för att läsa.

Damen som förestod biblioteket kände igen honom från förra gången han var där och hjälpte gärna till då inga andra besökare hunnit dyka upp än. Hon tyckte nog att det var en märklig syn att se Gunnar sitta där och försöka läsa igenom alla dessa inte alltför lättlästa böcker, då han inte alls såg ut att höra hemma i den här miljön. Visserligen så fanns det en hel del andra original som brukade besökte museet, men ingen som Gunnar. Om man nu ska bedöma folk efter utseende, så såg Gunnar långtifrån intelligent ut, snarare tvärt om. Hela hans utseende och sätt att bete sig gjorde att han för det mesta betraktads som mindre vetande och helt eller delvis ignorerades. Men nu satt han där och läste och han var så koncentrerad på sin uppgift att han inte märkte att en del andra besökare emellanåt lite skämtsamt och löjeväckande tittade på honom.

När Gunnar satt där och läste stycke upp och stycke ner så kunde han i vissa fall direkt passa in avsnitt om konstnären i de bilder han såg framför sig. Även den minsta mening som passade in gjorde honom bara mer och mer inspirerad att fortsätta och han satt där länge utan avbrott. Det var nästan så att damen i biblioteket började bli orolig, vad höll han på med egentligen? Gunnar hade i och för sig talat om att han ville veta mer om konstnären som hade målat tavlan han skulle skriva en uppsats om, men att ta i på det här sättet för en liten uppsats skull verkade inte riktigt normalt.

När Gunnar suttit och läst i nästan tre timmar i sträck så hade han tagit sig igenom allt det material han fått framlagt till sig. Han lämnade glad i hågen tillbaka alla böcker och gick in i cafeterian bredvid, han hade blivit lite hungrig. Klockan började närma sig ett och han kände det kurra i magen. På en tavla bredvid kassan så kunde han läsa hur mycket en kopp kaffe och bulle skulle kosta. Det skulle gå på tjugofem kronor, men det hade inte Gunnar. Men han hade så det räckte till kaffe och en havrekaka. Gunnar kände sig nöjd med det, så han köpte sitt kaffe och en kaka och slog sig ner vid ett ledigt bord mitt i lokalen. Det hade börjat strömma till rätt så mycket folk och alla andra avsides platser i utkanterna av lokalen var upptagna.

Gunnar tog god tid på sig. Han satt hela tiden och tänkte på det han läst. Bilden av konstnären hade nu klarnat för honom på ett sätt så han kände sig nöjd, men samtidigt så kände han också att någonting inte riktigt stämde. Han hade lagt märke till att det som stod skrivet om konstnären kunde skilja mellan olika böcker. Men i vilket fall som helst så bekymrade han sig inte särskilt mycket för det nu, han var bara glad att ha kommit vidare i vad han avsåg göra.

Efter att ha fikat klart så begav han sig till sin lilla hörna i museet. Gunnar märkte att det var mycket mer folk nu än han tidigare sett på museet. När han kom fram så var i alla fall bänken han brukade sitta på ledig men det satt ett äldre par på bänken mitt emot. Det bekymrade inte Gunnar, utan han satte sig ner där han brukade sitta och även om det passerade mer folk nu än förut, så hade han inga som helst problem med att drömma sig bort i sin egen värld. Gunnar hade förvisso tagit med sig både papper och penna men han skrev ingenting, det blev bara inte av. Att Gunnar kommit bort sig i sin tavla igen fanns ingen tvekan om. Ibland satt han och ibland betraktade han tavlan stående från olika håll och avstånd utan att vara medveten om sin omgivning. Det gamla paret som sett honom slå sig ner mitt emot, tyckte efter ett tag att det blev lite pinsamt att vara kvar, så dom reste sig och gick. Folk som gick förbi fick ibland väja för Gunnar då han ibland hamnade mitt i gången för att betrakta sin tavla.

Gunnar trivdes när han var fullt sysselsatt med något han tyckte om och som inspirerade honom så otroligt mycket. Vartefter som tiden led hade Gunnar börjat få sin berättelse klar för sig. De bilder han tidigare sett som ofullständiga hade han nu kunnat komplettera. Där det fortfarande saknades något hade Gunnar börjat fantisera fram egna händelser som för honom passade in. Han kunde efter ett tag skapa hela egna bilder som han såg framför sig. Gunnar var helt upprymd över sin berättelse och de nya saker han kunde se. Han började också bli mer och mer medveten om att han måste få ner sin berättelse på papper innan han kunde känna sig riktigt nöjd.

När Gunnar började tänka på att skriva ner sin berättelse så började det knyta sig inom honom igen. Han visste mycket väl hur sakta han skrev efter Eivors diktamen. Han var visserligen inte rädd för arbetet att skriva sin uppsats, men han började ändå tvivla på att han inte skulle hinna med på grund av att hans skrivande skulle gå för sakta. Gunnar såg bekymrat på sina händer som han placerade liggandes i sitt knä med handflatorna vända mot sig. Han rörde sakta sina fingrar en efter en, och märkte snart att det inte gick som han tänkt sig. Fingrarna liksom hängde ihop med varandra och när han koncentrerade sig på ett finger så verkade dom andra vara helt bortom all kontroll.

Gunnar började så sakteliga bli medveten om sitt handikapp. Han hade inte tänkt på det tidigare, han hade bara gjort så gott han kunde. Han visste mycket väl att hans klasskamrater kunde skriva mycket fortare än han själv, men han hade aldrig sett det som att det skulle vara något fel på honom. Han hade inte tänkt så långt helt enkelt.

När nu Gunnar till synes helt borta satt där på bänken med sina händer i knäet lyftandes finger efter finger så började han kunna skönja ett mönster i hur hans fingrar rörde sig. Han fortsatte en lång stund på samma sätt tills en av vakterna, som en längre stund stått och observerat honom, avbröt honom i hans tankar. Gunnar hade sett så bekymrad ut där han satt med sina händer att vakten kände att han måste gå fram och fråga hur det var fatt. Även folk som gått förbi hade sett undrande på honom.

- ”Bara bra”, svarade Gunnar lite yrvaket.

- ”Så bra då! Du kanske skulle gå vidare, det finns förmodligen fler som vill sitta här för en paus”, förmanade vakten och rätade lite bestämt på ryggen.

Gunnar såg sig om men han kunde inte se att det fanns några andra människor som stod i kö och väntade på att någon plats skulle bli ledig och dessutom så var det bara han som satt där på bänken, ingen annan bredvid. Den andra bänken mittemot var helt ledig, ingen satt där. Men efter att ha sett sig om en stund och sedan på vakten, som nu såg rätt så stram ut i ansiktet, så började det gå upp för Gunnar att det kanske vore bäst att gå.

Gunnar tog sin väska, reste sig och gick sakta sin väg med vakten ståendes kvar tittandes efter honom. Det hade börjat bli sent igen och det var nog bäst att ge sig av hemåt igen. Gunnar kunde inte släppa tanken på sina händer där han gick på väg mot tunnelbanestationen. Han koncentrerade sig mer på sina händer än vart han gick, men efter ett tag så lyckades han ta sig till tunnelbanestationen och komma på ett tåg i rätt riktning. Men Gunnar glömde istället att kliva av där han skulle för byta till tåget hem. Tåget hann passera flera stationer innan han upptäckte sitt misstag. Gunnar kände inte igen sig, men trots det så gick det lätt att komma på ett annat tåg tillbaks till rätt station igen. Bytet gick också bra, men återigen så glömde han bort att stiga av där han skulle och följde med tåget ända till slutstationen där tågen vände. Gunnar fick vackert sitta och vänta tills tåget fortsatte samma väg tillbaks igen. Han lyckades krångla sig av vid rätt station i sista stund och sedan komma med rätt buss hem.

När Gunnar kom hem var det sent, klockan var kvart över fem. Visserligen hade familjen inte ätit middag än och ingen hade givit honom någon tid att passa. Men faktum kvarstod, att det i Lenas och Kents ögon var lite väl sent att komma hem nu efter att ha varit borta hela dagen. Ingen av dom hade kunnat tänka sig att Gunnar skulle vara borta så länge.

- ”Vad har du varit hela dagen”, sade Lena surt så fort hon fick syn på honom när han kommit innanför ytterdörren.

Gunnar kände att han var sent ute och kunde bara svara att han varit på museet hela dagen.

Utan att bry sig om vad han hade gjort där, så tyckte Kent att han borde förstå att han skulle ha kommit hem mycket tidigare. Gunnar blev ledsen när dom hackade på honom och kunde inte svara. Han tilläts gå in i sitt rum när dom efter ett tag förstod det meningslösa i att försöka fortsätta förklara hans skyldigheter gentemot familjen. Maten var snart klar och det rådde en något tryckt stämning runt matbordet. Jonas som inte riktigt lärt sig att uppfatta olika sinnesstämningar ännu, frågade Gunnar glatt om han inte kunde läsa en saga ikväll igen. Det lovade Gunnar att göra och Lars ville också vara med, sade han. Det piggade upp Gunnar något då han hade tyckt det varit roligt att läsa för sina bröder nu när allt gick så bra och dom hade uppskattat det. Lars hade bara ett ytterligare önskemål och det var att Gunnar skulle läsa sagan efter barnprogrammen på TV.

När Lars och Jonas såg på barnprogrammen, så låg Gunnar ovanpå sin säng i sitt rum och fortsatte fundera på sina händer. Han hade lagt märke till att hans fingrar fungerade olika. En del var rörligare än andra utan att påverka hans andra fingrar så mycket. Han hämtade en penna på sitt skrivbord och gick och la sig ovanpå sin säng igen. Han prövade på andra sätt att hålla i pennan och upptäckte att det sätt som han lärt sig, så som man skulle göra, inte passade honom. Problemet tycktes vara att pekfingret och långfingret motverkade varandra, vilket gjorde att han rörde på hela handen istället för att röra på fingrarna. Gunnar märkte att pekfingret och tummen på höger hand kunde röra sig ganska så obehindrat om han knöt ihop dom andra fingrarna inuti handen så dom höll sig stilla.

Gunnar klev upp ur sängen och satte sig vid skrivbordet för att prova, och han kunde genast känna skillnaden. Även om det inte såg så särskilt snyggt ut, så var det egentligen ingen skillnad från förut. Det som skilde var att det nu gick mycket lättare att skriva, han behövde inte ta i så som han hade gjort tidigare och det gick fortare. När Gunnar satt där och provade skriva kom Jonas och Lars in i hans rum och ville att Gunnar skulle läsa en saga för dom. Den här gången fick Gunnar välja saga medan dom gjorde sig iordning för sängen. Det fanns inte mycket att välja på, så Gunnar fick ta den bok som fanns och välja en annan saga än den han läst kvällen innan.

Både Lars och Jonas tyckte att det var jättekul att Gunnar ville läsa sagor för dom. Efter att Gunnar läst klart talade han om att det inte fanns så många sagor kvar i boken, så han frågade om dom ville att han skulle försöka låna några andra sagoböcker på ett bibliotek eller så. Det ville dom förstås. Gunnar hade kommit ihåg att man kunde låna böcker på biblioteket i skolan och han tänkte att det kanske fanns några sagoböcker där som han kanske kunde få låna med sig hem.

Efter att ha sagt god natt så kände även Gunnar för att gå och lägga sig då det hade varit en ganska så intensiv dag för honom. Men innan han somnade in så låg han och tänkt på sin uppsats och han bestämde sig för att försöka skriva på det nya sättet han just prövat ut.

Gunnar vaknade tidigt dagen därpå. När han och Jonas ätit frukost så gick Gunnar in till sig och började försöka skriva sin uppsats. Det gick väl inte så bra i början, men ju längre tiden led desto bättre gick det. Han hade suttit där ett bra tag fullt koncentrerad på sin uppgift och hörde inte sin mor ropa på honom. Lena fick gå in i Gunnar rum innan han reagerade.

- ”Hör du inte! Du får ta med Lars och Jonas ut en stund, jag skall städa”, meddelade hon bestämt.

Gunnar som var mitt uppe i sitt arbete protesterade inte en sekund, utan reste sig upp och hjälpte sina bröder att klä på sig vartefter dom alla tre gick ut. Men strax innan så vände sig Gunnar om i dörren och frågade när han kunde komma hem igen. Lena tittade på honom ett tag innan hon svarade att det nog skulle ta minst två timmar innan hon var klar. Lena var fortfarande lite sur efter gårdagen och ville helst vara ifred från ungar ett tag. Hon blev heller inte gladare av att Gunnar frågade som han gjorde. Det kunde bara tyda på att han ville komma hem så snart som möjligt och det var hon inte riktigt upplagd för. Innan hon började städa så gick hon in i Gunnars rum för att se efter vad han höll på med som var så himla viktigt. På hans skrivbord låg det ett helt fullskrivet A4-ark och ett till som till hälften var fullklottrat med text. Hon tittade lite förstrött på papperna utan att egentligen läsa något. Hon förstod att det var uppsatsen Gunnar pratat om och hon kunde fortfarande inte förstå varför han envisades med den hela tiden.

Lena hade själv haft problem i skolan och även om hon inte hade problem att läsa och skriva nu, så var det ingen favoritsysselsättning precis. Även om det var bra att Gunnar gjorde sina läxor, så ansåg hon att han även skulle hjälpa till hemma. Och när nu hemarbetet som för hans del bestod i att ta hand om sina bröder verkade bli lidande på grund av en uppsatts, som hon här vid en första anblick bedömde onödigt lång, så blev hon inte gladare. Tyvärr så kunde inte Lena glädjas åt Gunnars egentligen uppenbara framsteg, då hennes egenintresse för skolan inte var särskilt stort. För henne var skolan fortfarande någonting som man bara måste gå igenom. Visserligen var det bra om man lyckades och fick bra betyg och så, men det var inte nödvändigt. För henne var familjen det viktiga och framför allt när det var något som just då och nu direkt berörde henne.

Efter att ytterligare lite förstrött tittat igenom Gunnars papper ett tag, så gick hon ut ur hans rum för att börja med städningen. Kent var också hemma och hjälpte till som han brukade. Det tog inte så lång stund att städa, det visste dom båda två, men dom ville kunna sitta för sig själva och fika i lugn och ro ibland och då passade det bra att Gunnar tog hand om sina yngre syskon någon annan stans.

Gunnar hade följt med sina bröder ner till parken där dom träffat på sina lekkamrater. Så när Lars och Jonas lekte, så strosade Gunnar omkring i närheten för sig själv som han alltid brukade göra. Han hade fortfarande inga problem med att få tiden att gå genom att bara strosa omkring och titta på diverse saker som kom i hans väg. Efter ett tag så kom Lars och ryckte Gunnar i ärmen för att påkalla uppmärksamhet.

- ”Jag fryser, kan vi inte gå hem nu?” "Frågade han.

Lars kamrater hade redan gått hem och det var inget roligt att leka själv tyckte han. Jonas lekte fortfarande med sina kamrater, men det såg ut som om dom också var på väg hem nu. Gunnar tittade på klockan. Det hade inte riktigt gått två timmar än, men han ville inte att Lars skulle vara ute och frysa, så dom begav sig hemåt i alla fall.

Kent och Lena satt i köket och fikade när dom kom inklampande genom ytterdörren, men innan Lena hann säga någonting så gick Gunnar in till dom i köket och talade om att Lars frös och ville gå hem. Ja ja, bara ni inte stökar till nu, hade Lena svarat lite surt. Gunnar tog med sig sina bröder in i deras rum och tog fram lite saker som dom kunde sysselsätta sig med. Som tur var så var det sällan svårt att sysselsätta Lars och Jonas, dom kunde leka bra tillsammans när det bara var dom två och inga andra i närheten. Gunnar gick efter ett tag in i sitt rum och fortsatte med sin uppsats.

Han höll på länge och väl innan han tyckte han var klar. Det hade blivit mörkt ute och Gunnar var hungrig, han hade helt glömt bort att ta någonting att äta under dagen. Lars och Jonas hade ätit några smörgåsar och fil efter det att Gunnar lämnat dom ensamma i sitt rum. Gunnar gick nu även han ut i köket för att ta sig några smörgåsar att äta.

- ”Ät inte för mycket nu, vi skall äta middag om någon timma”, hörde han Lena ropa åt honom inifrån vardagsrummet.

Kent och Lena satt och tittade på TV. Det var något sportprogram som Kent ville se klart först innan middag.

Gunnar tog två smörgåsar som han åt upp i godan ro för att sedan gå tillbaka till sitt rum. Han lade sig ovanpå sin säng och tänkte igenom sin uppsats. Han hade skrivit nästan fyra hela A4 ark fulla och han kände sig mycket nöjd. Det hade gått väldigt bra att skriva för honom på slutet och rent stilmässigt så såg det inte alls så pjåkigt ut längre.

När TV-programmet som Kent velat se var slut så hade Lena maten klar och dom satte sig för att äta. Det hela gick lugnt till och efter maten så frågade Gunnar om han fick gå ut en liten stund, vilket han fick.

När Gunnar kom in igen var det dags för hans bröder att gå och lägga sig. Han läste ännu en saga för dom innan dom somnade. När Gunnar lite senare även han kommit i säng så började spänningen och frustrationen över uppsatsen så sakteliga att släppa. Hans arbete med uppsatsen hade varit krävande på flera sätt, men han kände ändå att alla hans ansträngningar inte varit förgäves. Han hade försökt allt vad han orkade och kunde nu verkligen känna sig stolt över vad han åstadkommit.

Men ändå så kände Gunnar sig inte helt nöjd. Hans glädje var på många sätt kluven. Han var lycklig över att han, som han själv tyckte, hade klarat att skriva en riktig uppsats för första gången i sitt liv. Men hans mor verkade inte glädjas med honom och Kent verkade inte heller han vara särskilt intresserad. Gunnar hade ingen aning om hur han skulle bemöta detta sina föräldrars ointresse. Helst av allt så skulle han velat kunna visa dom den uppsats han skrivit, men det blev inte av då han kände sig osäker på deras reaktion och inte ville störa. Han hade i och för sig aldrig tidigare visat sina läxor och det han jobbade med i skolan. Inte för att han själv var missnöjd med resultaten, utan helt enkelt därför att hans föräldrar inte tog något initiativ eller visade något intresse för hans skolarbete. Dom hade alltid låtit honom sköta sina läxor själv även om dom visste att han hade det svårt. I och för sig så hände det väl att dom påminde honom om att göra läxorna, men dom kontrollerade aldrig eller hjälpte till.

Gunnar hade inte tänkt på det tidigare, han hade alltid bara accepterat allting som det var. Nu däremot låg Gunnar och funderade över varför hans föräldrar inte verkade så nöjda som han hoppats på när han arbetat med sin uppsats. Något svar kunde han inte komma på och han beslöt sig för som innan att inte störa i onödan.

Dom följande dagarna i skolan flöt på nästan som vanligt. Att det gick lättare och lättare för Gunnar hade ännu så länge bara uppmärksammats av Eivor. Gunnar var fortfarande blyg av sig och ville inte visa inför andra vad han kunde och även om han hade gjort det, så var det egentligen ingen som var intresserad. Men trots det så kände sig Gunnar fortfarande helt nöjd med sin plats i klassen.

När då torsdagen kom, då det var det dags att redovisa och lämna in uppsatserna efter besöket på konstmuseet, så skulle alla få göra en kort redovisning och sedan lämna in uppsatsen till Eivor för bedömning av det skriftliga. Eleverna fick gå fram en efter en, rad efter rad, till Eivor vid katedern och läsa, eller helst berätta om den tavla och konstnär dom valt att skriva om. Framförandena tog inte så lång tid, men Eivor såg nöjd ut och tyckte att det var bra, vilket hon inför klassen berömand talade om efter varje elevs framträdande.

När det till slut blev Gunnars tur så kunde man höra en tystnadens suck ifrån alla hans klasskamrater. Dom som tidigare varit vakna och intresserat hört på sina kamraters framföranden, verkade nu helt ointresserade. Eivor var däremot mycket spänd. Inte så att hon tyckte att det skulle bli intressant att ta del av Gunnars framträdande, det var mer en spänning av oro för vad som skulle hända nu. Hon hade inte glömt bort den gången då han flytande läste ett stycke i en övning som hon förberett för klassen och hon hade även noterat andra framsteg som hade gjort henne osäker.

Gunnar var lite nervös när han klev fram till Eivor vid katedern, men det var inget mot vad Eivor blev när han lade fram dom fyra A4-arken han skrivit bredvid sig på hennes kateder. Ingen annan hade skrivit mer än en sida och det var få som hade fyllt sidan med text. Eivor nästan inte ville titta men kunde inte låta bli. Hon såg att Gunnars papper var fulla med text och hon visste inte vad hon skulle tro. Efter att ha samlat sig något, så bad hon Gunnar att börja sitt framträdande.

Gunnar började lite försiktig så som han hade skrivit, men bara efter ett par rader så började han prata fritt. Redan med dom inledande orden så såg han sin berättelse om den tavla han valt ut framför sig som i en film. Han berättade inte ord för ord ur minnet, Gunnar berättade istället om dom bilder han såg och hur olika händelser utvecklade sig och vad dom i sin tur ledde fram till. Gunnar tappade snabbt all nervositet, han var inne i sin berättelse och framförde den nu i ord så som han såg den. Även om han hade klassen framför sig så var Gunnar inte riktigt närvarande längre. Hans medvetande hade flyttats över till hans fantasivärld.

Den historia som Gunnar berättade blev nästan som en saga. Han hade inte riktigt lärt sig hur man uttryckte en del saker eller hur man formulerade meningar med fackord. Den text han läst i böckerna på biblioteket var nästan alla olika utformade. En del var rena fackböcker, där många ord var helt främmande för honom. Ibland hade han ändå kunnat förstå vad som menades men han kunde inte använda orden. Gunnar hade då förmågan att istället använda de ord han kunde, vilket på ett ganska så elegant sätt gjorde det hela mycket mer lättförståligt. Några av dom böcker han läst var mer berättande och Gunnar hade tagit till sig lite av den berättarstilen. Men han hade mest tagit intryck av den berättarstil som fanns i de sagor han läst för sina bröder, vilket gjorde att hans berättande ibland tycktes rikta sig mer till barn än till vuxna och ungdomar som han själv. Det blev i och för sig en ganska lustig blandning av olika berättarstilar men historien höll ihop och Gunnar stakade sig inte någon gång under sitt framförande. Han var så inne i sitt berättande att han inte märkte att det ringde ut till rast och eftersom han inte blev avbruten så fortsatte han. När rasten nästan var slut så var Gunnar klar och på samma sätt som han försvunnit in i sin fantasivärld så kom han ur den genom att bli mer och mer medveten om sina klasskamrater och Eivor som bara satt där i sin stol bredvid.

Det var tyst. Gunnar höll nästan på att känna sig lite illa till mods. Hade han gjort något fel, eller? Nej, Gunnar hade inte gjort något fel, men det han gjort hade heller inte förbigått någon. Hans klasskamrater bara satt tysta och såg förvånat på honom och sedan började dom att se sig runt på varandra med samma förvånande ansiktsuttryck. Eivor hade nästan som försjunkit in i någon sorts dvala efter att Gunnar börjat sin berättelse. Hon hade under hela hans framförande suttit helt stilla tillbakalutad i sin stol med tom blick. Det tog ett tag innan hon uppmärksammade att Gunnar slutat och ingen i klassen vågade vara den förste att yttra ett ord.

När Eivor kommit till sina sinnen igen så tackade hon Gunnar för hans berättelse, utan att säga någonting om det var bra eller dåligt. För Gunnar gjorde det ingenting, han blev istället strålande glad över att slippa höra att det han framfört var dåligt och han hade ju inte blivit tillrättavisad en enda gång. Gunnar gick och satte sig samtidigt som det ringde in till nästa lektion. Eivor blev först nu medveten om att dom dragit över rasten och hon lät dom ta sin tio minuters rast nu istället, innan deras nästa lektionstimma.

Det var fortfarande ganska tyst i klassen. Det hade börjat höras ett svagt mummel när klassen begav sig ut i korridoren för att gå på rast. Gunnar gick ut tillsammans med dom andra. Men när Gunnar passerade dörren ut till korridoren så kunde han höra sin klasskamrat Hans tyst yttra något.

- ”Värst vad stöddig man kan vara då helt plötsligt”.

Gunnar förstod inte, men han kunde höra på sättet Hans uttryckte sig att det inte var något positivt. Gunnar sänkte blicken och saktade in vid sidan av så att han kom ut sist efter alla andra på skolgården.

Ute på skolgården var klassen som vanligt utspridd i små grupper. Det som inte var normalt denna gång, var att Gunnar var allas samtalsämne. Tidigare så hade ingen tagit någon notis om honom alls egentligen, men nu hade ingen kunnat undvika att lägga märke till honom efter hans framträdande inför klassen. Deras reaktion gentemot Gunnar tidigare hade varit att helt negligera honom, men nu så kunde man inte det. Ingen av Gunnars klasskamrater kunde bedöma hans framförande i jämförelse med dom tidigare som andra gjort, det var för mycket som skilde och ingen av dom hade hört något liknande förut. Deras berättelser blev alltid lite stakiga när dom allt som oftast behövde läsa några rader för att komma på vad dom skulle sägas härnäst och en del till och med läste rakt av. Men i vilket fall som helst, så i jämförelse med Gunnars framträdande så kände hans klasskamrater sig nu helt överkörda. Det rådde en ganska så tryckt stämning på den annars så öde skolgården och Gunnar som strosade omkring där för sig själv i utkanten kunde inte undvika att känna den. Även om han inte såg det, så kunde han känna att alla tittade åt hans håll och att det pratades om honom, vilket aldrig hade skett förut.

Det här var något helt nytt för Gunnar och han visste inte hur han skulle reagera. Han förstod att hans klasskamrater hade reagerat på hans framförande men han förstod inte på vad, eftersom han uppfattade det som att han inte hade gjort något fel. Det hela kändes obehagligt och när dom tio minuterna hade gått, så följde Gunnar med sina kamrater in liksom på släp för att fortsätta deras nästa svensklektion med Eivor.

Eivor som suttit kvar i klassrummet var djupt skakad. Hon hade med tomma ögon läst igenom Gunnars uppsats och ville inte riktigt tro sina ögon. Hon kunde i och för sig se att hans formuleringar av meningar kunde vara bättre och det fanns en hel del andra detaljer som inte var riktig svenska, men det fanns egentligen ingenting som var direkt fel. Det var bara små detaljer som vem som helst kunde göra fel på. Hur hon nu skulle hantera det här begrep hon inte, inte just nu i alla fall, hon visste inte vad hon skulle tro.

När hennes elever kom tillbaka in i klassrummet igen så lade hon ifrån sig Gunnars uppsats i den hög där hon samlat in dom andra. När alla samlat sig och satt sig ner, så lät hon nästa elev på tur komma fram och fortsätta framförandena. Allt återgick till det normala så som det varit innan Gunnars framförande. Det blev korta berättelser i samma stil som innan och Eivor berömde med att säga att det var bra gjort. Men det var inte riktigt som förut, det var som om hela den fortsatta lektionen blivit ihålig, det hela kändes nu ganska så meningslöst på något sätt. Alla kände likadant, utom Gunnar.

Gunnar hade hela tiden uppskattande hört på och han tyckte precis som Eivor att det var bra som dom andra gjorde. Han hade inget behov av att jämföra sig med sina kamrater och han tyckte att även dom framförandena efter honom var väldigt bra framförda.

När alla hade fått gjort sina framträdanden så avslutade Eivor lektionen trots att det var ett par minuter kvar. Hon hade tappat all den inspiration hon tidigare haft. En aning frånvarande så samlade hon ihop sina saker på katedern och gick till lärarrummet. Hon hade en ledig lektionstimma och hon tog en kopp kaffe ur en automat som stod i en hörna i en hall vid ingången till lärarrummet. Hon satte sig ner vid ett fönsterbord och såg ut mot skolgården. Hon hade ingen lust att prata med några andra lärarna som hon ibland brukade göra och det syntes på henne att hon inte ville bli störd. Eivor såg dyster ut på ett sätt som hon inte visat förut. Även om detta hennes nya sinnestillstånd väckte en viss nyfikenhet, så var det ingen som kommit henne tillräckligt nära så att det passade sig att fråga om det hänt något.

Eivor kände sig tom. När hon försökte att få ordning på sina tankar så dök bara Gunnar upp hela tiden. Ju mer hon tänkte på det och ju mer distans hon började få till det hela, så kunde hon inte acceptera det som hänt. Något stod inte rätt till tänkte hon, men vad? Han bara kan inte ha skrivit det här själv tänkte hon om och om igen. Hon tänkte så intensivt att det till sist blev som en sanning för henne. Det som var svårare att komma ifrån var det framförande Gunnar hållit. Men ju mer hon intalade sig själv att han fuskat ju mer negligerade, försköt och avvisade hon hans framförande nästan som om det inte hade ägt rum. Hon kunde efter ytterligare ett tag helt bortse ifrån det, vilket gjorde att hon lugnade ner sig något.

Lite senare samma dag så utnyttjade Eivor varje ledig stund till att gång på gång gå igenom Gunnars uppsats med mer och mer kritiska ögon. Mot slutet av dagen fick hon för sig att hon skulle försöka att jämföra hans uppsats med annat som Gunnar skrivit. Hon gick till sitt skåp och tog fram några pärmar där hon hade samlat tidigare övningar som hennes elever fått lämnat in. När Eivor jämförde så kunde hon se en viss skillnad som blev mer och mer markant mot slutet av Gunnars uppsats. Det stod nu helt klart för henne att Gunnar fuskat. Hennes problem var bara hur hon skulle hantera det hela. Hon kände en ängslan över att förmedla hennes tankar till allmän kännedom, då hon trots allt var realist och inte på ett vettigt sätt kunde förklara hur det hela hade gått till. Faktum var ju att Gunnar trots allt själv hade stått där inför hela klassen och framfört sin uppsats och hon måste också konstatera att han trots allt hade gjort det helt fritt. Han hade inte läst innantill och det skrämde henne. Hon ville inte riskera att andra skulle beskylla henne för att komma med falska anklagelser även om hon innerst inne nu visste att hon hade rätt. Mot slutet av dagen så bestämde hon sig för att tillsvidare inte säga någonting till någon. Hon skulle helt enkelt låtsas som om ingenting hade hänt.

Resten av dagen kunde Gunnar fortfarande känna obehag över att hans klasskamrater pratade om honom och att en del till och med gav honom lömska blickar i smyg. Han försökte undvika den sortens kontakt så gott han kunde, men det var svårt. När skoldagen slutade så skyndade Gunnar iväg. Han tog tunnelbanan in till stan och museet igen. Han hade gjort det varje dag efter skolan den här veckan. Han var klar över att hans föräldrar inte riktigt uppskattade hans besök där och den enda tid han kunde åka dit utan att det märktes var efter skolan. Gunnars enda problem var att i tid komma ihåg att hämta sina bröder från Fritids och Dagis, men det hade gått bra hittills.

Det hade hänt så mycket kring Gunnar den här veckan. Bortsett från att han blivit mer och mer uppmärksammad på museet, så hade han även lyckats låna hem sagoböcker som han läst ur varje kväll för sina bröder. Det hade blivit mer och mer uppskattat och både Jonas och Lars såg fram emot att få gå och lägga sig och höra Gunnar läsa sagor för dom. Både Kent och Lena hade i all tysthet börjat uppmärksamma vad dom höll på med. Lena hade till och med stått bakom dörren och lyssnat när Gunnar läste. Tyvärr så kunde varken Kent eller Lena uppskatta vad Gunnar gjorde för sina bröder. Den enda uppskattning dom visade Gunnar var när han tog hand om sina bröder på dagarna och egentligen inte då de skulle gå och lägga sig. Att läsa sagor för dom innan dom somnade, vad skulle det nu vara bra för? Det var inte nödvändigt.

Lena och Kent pratade inte särskilt mycket om att Gunnar börjat läsa sagor på det sätt som han gjorde. De konstaterade bara helt kallt att han gjorde det. Gunnar själv älskade att läsa sagor för sina bröder och han tyckte själv om att läsa dom sagor han valt ut då dom passade in i hans fantasivärld. Och mer uppskattning än den han fick från Lars och Jonas hade han aldrig känt förut. Han hade redan läst ut en sagobok han lånat och han hade börja på en ny, som innehöll många fler och mer raffinerade sagor som tilltalade dom alla tre. Att en del sagor var långa bekymrade dem inte, men Kent och Lena hade börjat uppmärksamma problemet. Dom hade visserligen inte sagt något ännu men dom gillade inte att det blev så sent innan Lars och Jonas somnade.

Det märkliga var att varken Lars eller Jonas reagerat på att Gunnar förändrats så som han gjort. Dom tänkte inte alls tillbaka på hur Gunnar varit förut och även om dom hade gjort det så uppskattade dom sin storebror då med, även om kanske mer nu. Barnen hade börjat komma varandra närmre genom de stunder på kvällen då Gunnar läste sagor. Det var som om något började växa fram, som en sorts större gemenskap dem emellan. Gunnar själv var medveten om att mycket gick bättre än förut, men han kunde inte förklara och han sökte heller ingen förklaring. I övrigt var han samme Gunnar som förut och han kände egentligt inget behov av någon förändring när det gällde honom själv som person.

När Gunnar kom fram till museet så gick han raka vägen till sin hörna där tavlan hängde, som allt mer började kännas som en vän. Fanns det någon plats på jorden där han helst skulle vilja vara, så var det där på bänken bredvid sin tavla. Det här var den bästa stunden på hela dan. Han kunde helt koppla bort och bara drömma sig bort. Det motiv som tavlan återgav hade börjat bli allt mer levande för honom och han både kunde känna och ta på saker. Den äng han såg framför sig verkade ha en oändlig massa möjligheter och han ville känna och undersöka allt.

Som tur var så hade Rolf på museet så smått börjat hålla ett öga på Gunnar. Han hade uppmärksammat att det hade börjat pratas om honom och han tycke inte riktigt om sättet som Gunnar beskrevs på. Även om Rolf tyckte att Gunnar var en lustig figur, så hade han fattat tyckte för honom. Han var rätt fram och det fanns definitivt inget ont i honom. Han tyckte att Gunnar, som tillsynes trivdes på museet, skulle få vara där utan att behöva göras till åtlöje för den sakens skull. Det gjorde att Rolf gärna ville hjälpa Gunnar, fast då utan att tränga sig på förstås. Det hade dock hänt ytterligare en gång att Rolf fått påminna honom om tiden så att han inte kom försent hem. Det hade Gunnar inget emot och på något sätt så hade det börjat växa fram en sorts förstående dem emellan och det var Gunnar var mycket tacksam för och han tog gärna emot den sortens hjälp då han inte behövde be eller säga någonting.

Den här gången så behövde Gunnar inte Rolfs hjälp och kunde själv passade tiden så att ingen i familjen märkte att han hade varit i Stan den här eftermiddagen med.